Öppet filosoferande om min strategi tillika filosofi

I takt med tidens gång upplever jag mig själv att utvecklas (hemskt vore annat). Om det är av godo eller ondo står enbart i betraktarens ögon att se, då jag är låst av och i min föreställningsvärld. Vad denna säger mig? Den säger mig att jag har slagit SIXPRX då jag jämför de senaste tre åren, men att denna tid är för kort att skönja en tydlig och uthållig trend. Tre år är, för att använda en fras min mor ofta applicerar; en piss i Mississippi. Min uppfattning är att min ledning i allmänhet beror på tur, men i synnerhet att jag har förmånen och glädjen att ha trevliga och hjälpsamma bloggare/twittrare som ger mig tips, idéer och feedback. Utan dem skulle min avkastning ej vara där den är idag. Och ja, det har varit ett positivt börsklimat sedan 2011 vilket gör att det egentligen har varit svårt att inte uppnå en positiv avkastning, men om jag bortser från piltavlan finns nyanser.

Bild tagen den 28/1-2018

Nyligen lämnade jag livet som trettioettåring och klev in i livet som följer detta; trettiotvå. Trettiotvå år kan i vissas ögon anses ungt, i andras gammalt. Till unga brukar det vanligaste investeringstipset vara att satsa på tillväxt. Till de mer till åren komna brukar tipset mer vara stabila och mindre riskfyllda innehav. Jag betraktar mig själv mer som ung än gammal och således har jag stångats med frågan om ifall jag skall ta ett nytt steg i min investering. En tanke som har vuxit, om än sakta, är om jag skall låta nuvarande portfölj vara, då den genererar ett bra kassaflöde (läs: utdelningar) och mer satsa på bolag med stark tillväxt? Min plan hittills har varit att uppnå en bra årlig utdelningssumma, då lärarlönerna inte ligger i topp, mjukt talat, för att kunna öka investeringstakten för att därefter ta ett beslut om den inslagna vägen skall fortsätta eller ej.

"[...]Warren Buffett säger att hans investeringsfilosofi består av åttio procent Graham och tjugo procent Philip Fisher.[...]"

Tanken har enbart stannat vid att vara just en tanke. Jag har länge följt bolag såsom Cherry, CTM, LEO med flera, vilka nog kan anses som de just nu mest omtalade. och ser potentialen, men även risken. Därtill ser och känner jag att jag inte har den kunskap, men framför allt tid, som krävs att följa dessa. Enligt mig fordras tid och en enorm inblick i de bolag som rankas inom segmentet "tillväxt". Detta är nog något som få är beredda att säga emot. Warren Buffett säger att hans investeringsfilosofi består av åttio procent Graham och tjugo procent Philip Fisher. Den sistnämnda förespråkar en portfölj om sex till sju bolag, där investeraren är mer påläst än vad Zach Galifianakis är påtänd. Således är portföljen fokuserad och möjligheten med detta förfarande är att investeraren har stor potential att överprestera index, givet att he knows his shit, so to speak. Har investeraren många bolag, där inget väger mer än ett fåtal procent mer än ett annat, är möjligheten mindre, mycket mindre. Detta är intressant för dem som strävar att överträffa index, främst via en högre totalavkastning.

"[...]Den ger mig ett (falskt?) lugn. En (falsk?) trygghet[...]"

Fördelen som jag anser att min nuvarande portfölj har är att den kräver mindre (tid) av mig. Visst finns risken att dessa stora bolag som jag har andelar i, såsom Handelsbanken och Kone, hamnar vid ruinens brant, vilket till viss del kan sägas ha hänt H&M. Emellertid är min uppfattning att denna risk är mindre här än i ett bolag likt Cherry eller Leo Vegas. Därtill har dessa bolag en historik av att kunna hantera stora och makrokopplade kriser, vilket syntes såväl 2008 som 2011. Denna historik borgar ej för att de klarar nästa, men... eller, ja, vad gör den, egentligen? Den ger mig ett (falskt?) lugn. En (falsk?) trygghet att jag går "säker" oavsett om börsen rusar eller dess antonym. Jag väljer att lita till det förstnämnda men tilltron är mindre än att jag tror att Trump kommer lämna Mexikomuren därhän, återkomma till Parisavtalet samt säga upp sig.

Som, om än extremt kortfattat och, i detta sammanhang, raljerande, framkommer att båda investeringsstrategierna har sina såväl för- som nackdelar. Detta leder mig till ett par frågor:

1. Vad är mitt syfte med investeringarna?
2. Syftar jag att uppnå högsta möjliga totalavkastning, eller är det mer "stabila och återkommande" utdelningar som är främsta syftet?

3. Hur mycket tid har jag till förfogande för att följa börsen, då den är öppen?

4. Hur lång är min placeringshorisont?
5. Hur bedömer jag mina egna analyskunskaper vara?


1. Vad är mitt syfte med investeringarna?

Jag älskar mitt jobb och, med handen på hjärtat, älskar jag att jobba. Varje dag får jag träffa unga människor som vill lära sig; som vill göra något (av sina liv). Detta är ingen hyperbol, utan de elever jag undervisar vill verkligen. Något. Att tillägga är att jag undervisar på naturprogrammet, där de mer målmedvetna tillika studiemotiverade eleverna studerar. Jag mår bra av att utsätta dem för prövningar, men också av att bli utsatt av detsamma från dem. Därtill har jag trevliga kollegor som verkligen förgyller min vardag. Min upplevelse är att en majoritet av mina arbetsdagar mer ger än tar energi av mig. Självklart finns det dagar då "guld" är "brons" och "de gröna skogarna" är "vissna", men dessa är i en klar minoritet.

Just nu har jag inga önskningar om att kunna uppnå en viss utdelningsandel för att sedan kunna "självpensionera" mig. Som står att läsa i bloggens header, är mitt främsta syfte att skapa mig en ekonomisk trygghet. Jag vill kunna känna att jag kan ta och resa jorden runt, ta 3 månader i Thailand (nej, jag är inte avundsjuk på Vägen till Frihet. Inte det minsta), ta sporadiska weekends i såväl svenska som europeiska storstäder et cetera utan att jag upplever att det sliter på min ekonomi.

Visst finns möjligheten att jag, ju fler åren blir, blir mer inriktad/inställd på att "självpensionera" mig, men möjligheten/"risken" är lika stor att nuvarande tankesätt fortsätter. Vi får se vad som händer den dagen filosofen möter kärleken med ett stor "K" och även, om möjlighet finns, får se små minifilosofer springa kors och tvärs över hemmets golv. Kanske kommer mitt tankesätt att då ändras?

Mina investeringar ser jag som ett hobbyprojekt. Jag har inga känslor till pengarna, utan känslorna är riktade mot den glädje och intresse jag känner av att läsa och diskutera denna sfär benämnd mundi oeconomico.

2. Syftar jag att uppnå högsta möjliga totalavkastning, eller är det mer "stabila och återkommande" utdelningar som är främsta syftet?

Sedan jag började har det varit det sistnämnda och detta gäller fortfarande. Jag är fullt medveten om att bolag kan sänka, eller t.o.m. ställa in utdelningar under ett till flera år, och att när Krisen kommer, kommer troligtvis alla utdelningar att sjunka likt Titanic. Dock kommer ju även kursen göra en Titanic och är du då en investerare som investerar i tillväxtbolag kommer du sitta lika illa till, likt vilken annan investeringsprofil som helst.

3. Hur mycket tid har jag till förfogande för att följa börsen, då den är öppen?

Detta varierar, vilket jag tror gäller nittionio procent av alla de som läser mina alster. Visst har jag tid att läsa notiser, studera nyheter et cetera, men inte till den grad som jag anser behövs om jag skulle fokusera på tillväxtbolag. Därtill räcker det med vetskapen om att min tid "varierar", för saker kan alltid ändras och när jag jobbar/har arbetstid, så är det just det som är och har prioritet nummer ett. Alltid. Att få en liten lucka i schemat för att läsa lite börsrelaterat är likt att se, den nu återvända, trillingnöten ligga ouppäten med vetskapen att inget står mellan dig och denna.

4. Hur lång är min placeringshorisont?

Lång. Mycket lång. Så länge de bolag jag äger inte sätter sig själva i klaveret finns ingen anledning att sälja dem. Att säga att jag är "buy & hold" är en sanning med inte bara en viss, utan en relativt (host!) stor, modifikation. Att gifta sig med bolag är det värsta man kan göra, men att lämna dem snabbare än den nya grannfrun hunnit flytta in är heller ej ett bra förfarande. Jag är av uppfattningen att jag först verkligen vill veta om gräset är grönare på andra sidan innan jag väljer att ro över ån. Som framkommer vet jag ännu ej om grannfrun är att föredra. Vid först anblick så... ja, kanske. Men är hon även lika kramgo, vänlig, jordnära et cetera likt nuvarande fru?

5. Hur bedömer jag mina egna analyskunskaper vara?

Förstå mig rätt; jag lider ej av dåligt självförtroende eller har dålig självkänsla. Ej heller ser jag ned på mig själv. Emellertid anser jag att mina kunskaper att analysera och se om ett bolag är köpvärt eller ej är högst begränsade. Jag vet vad jag vet och jag vet vad jag inte vet. Just nu är det övervikt i den sista satsen och tills dess att det blir en rockad kommer jag vara försiktig med var och hur jag placerar mina pengar. Hittills har jag inte varit lika "hård" på detta. Jag har slarvat, köpt vissa bolag för att jag vill ha dem, kosta vad det kosta vill. Jag har även köpt för att köpa... sådant var vanligt för 3-4 år sedan, men ej idag. Ty, idag är jag mer försiktig.

Efter att ha gått igenom ovan punkter vill jag även nämna något kortfattat om en del av min filosofi; tillväxtbolag är inga problem för mig att investera i. Dock skall de gå med vinst och dela ut en del av denna. Detsamma gäller undervärderade bolag, likt de Värdepappret letar upp. För ett par år sedan läste jag i denna blaska om Nilörngruppen och fann det högst köpvärt. Det var undervärderat, ej att betrakta som "stort" samt handlades på de mindre listorna (idag; midcap). Hade det ej varit för att de gick i vinst samt delade ut, hade jag aldrig tagit in dem. Just detta är ett signum på min strategi tillika filosofi. Bolagen behöver ej vara listade på largecap eller ha ett visst börsvärde. Dock måste de gå med vinst och dela ut.

Slutsatsen av ovan genomgång är att jag kommer fortsätta likt tidigare och fokusera på bolag som går i vinst och delar ut. Ja, det finns en förkärlek till de "stora" bolagen, men detta är inget krav. Därtill framkommer, vilket jag tidigare nämnt, att jag anser mig ha begränsade kunskaper om hur att göra bra investeringar, vilket med fördel kan sättas i relation till min upplevelse att jag har en begränsad tid att ägna till investeringar under börsens öppetider. Min uppfattning är att det finns andra, mer kunniga och bättre lämpade för detta. Exempel på dessa är Qviberg, Wallenberg, Hagströmmer med flera. Detta är en anledning till att jag, sedan början av januari, har börjat tillföra mer investmentbolag till min portfölj. Dessa är Öresund, Ratos och Bure, vilka gör Industrivärden, Investor och Creades sällskap. Öresund började köpas in på 142 kronor och det första köpet gjordes den 10 januari och gällande Bure har ett, i sammanhanget relativt stort, köp gjorts. Detta skedde den 4 januari till kursen om 99,20 kronor. Beträffande Ratos har jag reflekterat länge. Det är ett av börsen just nu mest hatade investmentbolag och detta med rätta. Dock väljer jag att göra ett "bet" på att Jonas Wiström och Söderberg reder ut både ett och ett annat. Det kommer ej att gå snabbt och jag tror att resan kommer vara svängig. Mycket svängig, vilket också är anledningen till att mitt innehav är mycket litet i förhållande till andra innehavs storlek. Ratos kom att köpas in på kursen 36,72 kronor den 4 januari.

"[...]omöjligt att få dem till rabatt valde jag att bita, tugga och svälja[...]"

Jag har läst på om envar bolags portföljer men har även en (korkad? Ignorant?) tro att jag ej behöver följa dem likt övriga renodlade bolag likt Kone, Sampo eller dylikt. Jag väljer att lita på ledning och att de är vuxna sin uppgift, vilket absolut ej har varit fallet om historieglasögonen sätts på (t.ex. Ratos). Dock har även det motsatta gällt; Investor, Industrivärden, Latour et cetera.

Jag är väl medveten om att jag betalade en premie på Öresund, men då det verkar vara näst intill omöjligt att få dem till rabatt valde jag att bita, tugga och svälja. Bure handlas till cirka 15 procent rabatt just nu och gällande Ratos är det mycket svårt att sätta ett värde/rimligt pris, men, mellan tummen och pekfingret, 36-37 kronor är att pris jag får fram som acceptabelt.

Källa: ibindex.se

Källa: ibindex.se

Jag ämnar fortsätta bygga i just investmentbolagen. Detta då jag dels anser dem bättre än jag på att investera, dels då de historiskt har slagit index samt delar ut. Visst kan även detta komma att ändras, men ännu en gång; då inget annat än historiken finns att utgå från (förutom att studera innehav och ledning) så... ja.

En intressant fråga i detta sammanhang är om det klassas som att "investera" då man investerar i investmentbolag? Är det egentligen inte en skillnad mot att investera i t.ex. Cherry än Öresund? Om så är fallet kan jag ej kalla mig för en Investerare.

Hur resonerar du kring ålder kontra investeringsfilosofi tillika strategi?

Life happens (igen)

Detta inlägg skrev jag för cirka 1,5 år sedan och med tanke på de senaste årsrapporter från diverse bloggare som jag har läst, kände jag ett "behov" av att publicera det igen. Jag är verkligen emot att posta "gamla" inlägg, men... ja, förhoppningsvis finns det nya läsare som kan finna nytta och nöje i detta.

Jag kommer ej ihåg exakt datum men det var kring våren 2016 jag upplevde att antalet bloggar tycktes växa snabbare än en hydras huvuden. Vad en majoritet av dessa har gemensamt är att de drivs av unga, mestadels, män som befinner sig i de "early twenties" (nedan text kan absolut även gälla de mer "äldre"). Att de är så unga och redan nu har uppmärksammat sparande- och investeringslivet är inget annat än bra därtill roligt för dem. Jag vill verkligen betona den välgång tillika lycka jag önskar dem!

På många av dessa bloggar har skribenterna presenterat sig, berättat om mål samt hur de planerar att spara, deras YoC et cetera. Detta är verkligen fascinerande siffror men jag tycker att många (alla?) missar en viktig aspekt. De skriver i alla fall ej om denna.

Något som är intressant med livet är att det fortgår. "Shit happens", brukar man säga när saker går käpprätt åt skogen, men torde inte ett mer passande uttryck lyda "life happens"(?), för oavsett om det är en positiv eller negativ upplevelse, utveckling e.d., är det just ett sådant enkelt konstaterande att livet fortgår.

Undertecknad har en kalkyl, extremt lättsam måste tilläggas, på hur jag hoppas få det på det ekonomiska planet. Emellertid är jag medveten om, och detta hopppas jag innerligt, att jag kommer att träffa en underbar tjej och få barn med henne. Därtill kommer säkert en bil att behöva införskaffas inom en framtid, detta oavsett barn eller ej. En lägenhet med lite mer utrymme står också som ett troligt scenario i en inte allt för lång framtid. Att då utgå från en sparkvot på 65-75 % i månaden är att negligera det faktum att det ytterst sällan blir exakt som man planerat.
Att tillägga är att även det motsatta till ovan positiva händelser kan hända; plötsliga sjukdomar, familjeproblem, arbetslöshet et cetera.

"[...]sedan ser tillbaka på med ett leende större Trumps än tupé[...]"

Att använda Stefans sparkalkylator och där skriva in en summa som motsvarar en sparkvot på dryga 70 %, vilket en majoritet av de unga bloggare jag åsyftar tycks hålla, och sedan utgå från att det alltid kommer gälla är, enligt mig, inget annat än rena önskedrömmar. Eller att för den delen inte räkna med att vissa bolag kan sänka sin utdelning mer än vad övriga höjer eller dylikt, är, om inte önskedrömmar, detsamma som att skjuta sig själv i foten.

När jag räknar försöker jag att utgå från ett snittsparande tillika investerande som är betydligt lägre än det jag sparar och investerar idag. Jag hoppas verkligen att detta kommer att ske, för vad är inte livet om man ej får bilda och ombesörja en familj, eller i alla fall ha en underbar partner att skämma bort och bli bortskämd av? Mysiga fredagskvällar med ett glas vin och bara umgås samt diskutera om allt mellan himmel och jord; sömnlösa nätter med en skrikande bebis - stunder som man i ögonblicket säkert avskyr men som man sedan ser tillbaka på med ett leende större Gunilla Perssons självförtroende.

Att fokusera för mycket på sitt sparande; att alltid jaga procent i syfte att uppnå sitt mål i tid, eller ännu bättre; tidigare, skapar en risk att vederbörande kan blir beroende av själva sparandet och därmed aktivt väljer bort mycket av livets härligheter. Den sporadiska Lisebergstrippen, ett restaurangbesök, en sista minuten med gänget et cetera; allt detta är ju underbara aktiviteter och den dagen vederbörande aktivt väljer bort dem, i syfte att den ekonomiska kostnaden ger negativ konsekvens för det utsagda målet om finansiell frihet, befinner sig denne på extremt farliga marker.
Det tar ej lång tid för ett visst förhållningssätt slutligen blir en vana; en rutin; en livsstil.

"Your beliefs become your thoughts, Your thoughts become your words, Your words become your actions, Your actions becomes your habits, Your habits become your values, Your values become your destiny" (M. Gandhi)

Risken att fastna i ett sorts beroende, ett stadium där sparandet blir det primära och allt som bryter mot det ger en sorts "ångest" ökar för varje gång man aktivt väljer bort aktiviteter och vänner som man tidigare velat göra. Till slut, i en mycket mörk värld, kommer man sitta ensam i sin lägenhet och se på alla bilder som vänner lägger upp på sociala medier på diverse resor världen över som de har gjort. Visst gläds du med dem och visst skulle du önska att även du kunde göra detta och befinna dig där, gärna med dem. Dock vet du ju att sådant kostar och detta är ju ekvivalent med ångest och hack i de rullande sparkugghjulen.

"[...]Ställ in dig på att planet kraschar[...]"

Jag vill ej säga att man inte skall eftersträva hög sparkvot. Jag vill ej heller säga att unga skall bli mer frikostiga bara "för att". Det jag vill framlägga är att när Du gör din plan och strategi för hur Du vill spara och investera, räkna då med det värsta och hoppas på det bästa. Min far sade en gång en mycket udda likväl träffande sak då min familj skulle flyga till Sorrento; "Ställ in dig på att planet kraschar. Fatta vilken positiv överraskning om det inte gör det, för då får vi ju bada i poolen och äta all glass som vi önskar." Jag behöver nog ej nämna den blick min älskade mor gav honom...

Man behöver/ska ej vara renodlad pessimist, men absolut realist!

Existentialism & investeringar

Efter en av mina aktieföreläsningar med elever och kollegor hamnade jag i en diskussion kring hur man ofta upplever detta kval, denna "ångest" över att investera; Vad skall jag välja? Hur mycket? Skall jag sälja och, i sådan fall, hur mycket? Vad tycker du? Implicit finns alltid en sorts "kan inte någon annan ta beslutet åt mig"-mening som aldrig uttalas.



"Jag söker Gud! Jag söker Gud!" - Eftersom många av de där som inte tror på Gud råkade befinna sig där just då, så väckte han stor munterhet. Har han kanske kommit bort? sa den ene. Har han sprungit vilse som en barnunge? sa den andre. Eller håller han sig gömd? Är han rädd för oss? Har han gått till sjöss? emigrerat? - så skrek och skrattade de om vartannat. Den vansinnige störtade mitt in ibland dem och genomborrade dem med sina blickar. "Vart Gud har tagit vägen?" ropade han, "det ska jag säga er! Vi har dödat honom - ni och jag! Vi är alla hans mördare! Men hur har vi lyckats med det? Hur mäktade vi torrlägga oceanen? Vem räckte oss en svamp som kunde sudda ut hela horisonten? Hur gjorde vi när vi lossnade kedjan mellan denna jord och dess sol? Vart är den på väg nu? Vart är vi på väg? Bort från alla solar? Störtar vi inte oavbrutet? Och rör vi oss inte bakåt också, åt sidan, framåt, i alla riktningar? Finns det fortfarande ett uppe och ett nere? Är det inte som om vi irrade omkring i ett oändligt intet? Är det inte tomma rymden som slår emot oss? Har det inte blivit kallare? Blir inte natten allt längre och mörkare? Måste inte lyktor tändas redan på förmiddagen? Hör vi inte redan slamret av dödgrävarnas spadar, när de begraver Gud? Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen? - även gudar ruttnar! Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills sått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga? Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!" - Här teg den vansinnige och betraktade åter sina åhörare: inte heller de sade någonting, tittade bara förundrat på honom. Men så kastade han sin lykta på marken, så att den gick i bitar och slocknade. "Jag kommer för tidigt", sade han så, "min tid är ännu inte inne. Denna oerhörda händelse är ännu på väg, den har ännu inte nått målet för sin vandring - den har ännu inte nått fram till människornas öron. Blixt och åska behöver tid för att nå fram, ljuset från stjärnorna behöver tid, gärningarna behöver tid på sig, även sedan de fullbordats, för att bli sedda och hörda. Denna gärning är dem alltjämt mera fjärran än de mest avlägsna stjärnor - och ändå har de själva begått den!" - Det berättas vidare att den vansinnige under loppet av samma dag tog sig in i ett flertal kyrkor och där uppstämde sitt Requiem aeternam deo. När han avlägsnades därifrån och ställdes till ansvar ska han ständigt ha lämnat samma svar: "Vad är nu dessa kyrkor annat än gravplatser för Gud och minnesvårdar över honom?" (Den glada vetenskapen,  2002 s 134-135).

Nej, nu fuskade du. Ta dig tid och läs ovan långa utdrag från början till slut. Sluta skumma igenom. Ta dig tiden och läs det.

Hur många är vi inte som söker en röst, en vägvisare, en Vergilius då vi investerar? Ömsom letar vi efter konfirmation - bias - för våra föreställningar, ömsom dess antonymer men kanske främst efter att någon säger; "gör si, sedan så". Detta gäller inte bara investeringar, utan även i allt och inget: "Jag funderar på den tröjan. Men passar jag i den? Undrar vad Kalle tycker. Bäst jag skickar ett mms." eller "Skall jag välja en Caesarsallad eller en Biff Rydberg? Hmm...Vad tycker du, hjärtat? Caesar eller Rydberg?" Jag vet att du redan har förstått poängen, men hur ofta har du ej sett tillika hört när kollegan förgrymmat sig över vad de skall laga till middag denna tisdagskväll: "Har du några tips?" och sedan slänger man ur sig "Köttbullar...." och innan du hunnit lägga till "... av älgfärs som serveras med palsternackapuré, rårörda lingon samt en härlig brunsås ", så har denne tackat dig likt du bringat denne såväl myra som rökelse och guld. 

Människan är växelvis en stark varelse, växelvis en svag sådan. Hur går detta ihop sig? Min slutsats, som jag många gånger agiterat för, är att hon är bekväm. Så länge hon ej är nödgad att fatta ett beslut, låter hon det antingen vänta eller på att någon annan tar det åt henne. Att observera och sedan reflektera över detta i olika situationer skänker inte så sällan ett skratt. Dock upplever jag det lika ofta fastna i min halsgrop, då jag utgår från att jag, omedvetet, agerar likt dessa ovetandes informanter.

Ju mer kunskap, desto mer tvivel. Ju mer tvivel, desto starkare kval. Detta såväl innan som efter ett beslutsfattande...

Vad är det som gör oss så svaga när det kommer till beslutsfattande? Varför känner jag än mer obehagskänslor än lättnads- och förnöjelsedito innan jag trycker på "köp" eller "sälj"? Jag kan enbart finna ett ord för detta, vilket bottnar i den ism jag både beundrar och föraktar. Ingalunda är det en som ej går att fly från. Inte då du väl har upptäckt samt insett att den är den enda rätta. Jag talar om känslan "ångest" och dess religion, "existentialism".

“God is dead. God remains dead. And we have killed him. How shall we comfort ourselves, the murderers of all murderers? What was holiest and mightiest of all that the world has yet owned has bled to death under our knives: who will wipe this blood off us? What water is there for us to clean ourselves? What festivals of atonement, what sacred games shall we have to invent? Is not the greatness of this deed too great for us? Must we ourselves not become gods simply to appear worthy of it?” (F. Nietzsche)

"God is dead. God remians dead. And we have killed him", är kända ord ur ett längre citat av Friedrich Nietzsche, vars filosofi kan sägas få inspiration från Descartes och dennes "Cogito ergo sum". Citatet av Decartes, vilket myntades under renässansens senare del, vilket var den epok då människan och kyrkan började diskutera de skilsmässotankar som den förstnämnda yrkade på (ringen kring fingret ryktes ej av ordentligt förrän dryga hundra år senare, då upplysningen trädde fram. Därefter, kring anno 1850, kom ovan nämnda Nietzsche och smälte denna ring så att äktenskapet aldrig mer skulle kunna reinkarneras). Tidigare hade gud alltid varit den som människan vände sig till; ty det var denne som var Skaparen. Konstigt vore om denne ej visste vad du skulle äta till tisdagsmiddag...

Det var till Skaparen som vi vände oss i tider med kval, ångest och tvivel. Fascinerande var att  svaret, vilket (den katolske) prästen så duktigt förmedlade, ofta var detsamma; be, lev efter bibeln, köp ett avlatsbrev, betala ditt kyrkotionde och klipp dig, så skall allt gå bra skall du se. Det var så mycket enklare för, då människan hade avsagt sig bestämmanderätten. Likt vi levde i ett kommunistiskt land var tiderna då det härliga feodalsamhället rådde de bästa av världar (förlåt för min parafrasering av Candide). Att som bonde veta att det var "sova, slava, skita, äta, sova twenty-four-seven" som gällde var inget annat än en ynnest. Inga grubblerier om vad som skulle dineras krävdes, ty det var bröd, ost och gröt. Några el-avtal, pensionsval, försäkringsval et cetera var inget som denne bekymrade sig över (vilket iof är logiskt, då de ej existerade. Dock hoppas jag att den där omtalade poängen framkommer).

"Anxiety is the dizziness of freedom" (S. Kierkegaard)

Vi spolar fram tiden, för med handen på hjärtat kan händelseförloppet beskrivas mycket kort: sedan 1500-talet och framåt ökade människans jakt och suktande efter kunskap och upplysning, medan kärleken till kyrkan tappade lika mycket. När Gud sedan blev halshuggen likt Ludvig XVI av Nietzsche, stod hon helt plötsligt där; ensam. Med sin ångest. Sitt tvivel. Sina kval. I efterhand kanske det finns många som ångrar detta Idus Martiae, för vad har vi fått? Människor som inte ens vet om de skall ta vatten före eller efter att tandkrämen har placerats på tandborsten; människor som inte kan bestämma sig för vilket av av pizzerians sextiofem alternativ som skall väljas; människor som tar ett kort på sig själva och frågar: "Ser jag tjock ut i den här", där det väntade svaret är "Nej, kära du. Självfallet inte" och det korrekta är "Vad f*n tror du!?"

"Handen på hjärtat nu, älskling; ser jag tjock ut i den här?"

För att ej svänga iväg för mycket i mitt raljerande kommer jag, ånyo, återkomma till inlägget essens och kopplingen till nutid och alla val i allmänhet, men investeringar i synnerhet. Ovan har konstaterats att människan, med Guds död, fick valfrihet. Detta var något som hon länge tjatat om, vilket inte minst framkommer under den franska revolutionen. Här kom människan att skrika "Liberté, ègalité och fraternité", där begreppet, och dess betydelse, "demokrati" var införstått och implicit införlivat. Vad hände därefter? Jag tror alla kan berättelsen, men kungen förlorade huvudet och revolutionens ledarfigurer kom ömsom att få leda, ömsom att själva tappa sitt kära huvud. Folket skrek efter valfrihet men när de fick denna, önskade de inget annat än att återgå till "det gamla hederliga". Detta är en, av många, anledningar till varför man sedan tillsätter Napoleon, som visar sig bli enväldig - något som man ej ville ha, för man ville ju ha val... men ändå hyller man denne och det envälde som kom att införas; ty Frankrike växte. Sedan kom bakslagen och helt plötsligt var det ej lika roligt med envälde och brist på valfrihet.

"We are our choices" (J. P. Sartre)

Ännu en gång svävar jag ut. Skärpning. Jag vill nu koppla valfriheten till 1900-talet och den modernistiska eran, i vilken bland annat futurism, surrealism och existentialism kom att skapas. Grunden i existentialismen är att människan grundar sig själv genom sina handlingar; hon är vad hon gör sig själv till. Sartre, Kirkegaard, Camus, Beauvoir är bara några få bland många som kom att skriva tillika verka inom denna ism. När man t.ex. läser Sartres "Muren" eller "Existentialismen är en humansim", eller, för den delen, Camus' "Främlingen" slås man av att människan ömsom saknar en inbygd mening, såsom lev väl och helga Gud så kommer du bli belönad (i livet efter detta), ömsom har ångest över detta. Ångestens svärd hugger inte bara en, utan två gånger; det första mot valet innan det görs - är det rätt? Skall jag köpa? Eller skall jag avvakta? Kanske sjunker kursen lite till; det andra hugget på ångesten efter att valet har gjorts - gjorde jag rätt? Skulle jag inte ha avvaktat istället? Jag borde kanske ha köpt istället för att avvakta.

För att bara göra det klara än klarare och visa hur existentialism syns i det vardagliga livet handlar det om ansvar; individens skyldighet att välja och sedan leva med detta. Skall jag studera på universitet? Vad skall jag studera? Tänk om jag väljer fel? