You don't bring a knife to a gunfight

Sedan jag började arbeta som lärare har jag alltid sagt till mina elever att det finns ett par regler när man utsätts för uppgifter på såväl lektioner som på prov. En av dessa regler är, med risk att låta som Warre och hans "rule number two is never forgetting about rule number one": "läs frågan. Läs frågan. Läs frågan. Svara på frågan.".

För ett par veckor sedan ställde jag frågan   till mina elever i den underbara historiaklass jag har äran att undervisa i om de visste i vilket krig flest amerikanare dött. Svaren var skilda men många kom att välja första- och andra världskriget och en del även Vietnamkriget samt koreakriget. Två kom att svara rätt; det amerikanska inbördeskriget.

Varför kom detta krig, som "endast", utspelade sig under dryga fyra år att skörda flest offer?

Att säga att det finns ett enkelt svar när man skall förklara historiska händelser är att skjuta sig själv i foten; ty det finns många olika perspektiv att ta hänsyn till, olika ansatser. Emellertid kan det i många fall finnas en större konsensus bland forskare och i fallet med det amerikanska inbördeskriget gör det just det.

Under 1800-talöet kom mycket att hända och världen kom att förändras i en takt människan aldrig tidigare skådat. Ångbåten, järnvägen och telegrafen kom att binda samman länders landområden och även kontinenter likt en komplex spindelväv. Helt plötsligt kunde Karl-Oskar och Kristina lämna den gamla hålan i Sverige och bege sig till Amerika - "the land where dreams come true". Förvisso kom deras drömmar att ändras i takt med deras vistelse men, efter lite väl utdragna sidor från Moberg, kom de i alla fall att finna en sorts lycka.

"[...]Ej heller var nog döden det värsta, utan detta var istället[...]"

Lycka var inte något de stridande i kriget kom att få uppleva. Istället var det långa marscher, dysenteri, kass mat, trånga tält och skoskav som gällde. Dock var detta, bortsett från dysentrin möjligtvis, inte det värsta. Ej heller var nog döden det värsta, utan detta var istället insikten, vetskapen, om att man lydde under befäl, som, förvisso tidigare varit kunniga och kompetenta men som nu framstod som att de hade hittat sin gradbeteckning i ett Kellog's Frostiespaket. Befälen tillhörde den "gamla skolan". De hade varit med i kriget i Mexiko därtill dödat några indianer i det kvarvarande "kriget" mot infödingarna, studerat Napoleon och läst mycket om gammal krigsföring.

Dock hade, som ovan angivits, en viss utveckling skett och denna gällde ej enbart samhällsnyttiga funktioner. Tyvärr hade artilleriet utvecklats, Ericsson hade byggt sin pansarbåt, kulsprutan förfinats, gevär med räffling införts et cetera och allt detta i en produktion som kom att få ett prefix som stavas "mass" framför sig.

Lägger man ihop detta; denna utveckling med de äldre befälhavarna, vars bristfälliga strategiska kompetens skulle få Homer Simpsons att framtå som klok, får man soldater som tvingas slåss på premisser som enbart kunde få ett utfall; slakt. Det går att likna med att byta ut en kusks häst och vagn mot en formel 1-bil och säga till denne att inte piska djuren för hårt...

"[...]Det går inte att skicka fram infanteriet á la Napoleon[...]"

Bristen på strategisk kompetens kom att göra att cirka 630 000 soldater miste livet. Därtill kom städer, byar, åkrar med mera att totalförstöras. Förvisso kom mycket gott att komma ur denna konflikt, såsom att slaveriet försvann, i alla fall utåt sett (se gärna 13th, en nyinspelad dokumentär på Netflix, där man vill visa hur USA idag behandlar färgade, aka "slavar".), unionen bevarades, svarta kom att få mer rättigheter och industrialiseringen kom att fortgå. Emellertid kan dödsantalet, sexhundratrettio tusen, inte negligeras. En kostnad som är omöjlig för oss att förstå.

Vad som framkommer i denna allegori är att ledningen måste följa med i utvecklingen. I takt med nya framsteg, normer samt nya förutsättningar ändras såväl spelplan som spelregler. Det går inte att skicka fram infanteriet á la Napoleon medan motståndarna sitter nedgrävda med maskingevär. Det är dömt att misslyckas och således erfodras en ny strategi. Äran i att rida över stridsfältet, att besegla motståndarnas flagga, är förgånget till historieböckerna. Nu är det monitorer, knappar och joystickar som gäller. Tyvärr verkar det som att en viss ledning i ett visst bolag, vi kan kalla det för Ratos, inte förstått detta. Därtill har man samma tendens likt äldre befälhavare att hålla orden korta. Att säga att man "kommer komma med en ny strategi i sommar" och sedan förvänta sig att delägare nöjer sig med detta samtidigt som katastrofala rapporter överträffar varandra vid varje kvartal är att negligera ett faktum; det är nya tider, nya spelregler och detta förutsätter befäl som vet att handskas med detta. Jag är inte beredd att springa mot skyttegravar i en sliten uniform och gevär med vetskapen om att min befälhavare inte har en susning om vad hans order innebär.

"[...]Jag hoppas de löser in sina preffar, slopar utdelningen och[...]"

Jag har länge varit en förespråkare för att Ratos skulle kunna vända skeppet, men efter att ha läst Q4-rapporten och lyssnat på en webcast som enbart fick mig att må dåligt över den brist på respekt för aktieägare som förmedlades/symboliserades valde jag, efter noggrant övervägande under helgen som följde rapporten, att sälja mitt innehav i måndagen den 20:es call. Min förlust uppgick till 7000 kronor inklusive 2 års utdelningar. Sju tusen kronor är mycket pengar, men jag kan ej ha ett innehav där jag ej vet bolagets strategi samt där förlust på förlust hopar sig. Ratos kan absolut få skutan på rätt köl, men tills en rakare och tydligare kommunikation införs vill jag ej äga detta bolag. Jag hoppas de löser in sina preffar, slopar utdelningen och börjar om på nytt. Det går inte att enbart städa det ytliga i någon sorts symbolisk gest likt en uppstudsig tonåring. Damm hopar sig under sängen, soffan och andra möbler. Skall man städa så skall man städa ordentligt. Eller så skulle man också kunna utrycka sig något mera... pragmatiskt(?):

"You don't bring a knife to a gunfight"

Vunna lärdomar

För många, ja alla inklusive mig själv, är det smått komiskt att skriva om sina lärdomar efter enbart dryga fyra år på börsen. Det är lite som när Britney Spears, under hennes "glory days", pratade om att skriva sina memoarer. Hon hade då knappt lämnat puberteten...

