ISK & KF & utdelningar

Ett kort inlägg om KF och ISK. Mycket står redan att läsa från flera bloggare, bland annat Stefan och Petrusko.

Fick en förfrågan från min kära vän, Anders Ölwe, som tidigare även intervjuats här på bloggen, om ISK/KF samt hur utländska innehav beskattas. Som ovan sagt står mycket att läsa på ovan bloggares sidor. Dock vill jag lägga till ett par detaljer.

Nummer 1: Om du planerar att fly landet och bosätta dig, dvs vara skriven, utomlands, såsom i Portugal eller Italien, kan du ej äga ett ISK, då du ej är svensk medborgare. Detta för att ISK-reglerna gällande beskattning enbart är för svenska (solidariska, för att använda Maggans begrepp) medborgare.

På t.ex. Avanzas hemsida står följande att läsa: "Dessvärre kan man inte öppna ett ISK som utlandsbosatt enligt kontots villkor. Om du öppnar ett ISK som utlandsbosatt kommer kontot ändras till ett vanligt Aktie- & fondkonto. Det är inte heller möjligt att öppna Kapitalförsäkring som utlandsbosatt." 

Om du går med tankar likt dessa är ett smart förfarande att ha ALLA innehav på en Kapitalförsäkring, och inte köra det standardiserade som säger svenska innehav på ISK och utländska på KF.

Uppdatering från Avanza: Om du äger ett KF under din tid som skriven i Sverige och sedan bosätter dig utomlands och även blir skriven där, dvs. du avslutar ditt medborgarskap i Sverige, får du behålla din KF. Dock kan du ej öppna en ny då du väl avsagt dig det svenska medborgarskapet. Gällande flytt och skrivning i USA är det annorlunda lagar tillika regler. Bäst är här att kontakta Avanza.

Har du utländska innehav, vars skattesats är högre än den vanliga 15%-regeln, såsom i t.ex. Danmark, som har 27 % i källskatt, på ett ISK måste DU själv kontakta envar lands skattemyndighet och begära mellanskillnaden (i detta fall 12 %). Precis som med de 15 procentenheterna, som mäklare såsom Avanza och Nordnet fixar automatiskt, tar det cirka 2-3 år för att återfå hela källskatten.

Uppdatering 2: Äger du värdepapper likt ovan, där skattesatsen är 27 procent eller dylikt, i en KF kan du ej ansöka om avräkning för egen räkning, då DU ej äger aktierna, utan det gör din mäklare (Avanza, Nordnet et cetera).

Om du ej har några planer på att bosätta dig utomlands och är skuldfri, kan du ha utländska innehav i en ISK och få tillbaka hela källskatten. Dock måste du själv göra jobbet med att kontakta varje lands skattekontor. Lite bökigt och tidskrävande, men har man tid och lust så, varsågod.
Mer står att läsa på Skatteverkets sida: "När Skatteverket räknar ut den svenska skatten på de utländska inkomsterna tar vi hänsyn till vissa skattereduktioner som du får t.ex. för allmän pensionsavgift, jobbskatteavdrag och rotavdrag. Detta innebär att den svenska skatten inte alltid stämmer överens med den skattesats som normalt är aktuell för de utländska inkomsterna t.ex. 30 procent på inkomst av kapital. Om du har ett underskott av kapital så får du avräkning med som mest 500 kronor."

Petters semester Del 2

Detta är andra och sista delen på förra veckans berättelse om Petter, spararnas sparare nummer ett, som först gjorde entré vid påsk.

Petter på Liseberg - Del 2

"Asså, jag är lite mätt på allt åkande. Kan vi inte sätta oss och ta en öl", frågade Nils när de, efter att ha åkt såväl Kanonen som Farfarsbilarna, stod något villrådiga mitt bland massorna.

Febrila instämmande nickanden mötte Nils' förslag och Petter ryste till. Detta hade inte ingått i hans plan och även om han kände sig sugen på en öl, gick det emot all rim och reson. Herregud; de kunde ju lika gärna ge bort pengarna. Var var det rationella tänkandet? Var fanns förnuftet och logiken? Idioter.

"Petter, vad säger du? En öl? Det är sommar, solen skiner och det är trettio grader. Vi är lediga imorrn och du har även sommarjobb och därmed råd."

"Men, men... du skall ju köra." Hjärnan gick på högvarm, då han kände sig anfallen med såväl konventionellt som elektroniskt krigsmateriell.

"Jag tar en lättöl. Kom igen nu. Eller skall du sitta och sörpla pissljummet kranvatten medan vi njuter av en god, kall öl på en underbar dag? Skall du räkna korvören medan vi lever. Medan vi njuter? Kom igen nu. Det är inte sunt att alltid tänka på kostnader. Kom igen nu!"

Den tidigare kraften, som anlänt till honom vid lunchen på McDonalds, tycktes med ens vara som bortblåst och Petter funderade hur han skulle ta sig ur. Visst skulle en öl smaka gott, men den kostade ju ändå 59 kronor. Det var ju liksom två aktier i Cloetta. Vad skulle spargudarna ha gjort? Var var hjälpen när man som bäst behöver den? Jag kanske kan säga att jag skall sluta med alkohol för att det är osunt? Dock kommer ju det slå tillbaka om de ser mig med en öl senare under sommaren. Kanske då skylla på "återfall"? Kanske...

Medan han stod där och tänkte, likt han ställts mellan ett val om livet eller döden, blev vännernas blickar tillika miner mindre tillmötesgående och förstående, vilket gick Petter obemärkt förbi. Ty hela hans fokus låg på vad och hur han skulle svara. Femtionio kronor var ju ändå femtionio kronor. För en öl. En.

"Petter?"

Hjärtat bultade. Vad skulle han säga? Femtionio kronor... Ännu en gång anlöpte svettningar, domningar och tunga, krävande andetag. Gud vad t-shirten plötsligt kändes trång.

"Asså, du måste släppa loss. Du måste leva nu. Att spara, spara och spara för att i framtiden kunna leva... det är inget liv. Du kommer inte ens veta hur man 'lever' då du når vad det nu det är som du önskar uppnå. Det finns en risk att du har glömt vad 'leva' och 'njuta' är och betyder om du aldrig utsätter dig för det. Carpe fucking diem för bövelen!"

"[...]och fick hans tänder att skaka likt en duracellkanin på ecstasy och prozac[...]"

Ett ökat infall av svaghet slog Petter då han var på väg upp på nio och ett mumlande framfördes ur hans fuktade läppar. Dock var det otydbart, men vännerna tog detta som ett "ja", och innan Petter hann med att säga "vänta", drog de med honom till ett ställe där de kunde köpa sin efterlängtade öl. Domaren hade räknat och reglerna var klara, oavsett om de tävlande hört räkningen eller ej.

