H&M - en seglats till Ofir?

Som ni kommer ihåg upptäckte Columbus Amerika 1492 i vår allegori om Castellum. Kung Ferdinand hade modet att satsa på dennes upptäcksfärd trots att riskerna var lika höga som grabbarna i "The Wolf on Wall Street" i den berömda köksscenen. För Ferdinand gick det bra men det kunde också ha gått åt andra hållet och då skulle begreppet såsom "oj", "otur sa morsan", "s**t" e.d. knappt ha räckt till. Troligtvis skulle hela kungadömet fått lida, nya skatter inkrävas, möjlig revolt, muslimerna kunde ha återinvaderat, fransmännen var inte så lite sugna att expandera et cetera.

I rollerna:
Zalando/Zara/ Inditex m.fl.  Fundamentalanalys a.k.a. Christofer Columbus
H&M - Lundaluppen & Aktieingenjören  a.k.a.  Álvaro de Mendaña de Neira

"Land! Land i sikte!"

"Det var verkligen på tiden! Jag orkar inte stanna på denna karack en minut längre. Och vinet är dessutom slut."

"Sir, ni bör nog prisa Gud för detta."

"Va?! Ja, förlåt. Självklart skall 'den allsmäktige" prisas för detta. Han har ju lett oss med ett vakande öga till detta land av rikedomar. Min insats kan absolut förringas till det minsta möjliga av det minimalaste."

"Sir, det var inte så jag menade..."

"Jag vet precis vad du menade och din ansökan som frivillig att ansvara för det våra problem med besättningens exkrementer, som tycks ha ökat sedan kocken beslöt sig för att 'experimentera' med nya ingredienser tas emot med glädje."

"Sir..."

"Seså. Tyst nu. Låt oss istället rikta såväl blick som fokus på detta land, där skatter, rikedomar, slavar, kvinnor och allt annat som kan skänka en människa glädje väntar oss."

Álvaro de Mendaña de Neira hade läst mycket om Columbus och dennes enorma framgångar. Columbus var en man som hade vågat - och lyckats. Sedan dennes upptäckt, som följdes av en kolonisation som saknade motstycke i den kända världen, hade Spanien etablerat sig som en stormakt i Sydamerika. Förvisso hade några andra, såväl små som stora, stammar fått hissa vit flagg för att de rikedomstörstande spanjorerna skulle beredas detta utrymme, men det brydde erövrarna sig mindre om. Infödingarnas gamla krigskonster, med spjut, ärtrör, pilar et cetera stod sig föga starkt när conquistadorerna, med Hernan Cortez i spetsen, gjorde slarvsylta av dem med kanoner, skjutvapen och europeiska sjukdomar. 

Med denna fakta på bordet satt Álvaro de Mendaña de Neira och drömde sig bort vid sitt bord en sen kväll. Han hade hört talas om en annan spanjor, en viss Pedro Sarmiento, som hade lagt fram teorin att det fanns land väster om havet som mötte Peru (Stilla havet). Detta hade han kommit fram till genom att studera inkaindianernas myter, skrifter samt genom att diskutera med de nämnda. Genom denna forskning fick han kännedom om en inkaledare, Túpac Yupanqui (OBS! inte 2pac), som sades ha funnit land på andra sidan havet vid omkring år 1480. Vid sin hemkomst hade denne bringat med sig slavar, guld och andra rikedomar. De kristna trodde att den landplätt som Túpac hade hittat var staden Ofir, varifrån judarnas konung Salomo enligt Bibeln hade fått en väldig skatt.

Sarmiento uppmanade Perus guvernör att att skicka ut en expedition, och självklart möttes förslaget av en stor entusiasm. Efter att ha kollat hur skattkistan såg ut, såg guvenören att den var god och att han inte behövde ta några lån för denna möjlighet till expansion. Äventyret skulle kosta men tänk om det skulle lyckas! Tänk om... 

"[...]Vad gör man inte för expansion som
följs av rikedomar?[...]”

Två karacker utrustades snabbare än Fingerprints forum hinner skriva 100 hotfulla inlägg mot varje ifrågasättande (vilket inte säger lite om det klimat som där råder) och innan någon visste ordet av stod såväl Sarmiento som Mendaña på två karacker, varav den sistnämnde innehavda befälsposition. Detta då guvenören hellre valde denne då han dels var hans brorson, dels var fri från från varje konspiratorisk tanke (dålig ursäkt, men något var ju guvenören tvungen att skriva).

Mendañas lilla flotta seglade ut från hamnstaden Callao den 19 november 1567. Distansen till det tänkta målet uppskattades till ungefär 1500 km, men spanjorerna hade ingen uppfattning om Stilla havets storlek. Först 11 000 km ut på havet, i januari 1568, fick Mendaña syn på land. Denna plätt var dock tom på allt som skulle kunna falla in under kategorin "rikedomar". Även om modet hos de flesta sjömännen började tryta fortsatte seglatsen. Vad gör man inte för expansion som följs av rikedomar?

Slutligen, efter lite konstiga strapatser, nådde de dagens Salomonöarna. De blev väl emottagna av infödingar men de fick tyvärr inget av värde från dem. Inte ens ett skrovmål blev de serverade! Tre uppgifter brådskade för Mendaña; han var nödgad att snabbt finna mat. Därutöver var han lika nödgad, om än mer, att finna såväl guld som andra rikedomar. Därtill var det (ju) av yttersta vikt att omvända dessa hedningar till den sanna läran - kristendomen.

"[...] Emellertid väckte hans silkesord
inte något gehör [...]”

Tiden gick och det gick sisådär med alla tre punkter på Mendañas "att-göra-lista". Såväl infödingarna som mannarna började tappa sitt tålamod och en dag blev det till stridigheter. Det hela slutade med att spanjorerna fick fly då de var numerärt underlägsna. Mannarna ville återvända hem men Mendaña försökte förmå dem att stanna och leta på omkringliggande öar. För inte kunde det finnas land utan rikedomar? Visst kunde även han, likt den Columbus han ville vara, lyckas? Vad kunde gå fel? De hade säkert bara haft otur och gått i land på fel ställe. Guldet, nya landområden, ädelstenar med mera fanns där och om de bara höll ut så...

Emellertid väckte hans silkesord inte något gehör och ganska snabbt stod det klart för honom att det antingen var myteri eller lyssna på mannarna och deras önskemål. Således blev det en seglats hem utan något i såväl lastutrymmet som i magarna.