Jag vill betona att jag är mer än väl medveten om att min "erfarenhet" är mycket liten och i mångas ögon bristfällig, men jag känner ändå att jag vill skriva av mig detta. Detta gör att den först tänkta intervjun som skulle publiceras flyttas till nästa vecka.

Det har kommit att bli många inlägg under de cirka 2,5 år som bloggen funnits och en majoritet av dessa har handlat om psykologi tillika filosofi. Antalet analyser skulle göra Brahmagupta glad, för då skulle hans uppfinning verkligen få lysa likt den ljusglimt den kom att bli. Därtill är antalet genomgångar av mina innehav inte många och på detta sätt skiljer sig min blogg från en majoritet av övriga bloggar tillhörande denna bloggosfär, förlagd strax till vänster om restaurangen vid universums slut.

I mångt och mycket vill jag hävda att börsen och att överleva på denna främst handlar om psykologi - att ha och bibehålla därtill utveckla ett starkt psyke tillika metakognitivitet. Många pratar om hur Lynch, "Warre B" m.fl. är duktiga investerare och hur framför allt den sistnämnda är duktig på att hitta undervärderade bolag. Visst stämmer detta, men jag anser att många glömmer bort en annan styrka; hans starka psyke att klara av svåra tider; tuffa nedgångar; motgångar. Likt hans kunskap (märk; ej "förmåga") att hitta bolag är hans kunskap om psyket lika viktig. Att hitta undervärdera bolag är inte en förmåga. Att ha ett starkt psyke är inte en förmåga. Precis som du kan träna dig till att bli mästare i fickpingis kan du träna såväl dina investeringskunskaper som psyke. Det handlar om engagemang; om vilja. Finns detta hittar man även tiden till denna träning.

Jag håller just nu på och läser Investment Philosophies - Successful Strategies and the Investors Who Made Them Work (Damodaran, 2012), där det redan på sida två står om vikten att vara medveten om "human frailty" och, det relativt nytillkomna ämnet inom oeconomico muni; "behavioral finance".

Det första jag vill framhäva av mina lärdomar är vikten av självkontroll, vilket kan ses som en överbyggnad av det mesta i detta inlägg. Jag diskuterade kring detta i maj 2015, efter att ha läst Mischels bok "Marshmallowtestet - Att bemästra självkontroll". Det som slog mig av denna läsning, vilket kommit bli något jag alltid bär med mig, är vikten att kunna tänka metakognitivt beträffande att överföra och använda olika förmågor i sfärer de annars inte används eller är starka. I början av min inventeringskarriär (host...) var jag mer duktig på att titta på kurser, gärna dagsaktuella sådana, och köpa därefter. Likaså hade jag en tendens att köpa efter andra bloggares analyser, tweets eller kommentarer. Kort sagt; jag lät mig påverkas trots att jag någonstans innerst inne visste att jag bör ta det lugnt, reflektera och analysera om jag verkligen har samma slutsats och övertygelse som dessa. I andra fall, t.ex. i matbutiken, hade, och fortfarande har, jag inga problem att säga "nej" till godis eller andra lockelser. Detta för att jag har en stark självkontroll. Dock fanns inte denna när det kom till investeringar. Varför? Är den inte likt min pappa använder ketchup; "all-around-krydda"? Ömsom ja, ömsom nej är svaret på den frågan. Självkontroll är en förmåga som kan tränas. Därtill fordras att du klarar av att flytta den från sfärer där den är starkt till sådana där du är mindre detta.

"[...]Det intressanta är hur hjärnan fördelar energin[...]"

Det andra, som tillhör det psykologiska planet av investeringar, är att vara metakognitiv kring sina beslut och på vilken grund de är fattade. I mitt inlägg, även det från maj år 2015, kring detta ämne diskuterar jag kring att vi har två system som ligger till grund för vårt beslutsfattande - system 1 och system 2. Det intressanta är hur hjärnan fördelar energin mellan dessa och att system 1 mer ofta än sällan tillåts regera, vilket kan leda till tråkiga utfall för vederbörande. Då vi alltid önskar att vår rationella sida, den som gillar statistik och har en fäbless för att reflektera tillika problematisera innan ett beslut fattas, har förtur i den strömning av signaler som skickas mellan hjärnans delar är tyvärr ej fallet som sådant. Istället är det system 1, det som gillar att generalisera, ta saker för mer lätta än vad de egentligen är och agera på sekunden. Att inför varje beslut veta på vilka grunder det är fattat - att verkligen veta att jag har vänt och vridit på varje sten, är viktigt att eftersträva. Skriva och diskutera är två bra verktyg att se till att denna regel efterföljs.

Emellertid har jag också lärt mig, vilket blir paradoxalt, eller ännu mer passande; motsägelsefullt, till ovan nämnda, att magkänslan ibland kan vara värd sin vikt i guld. I mitt inlägg - All disease begins in the gut(?) - från juni år 2016, lägger jag fram forskning kring huruvida magkänslan faktiskt spelar en roll i beslutsfattande och att denna mer ofta än sällan är god. Forskningen är såklart tvetydig och likt alltid finns det såväl förespråkare som belackare kring detta, vilket framkommer i inlägget. Dock är jag ändå mer benägen att hålla med förespråkarna; magkänslan; intuitionen har en viktig och central plats i vårt beslutsfattande. Ty, är icke magen glad är icke människan glad, som en känd Svensson en gång sade. Jag har verkligen kommit att ta denna i beaktande då jag gör mina investeringar. Bland annat syns detta i att jag fortfarande inte belånat min portfölj, då min magkänsla är för stark kontra det rent "logiska" tillika "rationella" i att ändå ta en belåning då dagens ränteläge välkomnar detta.

Att koppla till det som kan ses som en sort överbyggnad i detta inlägg - självkontroll - är även förankring, eller "Anchoring" som kanske är mer vedertaget. Människan har en tendens att hålla kvar vid redan känd information som legat till grund för beslutsfattande och är mycket avig till ny och motsägande sådan då detta kostar energi, och är det något hjärnan vill göra är det att hushålla på denna. Ty, den lever fortfarande kvar på den tid vi gick omkring i en utstyrsel á la Fred Flinta och jagade diverse dinosaurier med klubba. Om detta står mer att läsa i "Braintrap".