När Petter såg glaset sättas framför honom började han skaka. En isande känsla fortlöpte längs med ryggraden och fick hans tänder att skaka likt en duracellkanin på ecstasy och prozac. Framför honom, i en metamorfos så extremt att Ovidius skulle bli grön av avund, stod femtionio kronor i flytande form. Han hade ej gått med på detta. De hade lagt orden i mun på honom. Emellertid kände han att det visst skulle smaka, men... femtionio kronor. För en öl.

Med skakiga händer fattade han glaset, noga att ej spilla. Varje droppe räknades. Sakta fördes glaset mot de fuktade läpparna. Eftersom allt fokus var på glaset kom Oscars hand på hans axel att rubba hans koncentration och med det hans grepp kring glaset. Ett par droppar, cirka två till tre matskedar, spilldes ut och Petter slogs febrilt med sina förnimmelser att återfå kontrollen. Tack så jävla mycket.

"Visst är det gött, Petter", sa Oscar och gav honom ett, förvisso hjärtligt, hånflin, vilket, i all hans tragik, påminde honom om att ej glömma överväga investeringen i Colgate.

Petter var för skakad för att svara. Insikten om att han idag slösat och att han nu också inte fått full valuta för pengarna var för honom övermäktig. Medan synapser slungades i hans hjärna likt en studsboll i en isoleringscell, kom blicken nu att fastna på glasets logga; Carlsbergs! Han drack inte Sofiero eller HögaKusten. Herregud. Herregud, han hade inte bara slösat, utan även gynnat en konkurrent till Kopparbergs. Han behövde något lugnande, och det snabbt. Med ens tog han upp mobilen, startade Avanzas app och tittade på sina innehav. De var så vackra; så välskapta. De var hans trygghet. Hans ljus i mörkret. Hans precious.

De kom att sitta där längre än vad de hade räknat med. Medan vännerna köpte in fler öl, pratade och hade roligt ägnade Petter den mesta tiden till att läsa börsnyheter och blogginlägg via Nils' wifi. Det hade ju gått dryga tre timmar sedan senast och det var tre timmar av okunskap, av ovetskap, att ta igen. i Takt med att varje inlägg och nyhet betades av, ju lugnare kände han sig. Emellertid var han allt annat från "bra", i ordets rätta bemärkelse.

"[...]Tragiskt. Vi ses vid Lyxfällan. Ni som huvudrollsinnehavare; jag som åskådare.[...]"

Omkring dem satt många familjer. Petter fann det så komiskt att de skrattade och hade trevligt. De, som lät sig luras på slösade kronor. De, som beställde in öl och lät barnen försvinna med hundralappar att spendera på såväl chokladhjul som glass. Okunniga stackare. Det borde vara jag som skrattade. Att de inte inser hur många fler mil de ger sig själva i ekorrhjulet. Tragiskt. Vi ses vid Lyxfällan; ni som huvudrollsinnehavare; jag som åskådare. Idioter.

När klockan började närma sig åtta kom de överens om att beställa in lite mat. Petter, som hade lyckats komma till ett större sorts lugn, främst tack vare Avanzas app samt att få läsa gamla inlägg av Miljonären, kände med ens hur de sympatiska nervsystemet kopplades in. Hans vänner hade fått honom att offra femtionio kronor på en dyr, blaskig, ändock, vilket det tog emot att erkänna, välsmakande öl. De skulle inte få honom att även beställa in mat. Utan att ha tittat på menyn kunde han gissa sig till att det ej fanns någon huvudrätt för under 150 kronor, vilket motsvarade cirka 15 matlådor, då han alltid utgick från en av sina favoritsidor, jämte matsmart, undertian.

"Petter, är inte du också hungrig?"

Petter skruvade på sig och kände ännu en gång hur den isande känslan längs ryggraden gjorde sig till känna. Han kände ett enormt begär att tömma de sista centilitrarna i glaset, vilka han hade behållit sedan femtiden, då de hade satt sig till bords. Gunther, giv mig styrka; giv mig de vapen som erfordras att vinna denna strid. Ge mig kraften att bruka #sparadkrona!

"[...]Knatte, Fnatte eller Tjatte i Gröngölingspatrullen?[...]"

"Jo, jag börjar bli lite sugen på de pannkakor och keso jag har med mig." Han försökte göra rösten hård, fast och beslutsam, men det var som om den annars alltid närvarande kraften hade lämnat honom denna dag. Det fanns ingen Gunther, inga spargudar... han var ensam i den stund han, utan minsta tvekan, ville kalla för sitt livs värsta.

"Förlåt, sa du 'pannkakor'", frågade Oscar och tittade på övriga. "Har du med dig mat för kvällen också? Men, de kan ju omöjligt smaka väl nu, speciellt inte keson efter att ha legat i en varm ryggsäck hela dagen, eller?"

Idiot. Självklart ligger allt i en kylväska vari en kylklamp ligger. Vem tror du att jag är? Knatte, Fnatte eller Tjatte i Gröngölingspatrullen? Ha, dem lämnade jag för länge sedan.

"Asså, jag har allt i en kylväska så tror de smakar ypperligt. Sedan är jag inte så sugen på hamburgare, som jag sa vid lunchen. Och sedan är ju pannkakor lite av en picknickrätt, eller hur?"

Inga svar mötte hans, för vissa retoriskt ställda, fråga.

"Men det finns annat. Vi tar in menyn så skall vi nog se att det finns något som även passar dig. Jag tror lätt att de har oxfilé, fläsknoisette, bakad potatis eller dylikt. Mat som man blir mätt på. Mat som man skall äta på en semester."

Petter kunde känna hur Stefan tryckte på varje stavelse och utan att han märkte av det började hans fingrar att ånyo söka sig till mobilen som låg på bordet. Min precious.

"Men... jag vill äta pannkakor och jag har inga problem att sitta ensam utanför restaurangens område medan ni äter. När jag har ätit upp kommer jag tillbaka. Det tar ju inga tider."

Vännerna tittade på varandra. Vem av dem skulle säga något? Vem av dem skulle försöka få deras vän att släppa loss, att vara "normal" och tillåta sig att bara vara; bara njuta? Vad var ett par hundralappar eller tre när det ultimata slutet väl anlöpte? Inte kunde väl dessa futtiga sedlar spela någon större roll och var pengar ej till för att använda?

"Men Petter. Snälla Petter. Vi vill att du skall vara med. Vi vill att du skall äta med oss. Vi vill att du skall må bra och njuta som vi gör."

Håll ut, Petter. De lurade dig på ölen och åkbandet men låt dig inte falla ännu en gång. Du har redan slösat tillräckligt för denna dag, ja, tillräckligt för flera månader framöver.