Den 11 september 1569 siktade de Peru. Nästan hälften av de ursprungliga 150 sjömännen var döda och stämningen bland de överlevande var värre än all den besvikelse alla Fingerprintshausare känner när aktien kritiseras i diverse medier. Även om de hade kommit hem tomhänta trodde såväl Mendaña som Sarmiento att det de facto fanns guld där de hade vistats och att de bara hade haft otur. De ville genast tillsätta en ny expedition och guvenören var först tillmötesgående. Emellertid kom hans tvivel att blir allt större och det kom att dröja över 30 år innan expeditionen kastade ankar. Mendañas uppgift var vid denna gång att bosätta sig på Salomonöarna och därifrån söka efter Ofir. 

Dock, efter 30 års hårt leverne, där både en och en annan vinflaska tömts varpå även en och en annan hjärncell tappat fäste, sviktade Mendañas minne och det tog honom hela fem månader att hitta Salomonöarna igen. Som om inte detta var nog kom tropiska sjukdomar att bryta ut i samma sekund som den första bosättaren satte sin fot på land. Även Mendaña smittades och dog kort efter ankomsten. Stackars sate; ty, efter allt slit, allt haussande, fick han inte ens så mycket som ett skrovmål för alla sina ansträngningar i främmande länder. De resterande överlevande flydde kort därefter till Filippinerna och Salomonöarna blev aldrig något spansk koloni. Vad gällde staden Ofir och rikedomar kom de att förbli oupptäckta. Det vill säga om de någonsin hade existerat...

Just nu är det mycket prat om H&M och hur hårt pressad kursen varit. Företaget investerar multum i e-handel samt i att öppna nya butiker. Vinstjusteringarna har sänkts, köp- och säljråden är lika splittrade som en bananasplit och överallt tycks folk säga att bolagets storhetstid är förbi. En fråga som diskuteras är huruvida bra nuvarande VD är. Är denne kompetent att leda detta enorma bolag? Bara för att man delar namn med före detta VD betyder inte detta per automatik att man är kunnig att förvalta detta arv. Se bara på Jan Dinkelspiel som insåg att han inte var den mest lämplige i Nordnet. eller för den delen; se även hur det gick för den stackars guvernören i denna allegori, som överlät till sin brorson att leda seglatsen...

Att fråga vad någon, såsom Lundaluppen, Aktieingenjören samt Fundamentalanalys, tror om H&M och dess utveckling är som att fråga en meteorolog om det blir regn på midsommar och sedan lita på dennes ord och att de vet mer än vad vi själva vet. Det vi dock vet, dvs. faktum, är att de ökar såväl sina butiker som att vinsterna fortsätter och så länge de är skuldfria och tillväxten fortgår tenderar allt att mer sluta väl än inte så väl... eller?
Jag läser den fakta som ligger på min pulpet och utifrån denna har jag denna vecka ökat mitt  redan stora innehav med ytterligare 50 stycken, vilket ger ett totalt innehav på 535 st. Kommer H&M att finna Ofir? 

Frihet

Det har talats mycket om frihet bland bloggarna den senaste tiden. Fantastiska Farbror Fri och Riskminimeraren är bara axplock av dem jag åsyftar. Undertecknad har sin egen bild av vad frihet är och den är, likt envars dito, unik och bunden till mig.

Det som många bloggare tycks ha gemensamt när de diskuterar frihet är "frihet från bojor". Vad dessa bojor är upp till var och en, men det verkar råda en konsensus bland bloggosfären att bojorna är jobb och andra, av tvång nödga att acceptera, "måsten".

Jag har alltid funnit det intressant att reflektera kring stora och vida begrepp såsom frihet och har, sedan att ha läst diverse blogginlägg, låtit mig influeras att reflektera. Utöver detta har jag även botaniserat bland mina vänner, a.k.a. "filosoferna" och fann en ungtupp som påstod sig ha kommit fram till ett svar. Denne var Isaiah Berlin. som år 1958 publicerade sin essä "Två begrepp om frihet". Denna kom snabbt att bli populär och räknas idag som en av 1900-talets klassiker inom politisk teori. Förvisso är språket något torrt, men vem har inte pressat ned en dry martini då och då och insett att det kanske inte var så farligt?

Berlin gör en skillnad mellan vad han kallar för "positiv" och "negativ" frihet, varav det sistnämnda menas vår "fundamentala känsla" av frihet. Det slags frihet som är frånvaron av yttre tvång; jag är fri eftersom jag inte är kedjad vid en klippa; eftersom jag inte är inlåst i fängelse et cetera. Detta är frihet från något. Emellertid poängterar Berlin att när vi diskuterar kring frihet menar vi ofta något mer subtilt än ovan. Frihet är också en form av självbestämande, av att vara en person med hopp, föresatser och egna mål. Denna "positiva" frihet handlar om att ha kontroll över sitt eget öde. Jag är, när allt kommer omkring, inte fri bara för att portarna till min filosofigrotta är olåsta.

Problemet för Berlin är att dessa två former av frihet ofta är i konflikt. Tänk till exempel på friheten som kommer från disciplinen att lära sig spela tuba. Som nybörjare kan jag inte göra mycket mer än slita med min oförmåga. Dock, så småningom, kan jag spela med en någon slags befriad glädje. Eller tänk på det faktum att människor ofta utövar sin "positiva" frihet genom att rösta på ett speciellt parti, väl vetande att deras "negativa" frihet kommer att inskränkas om partiet kommer till makten.

"[...]Detta faktum skyms av (hobby)filosofer som letar efter en universell moral[...]"

Forskaren tillika filosofen pekar också på ett annat problem; Vem har rätt att säga vad som skall vara ett lämpligt mål med "positiv" frihet? Auktoritära eller totalitära regimer har mer ofta än sällan en rigid syn på meningen med ett mänskligt liv och inskränker därför den "negativa" friheten för att maximera sin egen idé om mänsklig lycka. Politiskt förtryck kommer ofta ur en abstrakt idé om vad som är ett gott liv följt av interventioner från makten för att göra verklighet av denna idé.