"[...]framföra sina tre argument i ett argumenterande tal enligt: 2, 3, 1,[...]"

Ovan agerande - anchoring -  går även, om än lättsamt, att koppla till vår amygdala och hur denna mer ofta än sällan, främst på ett omedvetet än medvetet plan, styr vårt agerande. Hjärnan har nämligen en tendens att sträva efter generalisering och här kommer amygdalan in - generaliseringar sker ofta utifrån känslor. För att generalisera använder amygdalan främst två källor: det första du läste/såg/hörde samt det sista som du läste/såg/hörde. Av detta skapas sedan en generalisering. Det är därför alla talskrivare framhäver att man skall framföra sina tre argument i ett argumenterande tal enligt: 2, 3, 1, dvs. det näst bästa följt av det "sämsta" och sedan avsluta med det bästa (märk; alla tre är mycket bra, då talaren troligtvis har valt dem utifrån ett flertal, men det finns ändå en rangordning mellan de tre bästa). Det hjärnan gör när den hör detta tal är att den främst kommer ihåg det första och sista och generaliserar utifrån detta.

För att klara av ovan problem kan självkontroll absolut vara ett bra verktyg, men här fodras även en metakognitivitet om hur hjärnan försöker lura oss, vilket jag skrev om i Outsmart ypurself. I detta inlägg redogör jag för hur Dr. Karl Lehman anser att vi skall tacka de största hjärnfällorna och jag återkommer ofta till dessa i såväl min jobbvardag som när det kommer till investeringar. Att vara medveten om att hjärnan är din främsta allierade, men även din värsta fiende är en skrämmande tanke. Likväl är den sann och det bästa du kan göra är att acceptera detta och bli metakognitiv kring dig själv, dina beslutsrutiner och hur du tänker tillika agerar i alla situationer.

"[...]Acceptance and Commitment Theraphy[...]"

Den näst sista lärdomen jag vill framlägga, som även den hör ihop med stark självkontroll och psyket, är något jag tagit med i många inlägg, men ej skrivit ut det som ett centralt innehåll. Jag pratar om "ACT", vilket står för Acceptance and Commitment Theraphy. För de som har det svårt att se röda siffror, svängiga kurser, negativa skrivelser et cetera bör verkligen läsa in sig på denna metod. Den är det senaste tillskottet inom den kända behandlingen KBT, och kan ses som en vidareutveckling av denna. Genom att acceptera att du har problem men trots dessa förhålla dig till det commitment du åtagit dig, förslagsvis att inte sälja för att kursen enbart går ned på icke-befintlig fakta, och sedan hålla vid detta, kommer du successivt att bli mentalt starkare och starkare. För att öka dina chanser att lyckas med detta är det absolut bästa att skriva ned ditt commitment samt även rada upp dina "problem" som du skall acceptera, då du insett att de ej går att ta radera. 

Önskar du fördjupa dig mer om detta med ACT kan jag varmt rekommendera Russ Harris' bok - Lyckofällan.

Slutligen, efter att ha radat upp ovan lärdomar kommer en viktig - nämligen att applicera dessa. För cirka 1,5 år sedan skrev jag om att kunskap inte är värd någonting om du inte förmår att applicera den - Kunskap ≠ makt. Om du är en investerare som gång på gång gör samma misstag trots att du läst dig till hur du kan förbättra dig, har du tillägnat dig kunskap men ej applicerat den. Istället är det idioti vi pratar om - att göra samma sak om och om igen men att förvänta sig ett annat resultat. Således, skaffa dig kunskap och använd den. Utan detta applicerande är kunskap ej makt.

Det finns fler lärdomar jag kommit att få efter dessa dryga fyra åren, men ovan nämnda anser jag vara de mest väsentliga. De har hjälpt mig att utvecklas; att bli tryggare i mig själv. Vilka ("viktigaste") lärdomar har du lärt dig?

Intervju med en rationalist

Serien med diverse intervjuer fortsätter och denna gång kommer en mycket välkänd bloggare att få möjlighet att berätta lite mer om sig själv. På twitter är han känd för sitt, ofta provocerande, sätt att ifrågasätta och ställa saker på sin spets. 

På denna unge herres blogg står nu "Ruthless rationalism" att läsa och denne säger sig investera enligt detta förhållningssätt. Beträffande rationellt beteende har detta ämne diskuterats mer än en gång på denna blogg och jag tror ni är många som vet min åsikt beträffande människans förmåga att tänka tillika agera "rationellt". Emellertid finns det ju alltid en svart svan och frågan är om nedan bloggare inte är en sådan? De senaste tre åren har han genererat en grym avkastning; 2014  +33 %, 2015 +51%, 2016 +43%, och han drar sig ej för att byta ut sina innehav då minsta möjlighet till ett bättre alternativ uppkommer. Han tycks läsa varje stavelse som sätts på pränt och drar sig aldrig från att ifrågasätta såväl sig själv som andra. 

Herrns blogg var en av de första jag kom att läsa och jag tror att det inte finns någon som ej besökt hans sida. Många är vi nog som undrat om han lever upp till sitt namn, eller om han är en riktigt "spenderare" á la Chansar Mest? Om ni ej har listat ut det är veckans intervjuoffer ingen annan än den som själv annars brukar stå bakom kameran; Olle Qvarnström, a.k.a. Snåljåpen.

Olle Qvarnström, egen företagare, familjefader och auktoriserad provokatör – tack att du tar dig tid att ställa upp på denna intervju. Du har figurerat på såväl Twitter som inom bloggosfären en lång tid och jag tror nog att alla (?) inom den ekonomiska lekmannavärlden vet vem du är. Dock kan det vara värt för läsarna att du får berätta kortfattat om vem du är och vad du arbetar med.

Hur ser en typisk arbetsdag ut för dig?