"Jag tackar för omtänksamheten, men jag njuter verkligen bäst om jag får äta det jag vill, och det är just kalla pannkakor med keso. Det är ju ändå så varmt, så de kommer smaka extra gott."

"[...]Det brukar sägas att innan man dör brukar livet passera i revy[...]"

Idel tystnad mötte honom, en tystnad som ej bröts förrän Nils nappade en servitris, som bar ut en bricka full med drycker, och bad om en meny. "Fyra menyer räcker", sa han med en tråkig ton. Servitrisen räknade till fem personer men lade ej större vikt vid det, utan skulle till att fortsätta då hon snubblade på Petters stolben då han skulle resa på sig. Detta resulterade i att all öl spilldes ut över honom samt hans väska, vilket i sin tur ledde till att Petter regerade snabbare än en mohikanindian med att se så att hans extrakläder och maten klarade sig. Resultatet var att jämföra med en vinstvarning. Katastrof.

"Oj, jag är ledsen, men jag han ej med att regera då du kom i min väg", sa servitrisen som såg uppriktigt ledsen och bekymrad ut.

Övriga i gänget var snabbt uppe för att hjälpa henne att städa upp det värsta. Detta ansåg det vara det minsta de kunde göra då hon varit extremt trevlig och serviceinriktad sedan de anlänt.

"Det är lugnt. Petter om någon är en förlåtande person. Jag har nog aldrig sett honom bli arg", sa Stefan och mötte Petters blick; en som ömsom var intetsägande, ömsom panikartad.

"[...]Allt som de hade gjort hade enkom varit #slösadkrona och inget annat[...]"

Det brukar sägas att innan man dör brukar livet passera i revy, vilket är konstigt då den döde ej lever och kan förmedla detta. Oavsett var detta att jämföra med vad som passerades bakom Petters irisar, ändock med fokus på kostnader. Maten var förvisso ätbar ur rent näringsperspektiv men totat osmaklig och han skulle tvinga att tvätta ryggsäcken, vilket skulle kosta honom extra tvättmedel. Allt var hans vänner fel. De hade övertalat honom att åka med. De hade tvingat honom att sitta här och dricka Carlsbergsöl. De... Hela dagen hade varit en katastrof. Allt som de hade gjort hade enkom varit #slösadkrona och inget annat. Hur kunde folk se det roliga i att slösa och spendera på saker som ej gav nytta eller i alla fall valuta för pengarna?

Trots att han inom sig ville skrika ut sin frustration; sin ångest, fattade han förnuft och bet ihop.

"Det är lugnt", lyckades han få fram med halvrörliga läppar.

"Jag tror det är bäst att du hämtar fem menyer", sa Oscar med en inbjudande blick.

"[...]Inget annat än rena rama rånet. Skandal. Minst femton matlådor. Minst.[...]"

Även om Petter ville säga emot; säga att han skulle äta sina ölsmaksatta pannkakor, var han för hårt påverkad av alla de strömmingar som for genom hans hårt arbetande hjärna. Inom sig kunde han identifiera en röst som sade att han borde hindra flickan, men det var stopp. All energi gick till att bekämpa den ångest han kände; all den panik som inte ens Avanzas app skulle klara att mildra.

Som plåster på såret blev de alla bjudna på varsin öl och när Petter efterfrågade en gratis måltid istället, skrattade alla för att de trodde att han skämtade. Detta gjorde han inte och det faktum att han fortsatt vara bestämd på sin menande blick hade lett till att alla skrattade ännu intensivare. Skratta var dock inget Petter gjorde när notan kom. I förhållande till övriga var hans kostnad liten, ändock var det en kostnad. Hundrafyrtionio kronor för en club sandwich? Inget annat än rena rama rånet. Skandal. Minst femton matlådor. Minst.

"[...]Innan det gick upp för övriga hade Petter lagt ihop ett plus ett[...]"

Emellertid var det inte det som kom att slå hans sinnen än en gång knockout, utan det var det faktum att han läste alla de öl som sällskapet druckit. Ingenstans stod det "lättöl" utan enbart dess antonym. Stefan hade druckit tre stycken medan övriga druckit fyra. Ingen av dem var i körbart skick för kvällen och själv hade han ju inget körkort (#sparadkrona. Planen var att ett framtida jobb skulle bekosta honom detta). Innan det gick upp för övriga hade Petter lagt ihop ett plus ett,  sjunkit ihop på den bänk som han satt på och börjat hasa upp sin nalle ur fickan. Dock var fingrarna för skakiga och handsvetten gjorde att mobilen blev som en hal tvål. En huvudvärk anlände. Domningar kom som på en beställning. Blicken blev suddig och omgivningens ljud började ebba ut till små, små ekon. Andetagen blev kraftigare och mer intensivare. Medan allt detta hände inom Petter basunerade Stefan ut det faktum Petter nyss hade upptäckt.

"Hahaha. Asså, Nils, när du gick in och beställde förut, sa du då inte att jag ville ha lättöl?"

"Hahaha", svarade vännen, för vars ögon det nu gick upp vad som hade inträffat. "Jag tänkte på det, men frågan är om jag 'glömde' det under min vänttid i kön. Jag är verkligen ledsen."

"Hahaha, asså, det är lugnt. Chilla ned. Mig gör det ingeting och ingen av oss har ju något ärende av vikt i morgon. Det bli ingen hemfärd idag, grabbar. Jag kan ej köra med denna alkohol i blodet. Vi måste sova över här."

Oscar, Nils och Erik kom, likt de vore en, att transformera sina nunnor till en smileygubbes dito.

"Det betyder Avenyn och utekväll. I Göteborg!"

"I Göteborgggg", fyllde Oscar i räckte upp armarna likt han vunnit VM i fotboll.

"Men... asså, detta är ju så jävla sjukt. Det är som det var menat, eller vad säger du, Petter", frågade Stefan. "Jag vet att du hade 'husgöra' imorgon, men med handen på hjärtat kan ju det vänta, eller hur? Se detta som ett tecken; ett tecken att leva. Att bara vara. Kom igen nu! Vad säger du; skall vi beställa in en ny runda? Jag menar, det finns ju ingen anledning att skynda sig nu när vi är fast här i Göteborg?"

"I Göteborgggg", fyllde övriga i med hejdundrande leenden.

Men Petter svarade inte. Han gjorde ingenting. Han satt likt han vore en staty. Hela hans planering för detta år, och med det nästa, och nästa, och nästa i en ändlös spiral, hade med detta grusats. Alla uträkningar han gjort på hans sparkvot kontra köp av aktier och avkastning; allt. Allt! Han ville bara lägga sig ned och dö.