Berlins svar på detta problem är tvåfaldigt; först och främst är det viktigt att inse att de olika typer av frihet vi må önska alltid kommer att vara i konflikt, för det finns ingenting sådant som "ett mål med livet" - bara olika individers olika mål. Detta faktum skyms av (hobby)filosofer som letar efter en universell moral, men blandar ihop "rätt handlingar" med meningen med livet självt. För det andra måste vi hjälpa till att hålla liv i den fundamentala känslan av frihet som frånvaro av "översitteri och herravälde", så att vi inte upptäcker att våra ideal har förvandlats till bojor, såväl för oss själva som för andra.

"[...]Således vill jag påstå att de två vida frågorna;[...]"

Jag finner detta extremt intressant. Att frihet är något högst individuellt tror jag alla kan enas om. Därtill att det är en känsla.Dock vill jag fortsätta debatten och hävda att en människa ej kan uppleva därtill uppnå frihet om denne ej vet vad dennes mening med livet; tillvaron är. Således vill jag påstå att de två vida frågorna; "vad är frihet" och "vad är meningen med livet" är sammanlänkade.

Vi är många som letar efter frihet, men vad är syftet med denna? Vad ämnar vi göra med den? Svaret på den frågan torde vara samma som på "vad är meningen med livet". För har du total frihet kommer du att göra det du vill, och, rent logisk (haha), borde du då göra, såväl implicit som explicit, det du anser är meningen (med livet).

Jag vet ej vad som är min mening med livet och således kan jag ej påstå att jag är fri (även om jag en majoritet av dygnets vakna timmar känner mig just detta). Denna känsla kommer ej infinna sig bara för att jag blir "ekonomiskt fri", vilket jag tror kommer dröja en extremt lång tid, då jag har som mål att verkligen njuta på min resa; mitt liv. Jag är den som absolut kan tänka mig jobba längre för att då också kunna åka iväg på långa och exotiska resor (underförstått; dyra) resor utan att känna att jag måste snåla. Jag älskar mitt jobb och har svårt att se mig sluta jobba. Detta kan absolut komma att ändras, men just nu är min känsla likt denna. Att kunna leva på utdelningar är absolut en önskan och kanske kommer den bli uppfylld, men jag tänker inte "snåla" mig fram till en eventuell målgång.

"[...]Är vi inte alla fångar, på ett eller annat sätt?[...]"

Följaktigen; jag är ej fri utifrån de kriterier som efterfrågar tillräckliga likvida medel att försörja mitt leverne utfira min önskan och frågan är om jag någonsin kommer att vara det? Är vi inte alla fångar, på ett eller annat sätt? I våra tankar, i samhället, på landmassan et cetera. Haven är förvisso stora men även de har gränser! Å andra sidan; vi vet gränserna och vet således att vi inom dessa är fria - dock är detta inte total frihet(?). Utifrån detta synsätt framkommer ett annat begrepp - acceptans. Att acceptera och förhålla sig är ett måste för att ha en frihet. Eller är det bristen på acceptans som ger frihet?

En paradoxal tanke som slår mig i detta ändlösa filosoferande är den som Albert Camus lade fram; "Livet levs så mycket bättre om det inte har en mening". Då er tid är dyrbar och mina fingrar vill återgå till annat, såsom Marius, skall jag försöka att kortfattat redogöra för denna:

--> Eftersom vi är medvetna känner vi att livet är meningsfullt
--> Men vi vet att universum som helhet inte har någon mening(?)
--> Våra liv är en motsägelse
--> För att leva ett bra liv måste vi komma förbi denna motsägelse
--> Det kan vi göra genom att helt och hållet erkänna varats meningslöshet
--> Livet levs bättre om det inte har någon mening.

Är jag beredd att stämma in i detta? Njae, men jag kan ej heller påstå att jag är helt avig. Det finns viktiga poänger i Camus existentiella tankesätt och de bör tas på största allvar.

Som jag ovan kommit fram till är frihet en känsla. Därtill är begreppet högst individuellt. Ytterligare kan frihet delas in i flera "genrer/klasser", vilket på ett sätt kan göra det ofruktbart att diskutera denna fråga:

Metafysisk frihet
Epistemologisk frihet
Samhällelig frihet
Fysisk frihet
Psykisk frihet

Att kunna känna en frihet i alla dessa kategorier på en och samma gång tror jag är omöjligt och att eftersträva detta kommer enbart leda till motgång. Ju mer jag reflekterar kring denna fråga under mitt författande av denna text, desto mer känner jag att människan ej är skapt att tänka i dessa banor - vi blir, för att återigen anspela på Camus - främlingar - för våra tankar. Frågan är om jag (vi?) inte gör det svårare än vad det är? Kanske är livet att pressa sig lite ett par dagar i veckan, cykla hem, mötas av en familj som man älskar och som älskar en tillbaka, laga en god middag och sedan umgås? Ju mer jag tänker, desto starkare blir känslan av att när jag har befunnit mig i situationer likt dessa har jag ej reflekterat kring huruvida allt är ställt; hur världen, livet, meningen, är beskaffat. Jag har bara "varit" - jag har varit "fri". Är inte detta "varande" meningen (med livet)? När allt är och inga andra tankar förekommer. Man stannar inte ens upp och tänker: "Vad skönt/underbart det just nu är", utan man bara är. Det är frihet och det underbara är att det ej krävs XXX i utdelning för att nå det. Allt som behövs är att veta vad man vill, önskar och sedan leva efter detta.

Frihet är en mycket intressant därtill diffus tanke. För att kunna uppnå denna måste man veta vad man vill uppnå, hur man skall göra det och vad/hur man skall göra när den väl är uppnådd. En risk, baserad på mina, på måndag, 31 år på denna jord, är att människan är ett däggdjur som aldrig kan bli nöjt. Oavsett situation kan vi aldrig finna oss nöjda; mer vill ha mer. Du tänkte att du skulle bli nöjd, dvs. fri från dina vill-ha-begär, med en Iphone 7. Ett par dagar efter att du använt den kommer nästa tanke... Detta samspelar med b.la. John Locke och John Stuart Mill, som menar att frihet är avsaknad av tvång och förbud. Frihet är en känsla och likt alla känslor kommer och går, gör även denna detta. Dock kan man skapa förutsättningar för att kunna maximera de tillfällen då denna infinner sig; vet jag att jag mer ofta än sällan är lycklig och känner en frihet när jag får vara ledig från löneslavande? ja, då borde jag nog försöka att maximera dessa tillfällen. Känner jag frihet när jag umgås med min familj? Ja, då är det just denna upplevelse du skall se till att kunna rent kvantitetsmässigt.