Sedan 2015 så driver jag Finwire.tv som är ett mediaproduktionsbolag som är tydligt nischat mot finans-tv. Vi hjälper företag att visa upp sig mot investerare, samtidigt som vi hjälper investerare att förstå vad företag faktiskt jobbar med. Min syn är att man ska förstå vad man investerar i, och tyvärr räcker inte bolagens IR-sidor till här. Efter att jag själv gjorde ett besök hos Bahnhof för några år sen så insåg jag att alla borde få chansen, men att det är lite svårt för bolag att ta emot tusentals besökare. Men om jag kunde skapa ett koncept där investerare får uppleva företagen genom mig, då kanske det skulle funka? Sagt och gjort, nu gör jag detta på heltid J.

Många bloggare har ett utsatt mål med sina investeringar, varav det vanligaste tyck vara att ”bli fri”. På din blogg har jag ej funnit något sådant. Vad är ditt mål med dina investeringar? Att bli rik?

Rik är jag redan ;). Rikedom för mig handlar inte nödvändigtvis om hur många nollor jag har på kontot utan snarare om att ha ett liv där man trivs i sin situation och kan påverka hur ens vardag ser ut. Jag har en bit kvar tills jag kan kalla mig för ekonomiskt oberoende. Samtidigt, när jag väl blir ekonomiskt oberoende så tror jag att mitt liv kommer se ut ungefär som det gör nu, bara att jag inte kommer ”behöva” göra det som jag gör. Även om jag verkligen älskar det jag gör så behöver jag ju fortfarande pengarna…

Målsättningen med investerandet var från grunden att bli rik nog att sluta jobba, men någonstans på vägen så tappade jag bort den målsättningen. Saken är den att, börsen och investeringar är det absolut roligaste jag vet. Att varje dag gå och lägga mig som en lite bättre investerare än jag var när jag vaknade, det räcker som målsättning för mig.

Tror du att det finns en risk med att många läser diverse sparbloggar och låter sig inspireras till en sådan grad att de blir offer för detta ”tvång”, främst i syfte att nå sitt mål?

Jag tror att folk överlag är väldigt dåliga på att hitta balans. Antingen så är man lyxfällan-style eller så är man Miljonär-innan-30-äter-nudlar-i-varmt-kranvatten. Nu generaliserar jag förstås men jag tror att många skulle tjäna på att utmana sina tankar och försöka se saker från andra sidan. För några år sedan så uppmanade jag till en "Slösmånad" när det var trend i "sparmånader" där det var tävling om vem som kunde spara mest. Jag tror det är nyttigt att ta till extrema vändningar ibland för att utmana det man tror är rätt.

Jag har satt en rimlig budget för vad "mitt liv kostar" varje månad, pengarna som blir över sparar jag. Svårare än så behöver det inte vara. Men jag förstår samtidigt folk. Är man missnöjd med sin jobbsituation osv, då är det lätt att hitta tröst i att jaga vartenda öre i hopp om att det ska förkorta tiden till friheten. Men jag tror det är fel väg. Istället bör man hitta ett sätt att uppskatta det liv man lever, då kommer vägen dit vara så mycket roligare. Sure, det kommer ta längre tid, men det kommer vara värt det.

Om du skulle beskriva ditt förhållningssätt till pengar, hur skulle det vara? Vad är pengar och rikedom för dig?

På ett sätt så är pengar ett nödvändigt ont som man förstås önskar att världen kunde klara sig utan. Samtidigt älskar jag pengar (missförstå mig rätt) på grund av den organisation som uppstår runt omkring detta. Jag tror vi behöver pengar och rigida samhällssystem för att inte falla ihop i anarki. Någon form av fungerande kommunism skulle dock förmodligen vara det bästa, men nu är vi ju människor, och människor har bevisat många gånger tidigare att kommunism bara är bra på pappret. Det faller helt enkelt på grund av att vi är just mänskliga.

Människor är giriga och ekonomiska incitament fungerar extremt väl på människor.

Det blir förstås lite av en klyscha, men rikedom för mig är att få känna mig fri. Det handlar inte om att ha tillräckligt mycket pengar för att vara helt ekonomiskt oberoende, jag är inte speciellt rik i ekonomiska termer men känner mig ändå fri. Så länge jag har tillräckligt med pengar undanstoppade för att klara mig ur en lång period av motivationsbrist, lågkonjunktur eller liknande så känner jag mig fri. Jag behöver inte ha tillräckligt för att vara fri hela livet, bara tillräckligt länge för att hitta något nytt kul att leva på igen.

"[...]Om svaret är nej, då ska den säljas direkt[...]"

Vi är många som är inriktade på utdelningsinvestering. Emellertid gäller detta ej dig. Du har vid flertalet tillfällen argumenterat emot den fara som finns med denna strategi. Om du skall sätta en etikett på din dito samt kortfattat beskriva den – hur skulle detta se ut?

Min nya tagline på bloggen är ”Ruthless rationalism”, och det är precis så jag vill investera. Totalt känslolöst och alltid efter det absolut mest rationella. Jag brukar förklara min strategi som ”Until more gainful opportunities arise”. Vid varje givet tillfälle vill jag äga det mest optimala och rationella. Så fort det dyker upp en aktie eller investering som är bättre än någonting jag har, då ska skiten ut och det nya ska in. Helt rationellt.

Jag är så less på alla dessa köp-och-behållare som sitter kvar med aktier som inte längre är köpvärda. Det enda som hänt är att potentialen försvunnit och att dessa innehav nu drar ner snittet.

En tänkvärd regel som jag brukar provocera med, men som inte är speciellt provokativ egentligen, är: ”Om du inte ägde aktien idag, skulle du köpa den?” Om svaret är nej, då ska den säljas direkt. Då äger du den av känslomässiga anledningar och inte rationella. På samma sätt tycker jag man kan utvärdera sina befintliga innehav: ”Kan du tänka dig att sälja aktien?” Om svaret är nej: köp fler.

Ju mer binärt du kan göra ditt beslutsfattande, desto mindre är sannolikheten att du har fel.

Din blogg är välbesökt och du tycks vara uppskattad av de flesta blogg- och twitterprofilerna. Vad har bloggen gett dig sedan du började och vad ger den dig idag? Har den hjälpt dig att bli en bättre investerare? Hur är ditt förhållande till din blogg?

Bloggen har definitivt hjälpt mig att bli en bättre investerare, framförallt gav den mig en extremt brant utvecklingskurva inledningsvis. Tanken var att försöka lära andra om börsen och på köpet lära mig själv. Jag insåg ganska fort att det fanns många där ute som var mycket bättre än jag var, och bloggen var ett perfekt medium att komma i kontakt med dessa investerare och utbyta idéer.  