"Just det. Stefan, hur länge hade vi parkeringstid till", frågade Nils i allas eufori.

"Just jävlar. Vi kanske borde fylla på. Petter, har du lust att fixa med detta? Vill ej vara den som är 'den', men du ser blek ut. Kanske behöver du röra på dig? Mår du bra? Herregud, du hyperventilerar ju! Mår du bra?!"

"Mår du bra", var också den replik som mötte Petter då han vaknade upp med en ambulansmans nunna över sig och luktsalt vid sina näsborrar.

Nej, jag mår inte bra. Låt mig vara. Jag vill dö.

Petters semester Del 1

Under påsken kom Petter, spararnas sparare nummer ett, att göra entré i bloggvärlden. Då Chansar Mest, på vars axlar det låg att fortsätta berättelsen, tycks ha fullt upp med att ömsom dricka Campari, ömsom strosa runt likt någon sorts globetrotter i Snigellandet, tar jag på mig uppgiften att berätta lite om hur protagonistens sommar varit (för er som, mot förmodan och all logik, undrat hur det har gått för honom). Då Petters reseskildring är något lång kommer del 2 att publiceras nästa fredag, den 28/7.

Petter på Liseberg

Petter satte sig i bilen, den, av fem människor, fullproppade bilen som skulle ta dem från Linköping till Göteborg och Liseberg. Resan skulle ta dem dryga tre timmar och även om morgonen var ung, var värmen redan påtaglig. Att sitta fem personer i en Nissan Micra, utan AC och med en av kompisgängets egenutnämnda flatulens- och koldioxidmästare, var nog inte vad många personer vid sina sinnes fulla bruk skulle utsätta sig för. Speciellt inte en lördag. I Juli. I ett Sverige som slagit värmerekord. Emellertid var detta några av de flera krav som Petter hade ställt för att följa med på denna resa.

"För det första", hade han börjat då de satt hemma hos honom och drack (egna medtagna) alkoholhaltiga drycker, "är Stefans bil den bensinsnålaste. Och kan vi också komma överens om att ta med Oscar, hans 'brister' till trots, sänker vi bensinkostnaden med tjugo procent. Det är ju som att få en Lisebergsglass gratis! Att åka en lördag är, om vi skall åka, en icke-fråga, i och med att jag sommarjobbar. Dessutom bör trafiken på kvällen vara lugn, vilket gör att bensinen kan utnyttjas till max."

De hade tittat på honom, medvetna om att oavsett vad de sade; att de bara ville åka iväg, de fyra och att han ej skulle fokusera så mycket på kostnaden, utan på det roliga; upplevelsen, skulle det vara som att tala till en döv. Att försöka övertala Petter, speciellt när det var pengar inblandat, var svårare än att försöka föreställa sig Lundaluppen som trader.

"[...]Viktiga poänger, men det kommer göra resan så mycket dyrare[...]"

Stefan hade dock tagit mod till sig. "Men Petter, varför skall det alltid krånglas till? Du, Nils, Erik och jag, kan åka själva och det är ju mycket bättre att vi lånar min mammas XC60. Då kommer det både gå snabbare samt vara mer komfortabelt. Dessutom går är Micran ingen att lita på. Flera gånger händer det att den ej vill starta. Och kan vi inte sova över? Du, den enda av oss som har sommarjobb, har mer pengar än oss övriga och vi har råd. Då kan vi bo på Gothia Towers och spatsera på avenyn efter Liseberg."

Petter, som från början hade som plan att inte resa något; inte göra något som kostade något denna sommar, hade tagit ett djupt andetag och lagt på sin mest manipulativa tillika "it's either my way or the highway"-röst. "Viktiga poänger, men det kommer göra resan så mycket dyrare och visst kommer det bli extra roligt om vi alla känner att vi kan få ut maximal glädje och nytta för minsta möjliga kostnad? Och kom inte med invändningen att åka fem till Liseberg är det sämsta som man kan göra. Jag erbjuder mig att alltid åka själv i de karuseller där man sitter i par. Det är lugnt. Beträffande fem personer i din Nissan anmäler jag mig att sitta i mitten både på hem- och tillbakavägen." Han hade tagit en konstpaus för att dels ge dem en påminnelse om att det verkligen var hans way or the highway som gällde, dels ville han finna orden för att fortsätta. Medan han gjorde detta fortsatte hans vänner att fylla sina kval med alkohol. "Jag är inte så sugen på att bo på Gothia och det har ej med kostnad att göra, utan jag har planer att hinna med lite husgöra innan måndagen anlöper med jobb." Alla visste att det var skitsnack, då hans "husgöra" max kunde vara att dammsuga sitt, för sommaren gratis, studentrum och möjligtvis tvätta. Emellertid hade han tvättat förra söndagen och alla visste att han enbart tvättade en gång i månaden för att verkligen få mest valuta för tvättmedelskonsumtion (det vill säga de gånger han använde det).

Samtliga närvarande, exklusive Petter, som förvisso kände ett enormt behov men samtidigt ville att hans öl skulle räcka hela kvällen, hade ånyo tagit djupa klunkar för att försöka lägga band på de tankar och känslor som pyrde inom dem. Det var en, som så ofta, lönlös kamp.

"Tjenare", sa samtliga medan Petter hoppade in i mitten, mellan Oscar och Nils. "Laddad?"
"Ja, jag har laddat med såväl mellanmål som lunch och middag. Sedan har jag tagit med ett par extra PET-flaskor som ni kan fylla med vatten om ni vill. Dock vill jag gärna ha tillbaka dem." Han kom på sig själv att inte säga att det berodde på panten samt lägga till #sparadkrona, vilket annars hade varit perfekt för alla hans nitton följare på twitter att trycka "hjärta" på.

Stefan svalde hårt, bet sig i tungan och nickade lite lättsamt medan han skruvade upp volymen till precis den decibel där samtal inte kunde föras utan att någon valde att skrika, men där huvudvärk kunde undvaras. Sedan skulle bilens konstruktion göra sitt till, då de väl kom ut på motorvägen.

Färden gick smärtfritt och när de närmade sig Brahehus, frågade Stefan om de inte skulle stanna till och köpa sig en kopp kaffe och kanske något fikabröd. De hade ju ändå gott om tid och trafiken var lugn. Att hans huvud skrek av ljudet från trafiken och bilens förmåga att ej motstå dess ljud, för att inte tala om bristen av servo, lät han förbli osagt.