Med det sagt; känn dig fri att reflektera kring detta och känner du att du vill skriva en rad eller två är du även fri att göra det.

Gnothi Seauton

Många är vi som växt upp med NES, SNES, Playstation, Xbox och alla andra spelkonsoler som kom likt en flodvåg från Poseidon under början av 1990-talet. Undertecknad minns mycket väl en julafton då ett Nintendo 8bit gömde sig bakom inslagspappret och dolt bakom ett annat fanns också ett fodral  i en gyllene färg - Zelda. 

Även om jag aldrig har varit den som stängt in sig med spel under min uppväxt har denna värld ändå funnits med mig. Strategi kom snabbt att bli genren framför övriga och under min tid på gymnasiet ställde jag och ett par vänner bland annat upp i SM i "Warcraft 3" och dess expansion "The Frozen Throne". Ett sjuttondeplats kom det att bli och med tanke på att jag enbart spelade då det föll mig in och då jag hade lust, var detta en plats jag var nöjd med.

Utöver strategi hade jag vänner som, mer eller mindre, tvingade mig att spela Diablo 2 med dess expansion. För er som inte vet vad detta är för spel faller det inom gengren "rollspel light med betoning på hack & slash". Du ser din karaktär från ett isometriskt perspektiv och syftet är mer att döda fiender för att få experince, som du sin sin tur kan lägga på färdigheter (läs: skills), än att följa med i den extremt lösa därtill tafatta handlingen.

Jag fann inte spelet lika beroendeframkallande likt övriga men var det något som jag fann som rogivande och roligt, var det då jag skulle välja min karaktär. Skulle jag välja en Paladin, som var att jämföra med en godhjärtat riddare? Eller skulle jag vara en Sorcerer, som slaktade sina fiender genom magi? En Necromancer som älskade det här med gift och att framkalla skelett och zombies? Kanske en Amazon, som, vid sidan om att vinna priset för minsta möjlig klädesplagg, dräpte sina fiender med båge, spjut och andra projektiler? En barbar, som kompenserade vissa hmm..."defekter" med extra stora yxor alternativt en Assassin, vars dödliga smygande och hemska klor till vapen visste hur att göra livet surt alla som kom i dennes väg?

Det är väl bara att spela och sedan skita i att man är en "barbar", kanske vissa säger? Förvisso, men som en barbar ger spelet mig inga förutsättningar att använda magi. Det ger mig ej heller möjlighet att blanda lite gift eller uppkalla zombies. Spelar jag som en Amazon har jag inte tillräckligt med styrka för att kunna bära de tunga vapen tillika rustningar som krävs för att ge mig in i handgemäng.

Vem av dessa skulle jag välja att spela igenom detta spel som? Om det hade varit ett spel som man kunde klara på 7-10 timmar hade det ej varit ett sådant stort beslut, men i detta fall var tio timmar mindre än Chansar Mest och hans väl kända sparkvot. 

Rollspel tycks vara en genre många söker sig till. Varför kan jag endast spekulera i, men troligtvis är det eskapismen som lockar; möjligheten att ikläda sig en annan roll; andra förutsättningar och göra sådant som den verkliga världen ej tillåter. Jag kommer ofta på mig själv att se mitt liv som ett sorts rollspel. Beroende på var jag befinner mig och med vilka jag är, är jag en viss person. Förstå mig rätt; jag är alltid Sofokles, men med olika och skiftande nyanser. På mitt jobb, Skolan i Aten, är jag en viss filosof, i mitt hem, med...ja, med mina dammtussar är jag en annan. När jag umgås med nära och kära är jag ännu en annan filosof. 

En förlängning av detta synsätt är att jag också ibland kommer på mig själv med att se mig själv ur ett tredjepersonsperspektiv; "Jaha, ännu en trevlig julafton där du sitter och reflekterar över huruvida du skall lämna sällskapet för att se Kalle, eller vara 'trevlig/vuxen' och sitta kvar. Varje gång har du valt Kalle, så varför begrundar du ens denna ickefråga?" eller "Nu står du här ännu en gång i valet och kvalet mellan att dessa vinsorter. Mer ofta än sällan kör du alltid på det 'trygga kortet'. Kanske är det dags att lämna den där j***a comfortzonen och ta något franskt?" eller dylikt.

Varför svamlar jag om rollspel denna eftermiddag? Jo, för precis som med rollspel och rollkaraktärer är jag en viss karaktär i mina val av investeringar. För cirka 2,5 veckor sedan skrev jag en tweet där jag berömde bloggskribenter i allmänhet, men i detta fall Gustav och Lundaluppen i synnerhet, för hur alla hjälper mig, ja alla(?), att bli bättre investerare. Vad som är intressant i fall likt dessa, där envar dagligen matas med (för det mesta) välskrivna analyser, diskussioner et cetera om bolag, investeringar med mera, är att man, såväl medvetet som omedvetet, låter sig påverkas. Sedan jag skrev detta utkast har även Finanstankar och Snåljåpen bidragit med varsitt intressant inlägg, som bör tas med i debatten.

Du spelar som Paladin, men hos till exempel Gustav får du läsa om hans amazonstrategier. Hos Lundaluppen får du läsa om barbariska taktiker, hos Ägamintid om lite småfull sätt att hugga i ryggen medan Vägen Till Frihet och Finnansnovis erbjuder lite hokus pokus. Du läser om dessa och tänker att de har något som du saknar; något som du (kanske) vill ha. Du börjar se dig själv som en halv paladin och låter ersätta den avkapade delen med en amazonkropp. Tiden går men du känner dig ej bekväm i den kropp självaste Dr. Frankenstein skulle ha blivit avundsjuk på.

Du väljer att kapa ett ben och ersätter det med ett barbariskt svullet sådant. Ytterligare en tid går men du känner hur du liksom haltar och känner att du är något... ojämn. Således kapar du en av dina två armar och skruvar dit en magisk sådan. Det känns något bättre och allt tycks vara frid och fröjd, men plötsligt infinner sig en stor fiendeskara. Fiender till både höger och vänster och du ser flera olika anfallsmöjligheter. Dock vet du ej var du skall anfalla först och hur du skall göra det; med magi? med en barbarisk spark? med ett par zombies?