Mitt förhållande med bloggen idag är ganska passivt. Det har blivit ett mycket hårdare tonläge där ute och man får verkligen passa sig för vad man skriver. Jag försöker att bara skriva när jag verkligen har någonting att säga och jag hoppas det lett till en högre kvalitet på det jag skriver.

"[...]Vill du ha avkastning, eller vill du sova på natten?[...]"

En ständigt aktuell fråga inom kollektivet är den om diversifiering – vad anser du om detta?

Risk får man fram genom en enkel formel, Risk = Sannolikhet*Konsekvens. Sannolikheten för att en negativ händelse inträffar, multiplicerat med konsekvensen av att det inträffar. Problemet här är att oavsett hur nära 0 % sannolikheten närmar så är den någonting man måste hantera om konsekvensen av händelsen är katastrof. Hur påläst man än är om ett bolag så finns det alltid en risk, även om den är astronomiskt liten, att någonting som är helt utanför din kontroll inträffar. Det är inte möjligt, varken i teorin eller praktiken, att vara 100 % säker på ett innehav. At best kanske vi når 99,9 %. Om den sista tiondels procenten innebär att bolaget går helt åt helvete, då behöver du hantera risken. Eftersom vi aldrig kan bli 100 % säkra på ett innehav så diversifierar vi.

Saken är ju dock att man kan diversifiera för mycket. Om vi bortser från riskmomentet ovan så är det absolut mest rationella att alltid äga en enda aktie, den BÄSTA aktien. Men pga. att vi kan ha fel så behöver vi minska risken genom att ha fler aktier. Ju fler aktier du lägger till, desto mer minskar du din avkastning. Det är ganska enkelt, varje ny aktie som tillkommer i portföljen kommer dra ner snittet. Kanske är det mest optimala att äga 2?

För mig blir det en fråga om att ha så få aktier som jag psykologiskt klarar av. I dagsläget ligger den siffran runt 4-5. Jag är dock fullt medveten om att för vissa personer kanske 10 är ett absolut minimum på grund av att psyket inte räcker till. Det man ska vara medveten om är att man verkligen sänker sin potential radikalt genom detta.

Vill du ha avkastning, eller vill du sova på natten?

Vilka är dina främsta egenskaper/styrkor till sämsta dito när det kommer till investeringar?

Svår fråga. Jag brukar ofta berätta om min “åsiktsotrohet” som min främsta sida som investerare. Om jag kommer fram till en slutsats så har jag väldigt lätt att byta slutsats när jag får ny information presenterad som inte stödjer min tes. Annars är det ofta populärt med confirmation och conviction bias hos många där all ny information ska tolkas positivt. På baksidan av samma mynt finns nog min sämsta egenskap, jag är rätt dålig på att ha conviction. När jag väl hittar någonting som är intressant, rättvärderat och har bra potential, då är jag dålig på att inse hur sällsynt det är och därför tar jag inte i tillräckligt när jag köper. Det här är någonting jag jobbar hårt mot att bli bättre på, men det tar tid. 

Vi har haft minusränta i drygt två år och runt om i världen, USA undantaget, tycks denna politik gått från undantag till regel. Hur har och hur påverkar detta dig och dina investeringar?

Problemet med minusränta är förstås att när pengar i stort sett blir gratis så närmar sig investerarnas avkastningskrav noll. Om räntan är negativ så är 0 % avkastning att föredra. Det är därför vi har sett extremt stabila tillgångar som elnät säljas till 30-50x den förväntade årsvinsten.

Minusräntan har påverkat min strategi enormt. Jag har rätt höga krav när jag investerar, att få 6 % avkastning intresserar mig inte, jag behöver komma upp över 20 % för att det ska vara värt min tid. När det finns extremt få (läs: inga) bolag som går att köpa med 20 % avkastningskrav på ett par års sikt så får man helt enkelt anpassa sig. Därför har jag förkortat min placeringshorisont enormt samtidigt som jag dansar väldigt nära utgången. Jag är ingen buy-and-hold-person så för mig handlar det om att äga det som är bäst vid varje givet tillfälle. Kort sagt: kort placeringshorisont (ett par månader) tillsammans med mycket likvider.

Hade jag gjort som 40-20 (alltså suttit på mina händer) eller liknande så hade jag förmodligen missat över 100 % avkastning de sista 2-3 åren. Det är bara när börsen vänder ner som vi får se om jag hinner ut och om det var rätt att ta chansen. Jag vill förstås tro det.  

"[...]Jag köper ju inte börsen[...]"

Har du belånat din portfölj och hur reflekterar du kring detta? Skall man belåna sin portfölj med dagens ränteläge?

Jag gillar portföljbelåning rent principiellt även om det i dagsläget inte är någonting jag använder mig av. Så länge jag har en stor del likvider och jag har svårt att hitta bolag så ser jag inte poängen. När bolag däremot slåss om att få plats i portföljen, då kommer jag definitivt slå på belåningsturbon.

Oavsett vad börsen står i tycks det alltid finnas de som säger att den är för högt värderad medan andra hävdar motsatsen. Vad anser du om dagens värdering på Stockholmsbörsen?

Ingen aning, och det är inte en fråga jag bryr mig om alls. Jag köper ju inte börsen, så vad spelar det för roll vad den kostar? Jag köper enskilda bolag så det enda som spelar roll är vad dessa värderas till. Eftersom jag har haft väldigt svårt att hitta köpvärda bolag de sista 2 åren så tolkar jag det som att börsen generellt sett bör vara ganska dyr.

För ett par veckor sedan hade jag äran att intervjua Fundamentalanalys. Till honom ställde jag två mer filosofiska frågor och dessa kommer såklart även att drabba dig.

Vad är tid?

Oj, jag är verkligen inte lagd åt det filosofiska hållet så mitt enda svar kommer förstås peka något åt Einsteins håll. Men om jag verkligen måste försöka så får jag reflektera kring att tiden, ur människans perspektiv, är väldigt begränsad. Det handlar om att göra det bästa av det man har, och det är förstås inte att jobba 14-timmarsdagar med någonting man inte brinner för.

Vad är meningen med livet?