"Låter som en bra plan!", "Ja, jag ligger efter mitt normala koffeinintag", "Bra, då kan jag passa på att besöka herrarnas", var tre gensvar som mötte förslaget och när Stefan tittade i backspegeln för att möta den individ som satt i mitten mellan de två bestarna möttes han av en blick som sa: "Jag har med eget kaffe och fikabröd, men visst... spendera ni. Köp till överpris". Suckarna från övriga lät sig förbli outtalade och Petter undrade om han inte skulle uttala "#slösadkrona", men tänkte att dagen var ung och fler och bättre tillfällen skulle nog infinna sig.

"[...]en sorts övertygelse att det var ekvivalent med dödstraff att spendera pengar[...]"

Fikat var relativt snabbt avklarat, då personalen på fiket ifrågasatt varför en av dem satt med termos och en torr kanelbulle, vilka inga var köpta därifrån. Innan de hade hunnit förklara, förklara att en av dem led av en sorts övertygelse att det var ekvivalent med dödstraff att spendera pengar som vida översteg nyttan eller produktens värde, hade de blivit utschasade. Självklart hade det blivit onda blickar men Petter hade inte upplevt detta. Han hade ju ej gjort något fel. Det var ju de som valt att 1) gå in på fiket och 2) köpa varor till överpris istället för att 3) spara pengarna och 4) investera dem i en pengamaskin. Om de hade tagit detta beslut hade detta aldrig hänt.

Efter att ha pressat sig de sista 20 milen med såväl långa utläggningar om hur mycket pengar som Petter sparat på att alltid ha med sig lunch till universitetet, att frysa in allt som går, att göra matschema, inköpslista, låna böcker på biblioteket... ja, hela sparapparatens a-ö, som att tvingas utstå diverse fluktuationer från Oscar, vilka skulle fått Al Goore att göra en tredje uppföljare till "En obekväm sanning", anlände de till sin destination.

"[...]Petter, var segervissa nylle med ens förbyttes till ett Napoleonanskt[...]"

Petter försökte få dem att gå med på att parkera utanför stan och ta bussen in till nöjesparken. Han hade nämligen kvällen innan, via det wifi som han "lånade" av sin studentgranne, kollat upp att det skulle bli billigare med att parkera strax utanför och ta en buss (tur & retur) än att parkera i parkeringshuset, vilket låg i anknytning till nöjesparken. Att de behövde passa tider och det faktum att det skulle bli omständigare, var inga ursäkter. Gunther skulle ha varit stolt, tänkte Petter och låtsades inte se de bistra miner som mötte hans förslag. Fakta stod honom i fatet och hans seger var total. Om Nietzsche hade beskrivit en ekonomisk version av sin övermänniska var Petter övertygad om att han skulle fylla samtliga krav. Han och Gunther.

"Du, Petter. Jag har inte kört 30 mil för att ha en underbar dag på ett av Sveriges roligaste nöjesfält för att spara pengar. Jag vet inte vad mellanskillnaden är, men jag betalar den. Av min studentinkomst och icke-befintliga sommarlön."

Petter, var segervissa nylle med ens förbyttes till ett Napoleonanskt, svalde hårt. Han skulle till att säga "27 kr och 40 öre", men visste bättre. Istället svalde han stoltheten som sade honom att han nog borde gå med på att lägga sitt bidrag. Han tänkte, under inga som helst omständigheter, gå med på att betala dessa. Om de bara visste vad man kunde använda de tjugosju och fyrtio kronorna till. Lade man till dryga två till skulle han kunna köpa en Cloettaaktie, vilken skulle göda hans pengamaskin tills den dagen då han var så gammal att inte ens hans löständer skulle klara av att tugga en kexchoklad. Pengamsässigt, en seger. Inflytande och kompisfaktor, en förlust. Ändock var det ej en pyrrhusseger, ty pengarna vann alltid. Live free or die spending, tänkte han och kände segerns sötma i munnen.

De ställde sig i kön och runtomkring dem fanns människor som var laddade med energi att ha en underbar och förnöjsam dag. Petter såg både barn som unga och gamla; alla beredda att betala överpriser för ett nöje som troligtvis inte skulle uppväga kostnaden.

"[...]Hans ljus i mörkret. Hans lugn i stormen. Hans precious[...]"

Han tittade på prislistan och trots att han studerat den dagarna innan för att förbereda sig; ty, han hade då en känsla att ett åkband ändå var det bästa, kostnaden till trots. Dock, då han nu stod på plats och inspekterade listan kända han svettdroppar bildas och domningar i fingrarna. Trehundranittiofem kronor för ett åkband! Trehundra. Nittio. Fem. Kronor. Det var ju vad en månads matkostnad var. Aldrig. Aldrig att jag kan få ut så mycket nytta för detta. Med detta väder och denna besöksskara kommer jag max hinna åka sju eller åtta attraktioner. Nej, det får bli åkbiljetter. Det skulle Gunther ha tagit, alla dagar i veckan. Ja, det skulle han, tänkte Petter och försökte lugna ned sig. Han kände att andningen blev tyngre och snabbare, men han gjorde som han lärt sig av Yoga Girl och hennes gratislektioner på Youtube; han fokuserade på andningen. Andas i fyrkant. Acceptera men döm inte. Lägg ingen vikt vid dina känslor. Observera dem bara och andas i fyrkant. Det var nästan att han behövde ta upp mobilen och surfa in på Avanza för att beskåda pengamaskinen. Hans ljus i mörkret. Hans lugn i stormen. Hans precious.

En arm kring hans axel bröt hans koncentration och när han tittade upp fick han se Oscar, som gav honom ett flin så stort tillika icke-vitt att han dels gjorde en anteckning att överväga en investering i Colgate, dels kände sig tvingad att le tillbaka.

"Asså, vi har inte ens kommit in, men ändå känner jag att detta kommer bli en så jävla bra dag. Kolla bara; sol, snygga flickor, attraktioner till överflöd. Det kan inte bli dåligt! Vi sa att vi köper åkband, så att alla av oss kan åka tillsammans. Det är du väl med på?"

"[...]Fatta hur mycket Eldoradomajs eller ICA Basic-toapapper man kan få till den kostnaden[...]"

Fyrkant. Fyrkant, tänkte Petter. Han kände några svettdroppar bildas i hans nu djupa pannveck och fuktade de torra läpparna. "Asså, jag vet inte...". Handen sökte sig till högerfickan, där mobilen låg placerad.

Blickarna från övriga fick honom att begrunda sina ord. Men ändå. Trehundranittiofem kronor. Fatta hur mycket Eldoradomajs eller ICA Basic-toapapper man kan få till den kostnaden. "Jag är lite tveksam", började han medan han såg hur kompisgänget, som tidigare varit lika glada som vilken SSRI-knarkare som helst, började få mer dömande blickar. "Jag känner att resan hit har gjort att jag känner av min gamla ryggskada och då kanske det ej är så smart att åka alla attraktioner."