Du är vilsen, saknar grund och trygghet. Du är en mismatch av övrigas styrkor. När det brinner som mest vet du ej hur att agera. Du är kluven; tudelad.

"[...]är en färdighet många är medvetna om[...]"

Att se och läsa andras analyser, reflektera över andras strategier och taktiker är mycket bra tillika sunt. Det är genom att överkomma kunskap och applicera den som människan utvecklas. Att alltid ifrågasätta sig själv, men också andra, är en färdighet många är medvetna om, men få verkligen applicerar. Mer ofta än sällan tycks människan se, lyssna och följa andra utan några som helst reflektioner (jmf. marknaden och småspararnas ageranden).

Just detta kan hända, och troligtvis händer, envar som läser alla de bloggar som finns inom oeconomica mundi. Således är det viktigt att när man läser andras bloggar, "experters" analyser, lyssnar på diverse podcasts åsikter et cetera, att man verkligen tar åt sig informationen på ett sunt sätt. Varifrån kommer denna information? Vad har skaparen för agenda, intressen och strategi? Varför känner jag si och så efter att ha läst en viss text? Beror det på att jag skiljer mig? Varför? Hur?

"[...]men jag hävdar motsatsen[...]"

Det finns många frågor att ställa sig och beroende på vem du är kommer dessa att variera. Det som inte varierar är att alla av oss står i valet att välja att vara medvetna om vi skall låta oss bli påverkade eller inte. Många kanske nu skakar på huvudet och säger att det är omöjligt att "välja" detta, men jag hävdar motsatsen. Genom att alltid ha ett kritiskt förhållningssätt; genom att alltid attackera ny information med motfrågor, som t.ex. de ovan nämnda, kan man undvika att låta sig omedvetet bli påverkad.

Tidigare i mitt investerarliv blev jag mer ofta än sällan väldigt lättpåverkad av diverse bloggskribenter. Men när stormar plötsligt slog till upplevde jag att min hydda inte var särskilt stark. Jag trodde mig kunna bruka magi, men då jag enbart kapat min barbararm och ersatt den med en magisk sådan, hade jag ju ej kunskapen att bruka magin.

"[...]Amazonen har lyckats mycket bra under flera år[...]"

Vad vill jag säga med detta inlägg? Jo, att det finns extremt duktiga skribenter, varav många, om än inte alla, återfinns på min blogglista. Läs dem. Diskutera med dem. Men köp inte allt de skriver med hull och hår. Visst, många av dem har fantastiska trackrecord, men en stor anledning till detta är att de  håller sig till sin rollspelskaraktär och strategi. Amazonen har lyckats mycket bra under flera år. Detta har också Barbaren samt många av de övriga klasserna. Men en extremt stor anledning att de har gjort detta beror på att de är sin klass trogen. De beväpnar sig inte med en yxa om de har en kroppshytta likt en Sorcerer, och på grund av detta har de rätt vapen att bruka när fienden kommer. Och tro mig, när fienden anländer är det för sent att ändra vald utrustning och omfördela skillpoints; ty spelet, såväl bildligt som bokstavligt, tillåter ej detta. Undertecknad har aldrig fått uppleva ett ras i den bemärkelsen att allt, precis allt, sjunker snabbare än Anna Books självförtroende tillika självkänsla efter att ej ha blivit omskriven på mindre än ett dygn. Några nedgångar á 15 %, men dessa har varit svallvågor jämfört med när det väl brakar loss. Har jag utrustat mig rätt? Har jag valt rätt strategi? Jag kan enbart utgå från nuvarande situation och den erfarenhet tillika kunskap jag kommit över och utifrån den känner jag mig väl rustad. Observera "känner".

Jag var ute och traskade igår och kom att passera Apollons tempel i Delfi. Likt alltid stannade jag och bad till denne om tak över huvudet, vin på bordet och soligt väder. När jag skulle bege mig därifrån fastnade jag för en inskription i templets vestibul; "Gnothi seauton". Jag fann denna extra passande för just de ord jag ovan förpestat din eftermiddag med.

Vilken karaktär är du? Har du alltid varit denne trogen eller har du under tidens gång bytt skepnad? Är du en sådan som veckovis tycks pendla mellan olika karaktärer? Haltar du just nu?

En opportunistisk intervju

"Ett udda år går mot sitt slut. Mycket tok ute i världen men min egen stora förändring var att jag i höst slutade jobba åt andra. #LifeIsGood"

För cirka en vecka sedan, närmare bestämt den 31/12, fick minst 2660 personer läsa ovan och jag tror vi var fler än en som höjde på såväl ena som andra ögonbrynet. Personen i fråga har varit mycket sparsam, mer sparsam en valfri snålbloggare, med att berätta om sin livs- tillika ekonomiska situation.

Undertecknad kom att fastna för investeringar kring våren 2013 men resan till att på allvar verkligen ge mig an det började kring våren 2014. Mellan denna tid, 2013-2014, kom jag att finna och fastna för en bloggare som verkade kunna så mycket, besitta så mycket erfarenhet, så mycket lugn - allt som jag saknade men ville ha.

Under årens gång har jag haft, om än sporadisk, kontakt med den herre jag snart skall presentera och innan hans namn skrivs i klartext vill jag först skriva mina egna reflektioner kring en av bloggosfären duktigaste investerare.

Sällan har jag läst en man som är så säker på sin sak, så handlingskraftig. Medan vissa, däribland jag själv, tvekar vid svåra situationer tycks denne inte ens behövs räkna till tre innan han drar bort plåstret. Han är ej rädd att ge sig in i diskussioner, såväl på twitter som på envar blogg. Han har ett fantastiskt trackrecord och räds inte att investera tungt i enbart ett fåtal bolag. Diversifiering är ett ord han ömsom uppskattar, ömsom hatar, då han ofta anser det missbrukat. Om SAOL skulle ha bolagsnamn i sin gedigna lista, skulle "Hennes & Mauritz", "Apple", "LVMH", "Disney", "Kopparbergs", "Swedbank" och "Handelsbanken" ha texten; "se även Magnus Andersson, aka. Lou_Mannheim,; Fundamentalanalysbloggen."

Som framkommit är Magnus en investerare jag håller högt och således blev jag intresserad att få veta mer om honom. Jag etablerade kontakt och frågade om jag fick ställa honom mot väggen, vilket han accepterade. Nedan serveras du nu en trevlig och högst intressant tillika givande intervju med en av Sveriges främsta agitatorer för ciderkonsumtion.