Jag vet verkligen inte och försöker att inte reflektera nämnvärt över det. Målet med mitt liv är att hitta någon form av existentiell balans mellan familj, personlig utveckling och allt det där andra som dyker upp i vardagen. Det är inte så viktigt vart jag är på väg någonstans, bara jag trivs på vägen.

En chansartad intervju

Då jag märkte att det var många som uppskattade intervjun med Fundamentalanalys samt att jag vågar mig tro att det finns ett intresse bland bloggosfärens läsare att lära känna några av de mer "cementerade" bloggarna, har jag vågat mig på att fråga några av dem. Således kommer följande veckor bli extra mycket intressanta, då vi kommer få lära känna/veta mer om vissa av bloggosfärens skribenter. Då jag kände mig modig (och dum?), tog jag tag i den tuffaste tillika drygaste först. 

Jag tror att ovan avslutade mening räcker för att många skall veta vem som kommer står för svaren nedan, men detta till trots vill jag ändå ge honom en ordentlig presentation.

Jag kom att upptäcka denne herres blogg under 2013. Då jag såg hans innehav och hur de hade utvecklats blev jag, såklart, helt förstummad; herregud, god för flera miljoner och utdelningar på över 200 000 kronor! Killen måste ju vara ett snille värre än Uppfinnarjocke. 

Jag läste många av inläggen och det som slog mig var att herrn tycktes vara otroligt klok, men också lika "lättsam" därtill ha en social kompetens. Att herrn dessutom inte var rädd för att klyva sin tunga om såväl politik som om restauranger enbart skall servera vegetariskt vissa dagar i veckan, gjorde att jag kände en sorts association med bloggen. Ty, jag var gröngöling (vilket jag fortfarande är) och att då få läsa svenssonspråk och lättsamma tankar kring såväl innehav som annat, gjorde att jag verkligen kom att uppskatta det skrivna.

I takt med åren har denna blogg blivit en mycket uppskattad sida att besöka och jag tror få har missat de, minst sagt, "syrliga" kommentarer herrn och jag ger varandra via såväl twitter som kommentatorsfältet. Syrligheten är inget annat än en rolig grej, då jag verkligen kommit att lära känna denna man. Han är en mycket omtänksam person med ett hjärta tillika hjärna på rätt ställe. Han älskar att provocera och har inga problem att ta en diskussion eller två så länge detta görs över en Château Montus eller dylikt. 

Ja, det är väl dags att skriva ut hans man i klarskrift. Du finner det i Svenska Akademins Ordlista som synonym till "sarkastisk"; se: "Chansar Mest".

Ett stort tack till dig, Chansar Mest, att du vill ställa upp på denna intervju. Jag har förstått att du har hektiska dagar och med det sagt blir din vilja att svara på några frågor än mer uppskattad. Du har bloggat i tre år och du har blivit väl erkänd för dina satiriska, ifrågasättande och, ibland, provocerande inlägg. Därtill tror jag vi är ett par som gång på gång tittat på din portfölj och fuktat oss om läpparna.

Likt många av oss bloggare söker du och din fru, Fru CM, en ”frihet”. Denna ”frihet” har varit extra omtalad den senaste tiden bland bloggarna. Vad är det för frihet ni eftersträvar?

Vad som faktiskt innebär med att uppnå den där "friheten" som vi eftersträvar har varierat en smula under de senaste tjugo åren. Initialt så innebar det att sluta yrkesarbeta, flytta till Thailand där det fortfarande är billigt att leva och sedan göra lite resor till spännande ställen i Asien.

Tvånget med att behöva yrkesarbeta med allt därtill med rätt trista restider till jobbet är en naturligtvis en pådrivande orsak till vår önskan om att lämna arbetslivet. Men det är nog primärt klimatet som driver oss till att uppnå ett tillräckligt kapital för att lämna yrkeslivet. Vi verkligen avskyr 5-6 månader om året på grund av kyla och mörker så undrar vi om det verkligen är värt att leva det liv vi lever just nu.

Om tre till fyra år så är vi 50 år fyllda och med råge på fel sida om åldersstrecket - är det då värt att hata bort 50 procent av din återstående levnadstid?

För 15 år sedan var Thailand det självklara alternativet att emigrera till. Med åren har vi blivit rätt tveksamma till det och vill hålla oss i Europa där byråkratin och förändrade förutsättningar trots allt är relavtivt stabilt. Thailand är fantastiskt och vi har ett flertal vänner som bor där permanent sedan ett drygt decennium tillbaka men för oss är Thaliand mer lämpat för semestrar trots det attraktiva prisläget.

Frihet för oss är är en kombination av klimat, välbefinnande och arbeta när vi själva finner stimulans i det.

Många brukar skriva om sin sparkvot och hur man bäst kan minska på sina omkostnader. Det går knappt en vecka innan någon postat ett inlägg om ”såhär kan du spara..” eller ”SuperSpar…”. Inlägg likt dessa har aldrig förekommit hos dig. Ej heller tycks du eller Fru CM ha någon dragningskraft till detta ämne. Hur ser du på sparande i allmänhet men till ert mål med era investeringar i synnerhet?

Vi har slutat att "spara" sedan några år tillbaka. Vårt sparande är det som helt enkelt blivit över när nästa lön trillar in på kontot. Men det har inte alltid varit så - under perioden 2000 - 2010 så var vi rätt sparsamma även om vi unnade oss några utlandsresor per år, vi var faktiskt så sparsamma att min mor undrade vad fan vi höll på med. Vi hade en målsättning om att bli skuldfria och när vi väl uppnått det så skulle livet vara underbart. Total skuldrihet uppnåddes 2006 och efter några månader så insåg vi båda att det kanske inte var ekonomiskt helt begåvat då staten subventionerar dina lån..

Sedan 2016 tvingas vi amortera på vårt franska bolån men utöver det så har vi inget aktivt sparande i övrigt. Vi har inga målsättningar med vårt sparande och blir något över så skickar vi överskottet till aktiedepån, något som jag tror är en förutsättning för vårt välbefinnande.

"[...]svårt att bry sig om att morötterna är två kronor dyrare på Willys än på ICA[...]"

Tror du att det finns en risk med att många läser diverse sparbloggar och låter sig inspireras till en sådan grad att de blir offer för detta ”tvång”, främst i syfte att nå sitt mål?

Visst är det så!

Bloggkollektivet har en större påverkan än vad jag initialt kunnat tro. Jag, som går under namnet Chansar mest, får från tid från annan via kommentarsfältet eller via mail, förfrågningar om individuella investeringar är bra eller ej. Bloggkollektivet har sannolikt en lite för stor påverkan hos våra läsare vilket. Antalet "snålboggare " frodas även om jag själv tycker att det är en fel väg att gå. Lagom är ett rätt poppis uttryck och det är vägen att gå enligt min åsikt.

Om du skulle beskriva ditt förhållningssätt till pengar, hur skulle det vara? Vad är pengar för dig?

Som jag tidigare nämnt så har vi under perioder varit rätt sparsamma. Vi är det inte längre och sannolikt är en bidragande orsak att vår portfölj har växt till sig rätt rejält. En enprocentig förändring motsvarar nästan 100 000 kronor och det är flutuationer vi har varje börsdag. Då det är vår vardag så är det rätt svårt att bry sig om att morötterna är två kronor dyrare på Willys än på ICA...

Men även om vi har ett rätt avslappnat förhållningssätt till pengar så är vi väl medvetna om att vårt portföljvärde är inte så fantastiskt om man nu tvingas leva på befintliga tillgångar. Rätt ofta är jag road över att många tycker att vi är depraverade och visst är det till viss del korrekt, vi nyttjar och njuter av alkohol och tobak vilket är rätt osunt.

Det är rätt få materiella ting som vi tycker är urkul och vi köper rätt sällan flashiga prylar. Vår bil t.ex. är sex år gammal men den håller ihop och det finns ingen anledning att köpa någon ny. Däremot har jag inga problem med att vi årligen lägger ned 150 000 kronor på semesterresor.

För inte så länge sedan skrev du ett inlägg om er resa till Portugal, som ömsom kom att vara en semesterresa, ömsom en av mer ”due diligence”. Du skriver om en sorts rädsla att fastna i alkoholträsket om du/ni ej får något att göra på er kommande rikliga fritid. Om vi förflyttar oss fram i tiden – hur vill du att era dagar kommer se ut när ni väl gått i mål? Hur kommer typiska dagar att se ut?

Efter att under många år ägt ett utlandsboende har vi sett de negativa effekterna av att tidigt gå i pension utan att ha någpt vettigt att göra om dagarna och att trilla dit i alkoholfällan är nog rätt enkelt - det är ju semester varje dag...

Jag inbillar mig att vi kommer att vara rätt engagerade att bli fullt integrerade och att plugga språk kommer att stå högt på agendan oavsett vilket land vår slutdestination kommer att bli. Att spela golf är en riktig tidstjuv så det är garanterat en aktiviet vi kommer att återuppta. Men tidsmässigt så kommer den största tiden gå åt att förvalta vårt arbetsläger - ett hus med pool och trädgård. Det behöver inte vara fancy på något sätt och vi kommer att investera rätt ordentligt med pengar i en ört- och grönsksodling men väl medvetna att vi inte kommer att bli helt självförsörjande.

"[...]funkar det för Buffett och Aktiestinsen så fungerar det för mig[...]"

Du har en gedigen portfölj och, likt ämnet ”frihet” har även ”diversifiering” varit väldebatterat. När jag räknade hade du 28 bolag, samtliga att klassa som ”stora, stabila och pålitliga utdelare”. Hur ser du på diversifiering?

Jag har under årens lopp gjort ett flertal urusla affärer i småbolag som skulle växa till himlen men rätt ofta slutade rätt illa. I takt med att kapitaliet växer så söker jag mig till mindre risk och även om det inte är speciellt spännande så sover jag rätt gott om nätterna. Jag är medveten att jag inte kommer att vara den som plockar in nästa 100-procentare men och andra sidan tror jag att jag faller rätt lindigt vid nästa kraftiga börskorrigering som vi alla vet kommer att komma. När det gäller diversiering i övrigt så tycker jag nog är portföljen är rätt ok avseende sektorer. Tyvärr är vi alldeles för tungt viktade mot Sverige och 85 procent av innehavet är i svenska papper vilket jag aktivt arbetar på att förändra.

Vi är många som är inriktade på utdelningsinvestering. Hur kommer det sig att du valde just denna strategi och inte, för att ta ett exempel, värdeinvestering?

Även om jag kan ha en rätt arrogant och trist attityd så är jag egentligen en rätt ödmjuk person och är väl medveten om att jag inte mer begåvad kring investeringar än någon annan. Värdeinvestering är det självklara valet för oss som inte är proffs. Utdelningsinvestering är metoden för oss som inte är aktieklippare och funkar det för Buffett och Aktiestinsen så fungerar det för mig - det tar bara lite tid...  

Handen på hjärtat; hur mycket chansar du i dina investeringar?

Rätt sällan och jag är rätt påläst även om jag gärna ger sken av att chansa mest. Under de senaste åren har jag bara tryckt på köpknappen vid fyra tillfällen utan att ha gjort min egen analys och ett av de tillfällena var på din (Cristofer) rekommendation som utvecklats riktigt bra - tack!

"[...]Jag brände mig rätt rejält runt millennieskiftet[...]"

Din blogg är välbesökt och du tycks vara uppskattad av de flesta (alla?) blogg- och twitterprofilerna. Vad har bloggen gett dig sedan du började och vad ger den dig idag? Har den hjälpt dig att bli en bättre investerare? Hur är ditt förhållande till din blogg?

Ska jag var riktigt ärlig så är jag rätt förvånad över antalet besökare jag har. Det är en rätt blandad kompott avseende inläggen och är det inte seriösa ekonominägg så tramsar jag snabbt iväg med allmänna tyckanden kring politik och annat. Jag är rätt fascinerad över antalet besökare är betydligt fler vid "tramsinläggen" än när jag faktiskt försöker vara lite seriös. Summa summarum är jag rejält tacksam över alla besökare och kommentarer jag får trots att jag egentligen inte förstår varför.

Bloggen har inte resulterat att jag blivit en bättre investerare men jag har lärt mig en hel del tack vare kommentarerna.

Mitt förhållande till mitt bloggande är rätt avslappnat och jag får rätt ofta spö i kommentarsfältet över inläggsfrekvensen. Jag ska försöka bättra mig men det är så förbaskat svårt att prioritera bloggande när man har haft en skitdag i övrig.

                     

Din blogg har funnits i tre år, men du har hållit på med aktiehandel en mycket längre tid. Vilket avslut har givit dig mest (ekonomisk) skada och vilket har givit dig mest/bäst (ekonomisk) lycka?

Seriös aktiehandel började jag med i slutet av nittiotalet när nätmäklarna gjorde sitt intåg på marknaden. Det blev så mycket enklare än att gå till banken för att köpa en aktie. Nackdelen med näthandeln var ett det blev en hel del transaktioner för att det var så enkelt och i slutet av nittiotalet var det inte speciellt svårt att vara en aktiehaj så i princip alla aktier handlades upp till skyarna.

Och det var väl runt 2001 jag gjorde mina sämsta affärer. TurnIT såldes med 98 procents förlust och CyberCom var ett riktigt bojsänke det med.

Jag brände mig rätt rejält runt millennieskiftet och är tacksam att vi kom ur någerlunda helskinnade men intresset för aktier svalnade rätt rejält och det dröjde flera år innan jag loggade in på depån igen. Det var runt 2005 och jag var rätt aktiv med ett ok resultat innan vi bestämde oss för att bli skuldfria i slutet av 2006.

Det var med andra ord bara en slump att vi kom ur i tid innan finanskrisen slog till 2007. Men det där med skuldfrihet var ju inte så begåvat vilket vi insåg med tiden då Staten subventionerar låntagande och i slutet av 2008 så belånade vi lägenheten och gav oss in på börsen igen.

Jag har ännu inte gjort någon "kanonaffär" då vi avyttrar aktier rätt sällan. Jag kan dock konstatera att vårt innhav i Boliden är upp 1 500 sedan inköp och i reda pengar är Swedbank en rätt bra affär, både i utveckling och i direktavkastning.

"[...]då det rent krasst är mer lönsamt att kasta pil på Large Cap[...]"

Du har en stor andel av dina bolag i svenska värdepapper – varför?

Det enkla svaret är att vi köpte oss en "bombmatta" när vi ansåg att börskurserna var allt för låga efter sviterna av finanskrisen 2007-2008. Vi fokuserade mest på att sprida inköpen inom olika sektorer och tänkte väl inte så mycket på att hedgea med utländska investeringar.

Sådär i efterhand var det rätt oklokt och idag så är ca 85 procent av innehavet i svenska papper men jag arbetar aktivt på att öka investeringarna i euro och dollar för att få det mer diversifierat. 

Vi har haft minusränta i drygt två år och runt om i världen, USA undantaget, tycks denna politik gått från undantag till regel. Hur har och hur påverkar detta dig och dina investeringar?

Frågeställningen hänger delvis ihop med nedanstående och visst har det påverkat oss och investeringar. I rådande ränteläge så amorterar vi ingenting på våra svenska bolån då det rent krasst är mer lönsamt att kasta pil på Large Cap och investera efter utfallet. När räntan väl klättrar upp mot 3,5 procent igen så kommer vi att börja amortera i stor takt. Vi amorterar dock på vårt franska bolån men det är inte av fri vilja men bolånereglerna är mer restrektiva där än här hemma.

Amortering är naturligtvis ett riskfritt och bra "sparande" men glöm inte bort att vi i Sverige faktiskt har ett generöst ränteavdrag som man bör ta med i beräkningarna.

Har du belånat din portfölj och hur reflekterar du kring detta? Skall man belåna sin portfölj med dagens ränteläge?

Jag är medveten om att vi (dvs. Cristofer och Chansar Mest) har en diametralt motsatt uppfattning när det kommer till att belåna sin aktiedepå. Jag har full förståelse över drivkraften att vara helt skuldfri och även vi hade det som målsättning under många år och var faktiskt helt skuldfria 2006. Men ekonomiskt är det inte speciellt begåvat i nuvarande ränteläge och ränteavdrag.

Vi belånar vår depå men i en försiktig utsträckning. I nuläget ligger vi med en belåning på mindre än en procent men är villig att utöka belåningen till ca 10 procent om köplägen uppstår. Om nu allt går åt helsike och börsen kraschar så är det ändå inte mer kapital än att det är självamorterande på 3-4 års sikt.

En annan aspekt att ta hänsyn till är att vi har ett rätt ok kapitalinflöde så länge vi yrkesarbetar och vi kan nog dra ned våra omkostnader med 10-20 000 kronor i månaden om det skulle krävas och det påverkar naturligtvis vår riskbenägenhet.

"[...]Jävla flumfråga men som man frågar får man svar.[...]"

Oavsett vad börsen står i tycks det alltid finnas de som säger att den är för högt värderad medan andra hävdar motsatsen. Vad anser du om dagens värdering på Stockholmsbörsen?

Gällande börsens nuvarande värdering så har jag faktiskt ingen aning. Traditionellt sett så brukar det komma ett rejält ras var sjunde år men den här gången så har det inte inträffat med det beror väl snarare på alla stimulanser som pågår.

Visst, vi hade en liten dipp 2011 men det var ju bara en krusning på ytan. Jag kommer naturligtvis att gnälla en hel del när vi får en korrigering på 40-50 procent och om historien upprepar sig så kommer den typen av korrigering att komma. Det kommer naturligtvis vara rätt trist att förlora halva portföljvärdet men jag välkomnar en ordentlig korrektion så länge jag yrkesarbetar och har möjlighet att investera.

För ett par veckor sedan hade jag äran att intervjua Fundamentalanalys. Till honom ställde jag två mer filosofiska frågor och dessa kommer såklart även att drabba dig.

Vad är tid?

Jävla flumfråga men som man frågar får man svar.

Aristoteles ansåg att begreppen "tid" och "rum" hade ännu inte förvandlats till de abstraktioner de är idag. Istället för att resonera om "rummet" frågade han sig vad platsen där ett ting finns är för något. Svaret han kom fram till var ungefär att det är den gräns som den materiella omgivningen har mot tinget. Denna uppfattning blir mer begriplig mot bakrund av att han ansåg ett tomrum vara omöjligt, vilket han enligt de senaste teorierna hade rätt i (fast av fel orsaker - han utgick ju från sin egen teori om rörelse, vilken Galilei omkullkastande).

Vad är meningen med livet?

Här har jag en nihilistisk ståndpunkt men som jag tror kommer ingen att ångra resor och upplevelser på dödsbädden...