"Menar du din 'skada' från då vi var elva år och åkte skidor? Då du redan samma kväll, när vi fått varm choklad med vispgrädde, ville åka soppsäck i backen utanför stugan? Den som inte hindrade dig från brännbollsturneringen förra veckan? Den som alltid tycks återkomma då kostnader står till buds. Är det den", frågade Stefan, som förvisso ställt in sig på att det skulle bli en jobbig dag, men ändå ej kunde bortse från att han älskade sin barndomsvän och ville att han skulle få uppleva gemenskap, glädje och, för att tala klarspråk, bara släppa loss lite.

Petter vare sig nickade eller sade något. Innan han hann med att komma med ett svar var det gängets tur i kassan och Petter stod först.

Petter kände sig knäsvag. Medan hans vänner skrattade och pekade på alla de som skrek likt vilka collegetjejer som helst i valfri collegefilm medan Uppskjutet fick deras magar att vända sig i fyra hörn, försökte han återerövra någon sorts makt eller kontroll över situationen. Tyvärr gick det inte så bra. Inte bara hade de parkerat i parkeringshuset, utan de hade även tvingat på honom ett åkband. Och vad hade han fått för det? Två attraktioner och cirka en och en halv timmes kö. Förlåt, nästan två timmars kö, rättade han sig då han observerade klockan, som för övrigt visade att det nalkades lunch.

Som om han hade läst Petters tankar, sa Nils att de borde käka efter denna attraktion, vilket samtliga nickade instämmande i.

"Vad säger ni? Donken?"

"Snabbt, smidigt och enkelt. Dessutom såg jag att de har extrapris på milkshake om man köper en plusmeny", svarade Oscar och fick, såklart, medhåll av övriga. Alla utom Petter, som sneglade på ryggsäcken som han höll i sin famn. Däri låg äggmackor, som säkert var sega och pissljumma, likväl fullt ätbara och näringsrika och väntade på att bli uppätna.

"Petter?", sa Stefan, som hade sett Petters köp av ett åkband som en seger väl värd ett Purple Heart.

"Asså..."

"För fan, Petter. Skall du verkligen sitta ensam utanför McDonalds' område och äta ljumna äggmackor och kranvatten medan vi fyller våra magar med Amerikas gåva till världen?"

Petter kände hur hela hans föreställningsvärld ställdes på sin spets; förstod de inte hur mycket pengar de bad honom att slösa? Om han valde att betala för tomma kalorier skulle han inte bara göda den amerikanska kapitalismen och bidraga till att diabetetsutfallen steg, vilket förvisso gynnade honom då han hade köpt två Novo Nordisk i veckan, utan han skulle dessutom förlora den kostnad som brödet och äggen kostat, dels betala för en sunkig s.k. "hamburgare". En tanke slog honom att äggmackorna kanske skulle klara sig till natten då de kom hem och med kylskåpets hjälp hålla sig levande tills morgondagen...

"Kom igen nu. Släpp loss. Det är ju semester och du har råd."

Om Petter hade kunnat hade han tagit på sig en osynlighetsmantel; om han hade varit en struts hade han begravt huvudet i asfalten; om han hade varit hemma. Om han hade varit hemma och inte följt med... Vad gjorde han här? Var detta verkligen livet? Spendera pengar på att stå i kö? Likt han vore en jedi; likt han vore Luke, kom en kraft till honom och han kände hur hans fäste blev starkare.

"Jag är verkligen ej sugen på hamburgare och deras kyckling tycker jag inte är god."

En oförstående tystnad mötte honom men han stod på sig; ty kraften var stark i honom och detta tycktes de övriga se. Sedan kunde deras mottagande även vara ett tecken på att de visste att det var såhär det skulle bli; såhär som det alltid var. Oavsett vilka ansträngningar de åtog sig, skulle de aldrig lyckas. Likt Darth Vader skulle deras ansträngningar för alltid kanske visa sig fruktlösa.

"[...]här sitter jag, svettig, trött, hungrig och hjälplös, medan min man njuter och har roligt med övriga i familjen[...]"

Medan hans vänner satt på McDonalds, skrattade och hade roligt, satt Petter ensam på en parkbänk bredvid en svettig mor till en bebis på dryga ett år. Den ena skrek med en röst så bräcklig att det skulle fått vilket Orreforskristall som helst att gå i tusen bitar, den andre satt med svarta havet under såväl armhålor som på ryggen medan hon febrilt försökte trösta den tröstlösa. Minen på den underlägsna modern; den som sade att "jag gör vad som helst, vad som helst" och "här sitter jag, svettig, trött, hungrig och hjälplös, medan min man njuter och har roligt med övriga i familjen", sade till Petter att hans planer på att ej skaffa barn, vilka förvisso var ekonomiskt grundade, stärktes.

Medan han satt där tog han fram en karta över nöjesparken. Han tänkte att det borde kunna gå att beräkna i vilken ordning de skulle ge sig an alla attraktioner för att undvika de längsta köerna men samtidigt spendera minsta möjliga rörelseenergi, vilket var en kostnad i form av mat, för att kunna få bästa möjliga nytta. Emellertid kom han på att han behövde internetuppkoppling för att få tillgång till Lisebergs app, som visade hur lång köerna var vid envar attraktion. Han sneglade på modern. Hennes blick sade att minsta lilla fråga och jag slår in tänderna i käften på dig, men Petter lät sig ej förskräckas. Kunde en maximerad nyttoeffekt uppnås, speciellt då han hade övertalats att slösa på ett åkband, skulle allt i hans makt göras.

"Ursäkta, men du råkar ej ha en mobil med internetuppkoppling?"

Modern, som nu gett sig an att försöka amma den lille och vars hytta droppade av svett och tunga andhämtningar, gav honom en blick så genomskärande; så talade; så ond, att han tackade för sig, fortsatte att tugga på sina äggmackor med en metodisk korrekthet, vilket han läst gjorde att maximal näringsupptagning kunde ske.

"[...]Petter hade å sin sida suttit fast med sitt anteckningsblock och lyssnat på Börspodden. Baklänges[...]"

Trots oenigheten var gängets energi och humör på topp, troligtvis på grund av de snabba kalorierna. Efter att Flumride avverkats och ännu ett åk i Jukebox, var klockan 15:30 och någon nämnde ordet "glass" i gänget. På resan ned hade Oscar talat sig varm för hur han alltid köpte en Lisebergsstrut då han var i nöjesparken. Tre kulor med vispgrädde, valfri topping och sylt. "Det är klass, eller vad säger ni", hade han sagt och möts av instämmande nickar från de som hört, vilket enbart var Nils. Petter hade å sin sida suttit fast med sitt anteckningsblock och lyssnat på Börspodden. Baklänges. Han var fullt övertygad om att det fanns, likt Zepplins "Stairway to Heaven",  ett dolt budskap om man spelade baklänges. Kanske en köprekommendation på ett bolag? H&M? Ericsson?

"Fan vad gott. Helvete vad gott", mer eller mindre skrek Oscar då han lät glassen möta hans tunga. Övriga stämde in. Alla övriga utom Petter, som satt med sin kaffetermo, ett syrligt och egenpallat äpple och näsan över mobilen, vars internet lånade uppkoppling från Nils' wifi. Han hade ej kunnat läsa några börsnyheter eller blogginlägg sedan de anlände och han hade stört sig på att gå i ovetskap sedan förmiddagen. Trettionio kronor för en glass, tänkte han medan han noterade att det fanns fyra nya inlägg att läsa. Fattar de inte hur mycket pengar de slösar? För 39 kronor kan de ju för tusan få mat för tre-fyra dagar. Och så ger de mig konstiga blickar? Gunther skulle ha varit stolt. Gunther hade skrattat, intalade han sig och tog ett rejält bett i det syrliga äpplet medan hans såg att Stefan lagt upp en ny sparkalkylator. Eufori!

To be continued...

Om etik

Att varje människa är unik, såväl via DNA som till personlighet, är nog få som motsätter sig. Med detta kommer, allt annat lika, att envar tycker, tänker och agerar annorlunda. Medan Sjöstedt anser att socialism, förlåt; kommunism, är den enda sanna vägen, argumenterar andra, såsom Aron Flam, att socialism är anledningen till världens ondska (han, tillsammans med Alexander Bard, angriper även diverse svenska kändisar, såsom Alexandra Pascalidou, på ett träffsäkert om än förbehållslöst sätt - lyssna här).

I Sverige tycks alla vara snabba att tala sig varma för denna rättighet; att få tänka, tycka och agera likt envar önskar. Detta har vi historiskt varit duktiga på också, om än mer i det dolda. Oavsett om detta är rätt eller fel kvarstår faktum; Sverige är ett land där alla hyllar olikheter och ett land där alla hatar dessa. Ja, du läste rätt; även om vi ej är likt jänkarna på andra sidan pölen, som är beredda att gå man ur huse, till NRA:s glädje, med sina skjutvapen för minsta oförrätt, blir vi med födseln programmerade med ett virus benämnt "jante". Vi lär oss att samhället skall vara öppet och att alla skall kunna göra sig en karriär á la the American way. Emellertid lär vi oss också att vi skall känna avsky mot dem som sliter likt djur, får avkastning och sedan tillåter sig njuta av denna. Detta är ju inget annat än hädelse och när sådan inträffar brukar egenutnämnda påvar, dvs. Sjöstedt med vänner, ej vara långsamma att kalla in inkvisitionen...

Jag ber om ursäkt; jag svamlar och kom snabbt ifrån poängen med detta inlägg. Än så länge har jag ju enbart i periferin snuddat på begreppet "ekonomi". Innan jag ger mig an detta vill jag även lägga fram att, förutom ovan nämnda "jante", föds svenskar med en kraftig version av dubbelmoral.

Vi är mycket snabba att döma andra och deras värderingar. Detta gör vi såklart bakom ryggen på berörd och självklart menar vi bara väl. Därtill är det självklart att vi hyllar olikhet och att alla skall få samma möjligheter, men alla förstår väl att det är orättvist när Kajsa får mer än Kalle, detta oavsett om hon har kämpat hårdare. Det handlar om att det skall vara rättvist, och rättvisa bottnar i ett etiskt tänkande. Ibland kan jag förundras över hur vissa på såväl Twitter som inom bloggosfären talar sig varma för vissa bolag och dess verksamheter, medan de i andra sammanhang förkastar och beskyller andra som skadliga och "icke-etiska".

Låt mig utgå från en ståndpunkt; jag, du, vi, alla, lever i en värld präglad av en humanistisk syn där liberalism förespråkas framför andra religioner (ja, även här läste du rätt. Skillnaden på religion och ideologi tål att diskuteras i ett senare inlägg). Detta perspektiv skiljer sig från det som låg till grund för den vetenskapliga revolutionen under 1800-1900-talet, där kunskap var förenad med empiri, objektivism, matematik, induktion och deduktion. Inom humanismen och liberalismen kom ett annat, mer "fritt" perspektiv; upplevelse!

"[...]Vad är "upplevelser"? Ja, det är svårt att säga. Emellertid kan sägas att det inte är empirisk data[...]"

Om vi söker svaret på en etisk fråga måste vi idag komma i kontakt med våra inre upplevelser och observera dem med största sensitivitet. I praktiken innebär detta att vi söker kunskap genom att ägna år åt att samla upplevelser och skärpa vår sensitivitet så att vi kan förstå dessa erfarenheter rätt.

Vad är "upplevelser"? Ja, det är svårt att säga. Emellertid kan sägas att det inte är empirisk data; ty en erfarenhet består ej av atomer, molekyler eller dylikt. Dessa kan vara en del av upplevelsen, men ej vara den/de enda komponenterna. Snarare består upplevelser av förnimmelser, känslor och tankar, vilka i varje givet ögonblick framkommer; jag förnimmer (hetta, spänning); jag känner (hunger, sorg); jag tänker otaliga tankar varje nanosekund.

"Sensitivitet" är att relativt svårt att förklara, men det kan sägas står för att vara noga/duktig på att lägga märke till ovan nämnda begrepp; förnimmelser, tankar, känslor samt att låta, eller inte låta, dessa påverka en i ens beslut. Att tillåta sig bli påverkad av varje vindpust är att ha låg grad av sensitivitet i detta fall. Dock skall man vara öppen för för nya upplevelser och att våga konfrontera och ifrågasätta tidigare föreställningar. Detta är tecken på hög sensitivitet.

Upplevelser och sensitivitet bygger upp varandra i en ändlös spiral. Människan kan ej uppleva något utan sensitivitet och hon kan ej utveckla denna utan en mångfald av upplevelser. Det är ej en abstrakt förmåga som kan utvecklas genom bokläsning, ett webinarium eller för den delen ett par you-tube-klipp. Nej, det är en praktisk färdighet som endast kan mogna genom praktisk tillämpning.

Som exempel kan vi ta vin, vilket ofta är en vara och intresse som tycks uppta många bloggare och twittrare. En ung man, nyligen fyllda tjugo år, beger sig till systembolaget för att köpa lite rödvin till kvällen, för han har läst och fått sig berättat att det är gott till den köttbit som skall grillas på kvällen. Han frågar personalen och berättar att han ej kan något och ej är kräsen. Personalen ger honom förslaget att testa något som är lätt och som passar "till det mesta" och som ligger på en rimlig prisnivå, i detta fall en Allegro. Den unga mannen går hem, njuter av såväl god mat som dryck, vilket skapar en mersmak och med tiden kommer han att testa nya viner.

"[...]Vi föds ej med ett färdigt samvete, för i livet sårar vi och vi blir sårade[...]"

Med tidens gång utvecklas ett smaksinne och han börjar även förkovra sig om druvorna, säsong, land, region et cetera. Därtill börjar han även bege sig med diverse vinprovarglas, vars tunna form hjälper att frigöra och förhöja smakerna och innan han hunnit säga "grapa", har hans utveckling lett till en hög sensitivitet. Han förmår sig att njuta av upplevelsen av en god Wardy Private Selection Libanon Baekaa. Detta hade han ej kunnat om han ej hade denna historik av upplevelser; denna sensitivitet.

Jämför med att jag häller upp lite av ovan nämnda Wardy Privat Selection till en person som aldrig har druckit vin förut. "Gott", kanske han skulle säga, men hur gott kan ej preciseras, då denne ej har några tidigare upplevelser att jämföra med.

Ovan gäller även för annan diverse etisk och estetisk kunskap. Vi föds ej med ett färdigt samvete, för i livet sårar vi och vi blir sårade. Vi visar medkänsla och visas detta av andra. Om jag är uppmärksam skärps min moraliska sensitivitet och dess erfarenheter blir en källa till värdefull etisk kunskap om vad som är (mer) rätt och fel samt lär jag också känna mig själv än mer.

För ett par månader sedan förekom många diskussioner kring huruvida det var rätt eller fel att investera i spelbolag. Att spel kan vara skadligt är det nog få som motsätter sig, men faktum är att alla har sina egna preferenser, sina egna upplevelser och därmed sin egen unika sensitivitet kring detta. Jag vill påstå att det är oetiskt att äga t.ex. ICA och Axfood, för dessa säljer såväl tobak som dålig och sockerrik mat. Det finns människor som ej klarar av att köpa hälsosam kost, utan istället frossar i Billys Panpizzor, godis och annat för att sedan bekosta samhället en himla massa pengar i form av friskvård. Detta är en del av mina upplevelser som jag under år kommit att erhålla. Nämnde jag Cloetta och alla godismissbrukare? Astra och alla som är beroende och självmedicinerar sig? No further questions. Dessa ligger till min grund för mitt resonemang. Det betyder inte att samma skall gälla alla andra.

Men spel och betting är ett eget val! Människor har svårt att bryta ett begär; ett tvång! Ja, det stämmer och detsamma kan väl sägas om dem som missbrukar (ohälsosam) mat? Eller de som konsumerar tobak? Eller de som tycker om Kopparbergs eller Carlsbergs produkter lite väl mycket? Eller de som är shoppaholics beträffande kläder och mode? I sådana fall är det ju extremt oetisk att äga H&M, MQ, Kappahl med flera, eller?

Att försöka påverka varandra kan vara en positiv sak, men det är viktigt att denna process går rätt till samt att man tar hänsyn till att det tar tid samt att individen måste ges tid att få uppleva. Detsamma kan sägas om hur du investerar. Du investerar utifrån dina upplevelser och dessa grundar sig ej enbart på nyckeltal. Du har, om än i många fall implicit, en sensitivitet av något; av bolaget, av ledningen, av produkten, av just denna dag, denna timme, denna minut. Du är alltid påverkad av något. Kan du tillåta dig att acceptera detta och göra det bästa av situationen kommer dina val, ditt sätt att se och döma andra företeelser, människor och dess värderingar, att bli mycket bättre.

"[...]Jag kan även se detsamma i Protectors VD, "jarl" Sverre[...]"

Som framkommer är "känslor" ett centralt begrepp i mitt resonemang och inom investeringsvärlden. Jag har tidigare skrivit om det i "All diasease begins in the gut" och min bloggkollega, Irvings Investeringar, skrev om ämnet för ej allt så länge sedan. För att ytterligare stärka tesen om känslornas roll kan även Långsiktig investerings inlägg om starka ägare, ledningen och dess betydelse passa i detta resonemang. Jag kan även se detsamma i Protectors VD, "jarl" Sverre. När jag tittar på ledning och ägare ser jag ej siffror, utan jag ser människan. En människa utsänder signaler vilka envar tänker kring och slutligen tolkar - sensitivitet.

För att summera. Alla, precis alla, blir påverkade såväl explicit som implicit av förnimmelser, känslor och tankar runtomkring dem. Detta går ej att bestrida. För att utnyttja denna vetskap på bästa sätt krävs det att du dels är medveten om denna påverkan och vilka faktorer som påverkar din sensitivitet, dels hur du kan utnyttja denna kunskap. Som jag skrev i "Kunskap ej lika med makt" fordras en aktivitet; ett görande. Endast vetskapen/kunskapen gör ej jobbet, utan det är agerandet och aktiviteten utifrån denna som gör det.

Att säga att något är oetiskt och att det är oetiskt att investera i en viss bransch eller ett visst bolag kan absolut finnas fog för. Dock är detta fog unikt för varje individ. Det oetiska är kopplat till var och ens sensitivitet och denna kan envar påverka, men denna påverkan kommer att, såväl explicit som implicit, gå via förnimmelser, tankar och känslor.

"[...]Som du märker landar denna text i den evinnerliga frågan kring de tre filosofiska aspekterna på etik[...]"

Då varje individs förhållande till ett ställningstagande kan förändras, framkommer frågan om etisk korrekthet är värt att ta med i en diskussion kring investeringar? Det jag idag anser vara oetisk kan i morgon ha bytts ut mot det motsatta, då jag under dessa tjugofyra timmar upplevt nya förnimmelser, tankar och känslor. Jag finner det svårt att bortse från intressanta case bara för att det känns oetiskt, då verkligen alla produkter och varor jag dagligen vistas med kan missbrukas. Det finns säkert människor som har ett sådant enormt begär (läs: tvång) att borsta tänderna ett visst antal minuter, eller timmar, på ett specifikt sätt (först underkäken, sedan överkäken e.d.) och därmed kan anses missbruka tandborste och tandkräm. Hejdå Colgate.

Som du märker landar denna text i den evinnerliga frågan kring de tre filosofiska aspekterna på etik; Den teleologiska, i vilken förespråkarna tillskriver handlingens konsekvenser handlingens riktighet; den deontologiska, i vilken förespråkarna proklamerar om absoluta principer, dvs. att det alltid är fel att bryta mot ett ställningstagande oavsett konsekvenserna; den dygetiska, i vilken tyngden ligger på hur agenten bör vara.

Vad anser du om etik och dess plats bland investeringar?