Vad roligt att du, Magnus Andersson, familjefader på 46 år, kunde unna dig lite tid och ställa upp på denna intervju. Just ”tid” är något som tycks vara eftertraktat inom bloggosfären; ty många har som mål att med ekonomiska medel kunna köpa sig denna bristvara. Du skrev nyligen en tweet där det stod följande att läsa; ”Ett udda år går mot sitt slut. Mycket tok ute i världen men min egen stora förändring var att jag i höst slutade jobba åt andra.#lifeisgood”.

Detta kom nog som en chock för många, då du varit sparsam med att skriva om dina mål och din sparande/ekonomiska situation. Har målet alltid varit att ”bli fri”? När föddes denna dröm? Jag antar att det var ett svårt beslut att fatta – hur såg denna väg ut från det att du insåg att du kunde klara dig på dina investeringar till det faktum att du sade upp dig?

Det är naturligtvis inte något som helst fel på att jobba för andra, men det måste vara riktigt roligt och utvecklande och med rätt personer för att kompensera för de stora personliga uppoffringar det medför för att kännas bra i längden som jag ser det.

Jag är så långt ifrån de extrema spararna som man kan komma, jag tror man ska se sig själv i spegeln om man som 25 åring är jättenöjd med att ha ”kommit undan” med rekordbilligt bröllop eller ”väljer att semestra hemma” istället för att passa på att leva. Kan man använda pengar till att förbättra sitt liv så ska man göra det nu, inte vänta på sin pension. Jag har sett för många gå bort alltför tidigt för att tro på det.

Jag har av dessa skäl aldrig drömt om att säga upp mig och leva någon ekonomiskt eftersatt tillvaro på utdelningar eller för den delen att sluta arbeta öht. Jag ledsnade akut på en dålig jobbsituation och sade upp mig. Jag kanske kommer att jobba i något företag igen en dag, men jag kommer inte längre jobba med sådant som inte intresserar mig och inte med fel personer. Jag behöver inte så jag gör det inte.

Mitt första jobb var nere på Kontinenten. Det var utmanande och jättespännande och precis vad man kan hoppas på att få ut av ett arbete, men när jag efter några år åkte hem till Sverige hamnade jag gång på gång på ospännande jobb i dysfunktionella organisationer.

Hur har den första tiden som ”fri” varit? Utan att gå in på för många och personliga detaljer kanske du kan delge oss läsare en något sånär insyn i hur du upplevt det många drömmer om men om ytterst få får uppnå.

I flera år hade jag en ofta återkommande mardröm som jag tolkade som att jag slösade bort min tid- jag var bortrest och lyckades inte åka hem så jag blev kvar på någon mindre lyckad plats istället för med familjen. Efter att jag sagt upp mig har drömmen aldrig återkommit.

Det är en stor omställning att inte längre ha ett normalt arbete, större än jag tror de flesta föreställer sig. Det är inte som att ha semester, i vilket fall inte om man som jag måste ha mycket saker att göra för att må bra. Jag har haft massor att göra utöver investeringarna, vilket har varit bra, för jag skulle aldrig klara att arbeta aktivt med investeringarna 10 timmar om dagen. Med detta sagt är det fantastiskt att plötsligt ha tid att komma ikapp allt vi inte haft tid att göra klart och att aldrig behöva kompromissa med tid för barnen.

Vad har varit och vad är den största farhågan med att ”äga sin tid”? Om du, kortfattat, får måla upp både en utopisk och dystopisk bild; hur skulle dessa se ut?

Den största faran med mycket tid påminner om när man går från tillräckligt med pengar till att ha mycket pengar- att ens karaktär försämras. Det går plötsligt att skjuta på många saker och risken är förstås stor att man då blir bekväm och inte gör det man ska göra. Dystopin är att man tappar fotfästet för att man inte längre orkar anstränga sig som tidigare medan utopin förstås är att man alltid använder all sin tid som man bestämmer över själv till bra och nyttiga saker. Förhoppningsvis hamnar jag närmare det senare än det tidigare alternativet.

Din blogg har funnits sedan 2009 och många inlägg har skrivits sedan din första stavelse. Vad spelar bloggen för roll för dig? Vad ger respektive vad kostar den dig? Har bloggen gjort dig till en bättre investerare – hur/varför?

Bloggen startades för att jag ville komma i kontakt med duktiga investerare som likt jag var passionerat intresserade av investeringar. Det har lyckats mycket bra.

Det tar rätt lång tid att skriva bra inlägg men den stora vinsten för mig har varit att jag måste fundera igenom mina inlägg och därmed min egen strategi och taktik rejält innan jag velat publicera något. Internet glömmer ingenting och jag är liksom alla andra rädd för att skriva något väldigt ogenomtänkt som man sedan får äta upp år efter år. Detta stötande och blötande innan jag skrivit samt, framförallt, alla diskussioner med läsare har gjort mig till en klart bättre investerare mot för åtta år sedan.

Måndagen den 10 november anno 2010 skrev du ett inlägg i vilket du förklarade din strategi. Därefter har du även visat på bra tillfällen då du applicerat dennastrategi . Hur kom din strategi att växa fram? Från vem/vilka och vad fick du din inspiration? Anser du dig skilja dig från övriga bloggkollektivet därute? I sådana fall; hur?

Med opportunism menar jag här att jag alltid letar efter tillfällena att köpa fantastiska företag billigt. Under 2016 utnyttjade jag framförallt två sådana tillfällen- efter Brexit-omröstningen då jag ökade i SHB och Kopparbergs samt efter det amerikanska valet då jag ökade i Swedbank. Tillfällen ges dock regelbundet och är det närmaste gratispengar som vi investerare kommer. De förutsätter dock ingående kunskap om företagen och hur det inträffade kan komma att påverka dem långsiktigt (eller inte alls påverka).

Mina stora inspiratörer är Peter Lynch (för tillväxtens betydelse) och Warren Buffett (för vilken betydelse säkra kassaflöden har). Det jag själv har utvecklat är vad jag alltså kallar opportunistisk (och mycket fokuserade) värdeinvestering. Med detta menar jag att ta stora bet när mycket goda tillfällen ges på börsen. Ju bättre tillfälle desto större insats.

Detta kommer av mina erfarenheter av finanskrisen som jag gick ur som stor vinnare tack vare stora köp i Swedbank och Boliden, men även i flera andra fall när aktier har fallit alldeles för mycket givet företagens styrka (BP, Starbucks, Apple m.fl) de senaste 10 åren.

Min syn på diversifiering skiljer sig radikalt från många andra investerare. Diversifiering är något vi behöver för att vi inte vet ”allt” om våra investeringar, ju mer vi kan desto mindre behöver vi diversifiering. Risk däremot tar vi på oss när vi inte vet vad vi håller på med, på börsen liksom i livet i övrigt. Överdriven diversifiering leder till allt sämre möjligheter att slå index och även om man ska vara rädd om sitt kapital så är det för att tjäna pengar som vi investerar, inte för att genom riskminimering behålla de pengar vi har.

Jag tycker det är helt fel att ge standardråd i stil med ”köp 15-20 aktier” till nybörjare. Nästan ingen kan följa så många företag ingående och har man inte tid eller intresse för att följa ett antal företag noga ska man mycket hellre köpa några investmentbolag eller fonder. Möjligheten att idag billigt investera i enskilda aktier är fantastiskt för oss som är villiga att lägga tid och energi på det men livsfarligt för privatekonomin för den som bara följer vad som andra skriver eller köper det som går upp just nu.

Vissa tycker uppenbarligen på allvar att om man ser ett fantastiskt tillfälle att man ska satsa några procent av sin portfölj och om aktien sedan som väntat stiger brant ska man sälja av så ”den inte blir för tung i portföljen”. Så blir ingen rik.

Du har figurerat inom oeconomica mundi en lång tid. Om du får välja dina två bästa respektive sämsta affärer – vilka är de?

PA Resources och Diamyd var mina sämsta, PARE hann jag ur hyfsat i tid dock. Swedbank och Apple har varit mina bästa affärer.

Låt oss stanna vid de sämsta. Inte för att jag vill strö salt i några (öppna?) sår, men när du rannsakat dig själv, vilken/vilka orsaker fann du ligga till grund för dessa misslyckanden?

Att följa tveksamma rekommendationer eller att se en kursuppgång som verifikat på att min investering var rätt samt att inte inse att goda nyheter som ännu inte hade inträffat redan var inprisade av marknaden.

Låt oss stanna vid dessa ”rannsakanden”. Du har länge varit en förfäktare för H&M. Torsdagen den 19 juni år 2014 skrev du ”H&M är bäst”. Förutom ett kort omnämnande var nästa gång du skrev om bolaget onsdagen den 25 maj år2016. I detta skrev du att du byter H&M mot Kopparbergs.

Även om en viss del står att läsa i ditt inlägg, skulle jag kunna få be dig att reflektera kring dina förehavanden i detta anrika tillika älskade svenska bolag utifrån din investeringsstrategi i allmänhet men utifrån dina interna rannsakningar?

H&M var rätt företag men jag köpte för sent (2010) och liksom många andra insåg jag inte det utan satt med aktien nästan utan avkastning några år för länge. Jag tycker H&M de senaste fem åren har varit en utmärkt illustration av den gamla sanningen att historisk avkastning inte är någon garanti för framtida. Jag kan bara önska att jag hade satsat mer på Starbucks istället som är allt det H&M försöker vara men inte längre är- ett företag som proaktivt inte bara hänger med i utvecklingen utan leder den samt växer uthålligt och lönsamt.

Jag är dock glad att jag i alla fall hoppade av runt 290 kr, oavsett hur den går i framtiden var det min analys att deras bästa tid var över och då ska man inte tveka utan agera.

Du har, så länge jag kan minnas, varit en förespråkare för banker och att investera i dem. Du ägde Swedbank länge och har de senaste åren byggt upp en position i Handelsbanken. Vad är det som lockar dig hos banker i allmänhet, men i Handelsbanken i synnerhet?   

Att de fyra storbankerna har en fantastisk oligopolställning i Sverige, Norden och Baltikum. Denna ger en väldig vallgrav mot konkurrenter och mycket säkra kassaflöden över tid. Den låga räntan gör också att deras utdelningar blir alltmer attraktiva ju mer marknaden tror att räntorna kommer att hålla sig låga länge.

Swedbank och SHB är dessutom fantastiskt välskötta företag och två av Europas bästa banker. Handelsbanken är extra bra tack vare sitt stora kontorsnät och sin närhet till kunden samt att de expanderar så bra i Storbritannien. Swedbanks och SHB:s aktier lär följa konjunkturen uppåt och nedåt men avkastningen kommer att slå börsens över tid. Troligen med råge.

"[...]Har man is i magen så är det den viktigaste edge man kan ha emot marknaden[...]"

Du skrev på twitter att du har planer på att föreläsa och ”undervisa” om investeringar. Well, nu skall du få en möjlighet att praktisera dina kunskaper. Vilka kompetenser anser du att en bra investerare i allmänhet, men en värdeinvesterare i synnerhet bör bemästra?

I och med att man blir äldre så förstår man bättre sina styrkor och svagheter. Jag skulle inte kunna arbeta med programmering eller vara kock, men jag är bra på att lära ut och tala inför grupp. Jag tycker dessutom att det är fantastiskt roligt att stå och berätta om sitt livs stora intresse för en intresserad publik.

Vi människor är inte skapade till att investera, vi är skapade för att klara ett liv på savannen och i skogen. Vi får samma panik när vi ser våra pengar ”försvinna” när börsen faller som våra förfäder fick när vilddjuren anföll och vi agerar på samma sätt- vi flyr det farliga. Vi lärde oss som art att lita på andra för att överleva och nu litar vi som investerare på att majoriteten eller analytikerna har rätt när de t.ex. säger att Fingerprint Cards ”helt säkert” kommer att gå hur högt som helst. Vi är samlare sedan hundratals generationer och älskar gratis pengar, ju mer desto bättre varför vi förlorar vårt omdöme.

Det viktigaste egenskapen är därför att bemästra dessa instinkter så vi inte springer med flocken utan istället litar på våra rationella analyser av situationen. Man behöver inte ha 100 % rätt om en aktie för att tjäna en massa pengar, man behöver bara göra rätt- köpa när den faller och sälja den när den börjar bli övervärderad. Har man is i magen så är det den viktigaste edge man kan ha emot marknaden, både i uppgång och nedgång.

Jag, och säkert många andra, håller dig högt som investerare. Om jag ej missminner mig mailade jag dig för cirka två år sedan och bad om tips och råd; tips och råd som du verkligen tog dig tid att hjälpa mig med. Vilka kompetenser anser du ha gjort att du uppnått de fina resultat som du gjort och vilka kompetenser anser du dig behöva utveckla?

Jag har alltid varit bra på att så att säga se runt hörnet- att utifrån situationen idag se med rätt hög säkerhet hur någonting kommer att utvecklas. Det betyder naturligtvis inte att jag tror att jag alltid får rätt, men jag får rätt mycket oftare än fel vilket är vad som behövs. I och med att jag dessutom bara investerar i verksamhet, branscher och företag som jag verkligen förstår (banker, Apple, Starbucks, Disney, LVMH, Kopparbergs osv) undviker jag många av missarna som utan tvekan skulle komma om jag försökte förutspå vilket biotechföretag som skulle komma att lyckas eller liknande.

Om man ser tillbaka på de senaste åren tycks allt fler ha riktat fokus mot mindre bolag. Du, likt Lundaluppen, har alltid hållit er i de högre divisionerna. Finns det en specifik anledning för detta? Varför har vi aldrig sett ett inlägg med att ett bolag likt Fortnox eller Fenix Outdoor gjort entré i din portfölj?

Jag planerar att bredda mig eftersom jag nu har tid att läsa mer och Kopparbergs är utan tvekan ett utslag av detta. Men jag har förstått hur otroligt viktigt det är med starka kassaflöden och stark marknadsposition. Disney kommer garanterat att finnas kvar om 50 år och vara mycket större än idag samtidigt som de inte alls värderas i linje med detta. Det är också väldigt lätt att hitta information om Disney och Apple än om obskyra företag och ledningarna i småföretag är generellt mycket mindre försiktiga i sin kommunikation än i storbolag. Det är hemskt vad mycket hype de kan sprida omkring sig utan att det får konsekvenser för dem.  

Vi har haft minusränta i drygt två år och runt om i världen, USA undantaget, tycks denna politik gått från undantag till regel. Hur har och hur påverkar detta dig och dina investeringar?

Ju lägre ränta vi har desto mer är förstås alla framtida kassaflöden värda varför högutdelare som våra banker allt annat lika ska värderas upp när marknaden börjar tro att de ”låga” räntorna är här för att stanna (och marknaden slutar oroa sig för banker generellt). De företag som har ”säkra” vinster och därmed utdelningar kommer att vara vinnare på börsen- se bara hur Nordea som föll på dålig publicitet i våras/somras nu har värderats upp med 50 %. Det är inget hokuspokus, bara enkel matematik.

Har du belånat din portfölj och hur reflekterar du kring detta? Skall man belåna sin portfölj med dagens ränteläge?

Ja, det tycker jag. Jag kan inte det just nu pga min banks regler men belåning på marginalen är alltid bra om man vet vad man håller på med. Vet man inte det så är belåning det sista man ska försöka sig på, oavsett ränteläge eller börsklimat.

Oavsett vad börsen står i tycks det alltid finnas de som säger att den är för högt värderad medan andra hävdar motsatsen. Vad anser du om dagens värdering på Stockholmsbörsen?

Det misstag många gör är att inte ta med den riskfria räntan när man ska bedöma börsens samlade värdering. Börsen ska vara högre värderad, allt annat lika, om räntan faller. Givet dagens långa räntor och de stigande vinsterna är stockholmsbörsen lågt värderad. Det betyder dock förstås inte att den garanterat kommer att stiga, så fungerar det inte.

Antalet bloggar med inriktning på det såväl du som jag skriver om – ekonomi och investeringar – tycks växa snabbare än den lerneiska hydran hinner dubblera sina avhuggna huvuden. En majoritet av dessa applicerar en utdelningsstrategi – varför har du aldrig valt denna fullt ut? 

Jag tror många fixerar sig på utdelningar inte bara för att det matematiskt är mycket bra med återinvesterade utdelningar, utan även för att det är så roligt att få pengar utbetalda till sig. Det har dock gått för långt i vissa fall tycker jag och många borde nog tänka på att de bästa utdelarna kanske inte är de med bäst tillväxtmöjligheter.

Starbucks har alltid högt PE och låg direktavkastning men de tenderar att öka vinsten med runt 20 % per år. Med oförändrat PE stiger då aktien lika mycket varje år (sett över lång tid), vilket är långt bättre än 5 % utdelning skulle ge.

"[...]Jag betvivlar starkt att det sitter någon 95-åring någonstans som bittert ångrar att han i sina unga år (och senare i livet) reste så mycket istället för att spara sina pengar [...]"

Som avslutning, filosof som jag är, skulle jag vilja avsluta med två frågor som du får spåna fritt kring;

1. Vad är tid?
2. Vad är meningen med livet?

1. Tid är i slutändan det enda som spelar någon roll. Vi har en viss tid och även om vi inte kan köpa mer så kan vi påverka enormt hur vi använder den. De som tror att de kan prioritera jobbet framför familjen och ta igen det med ”kvalitetstid” ibland lurar sig själva men inte sina barn. De är väl medvetna om vad pappa och mamma tycker är viktigast. Peter Lynch pensionerade sig permanent innan han fyllt 50 då han insett att ingen på sin dödsbädd någonsin har ångrat att han inte tillbringade mer tid på kontoret.

2.Meningen med livet måste ha med hur man använder det- att man lever det fullt ut och i harmoni med dem man vill tillbringa sin tid med. Bli det man vill bli och leva det liv man vill leva. Det vore bekvämt att säga att pengar inte spelar en roll här men det är inte sant alls. Pengarna behövs för att bo bra och ha möjlighet att göra de saker just du vill göra- oavsett om det är att dreja keramik eller se främmande länder.

Jag har lägger tex. stora summor på resor, vårt boende och andra nöjen. Inte för att glänsa förstås, utan för att det ger oss så mycket. Jag betvivlar starkt att det sitter någon 95-åring någonstans som bittert ångrar att han i sina unga år (och senare i livet) reste så mycket istället för att spara sina pengar eller att han en gång tog den ekonomiska smällen att köpa sitt drömhus där hans barn sedan växte upp.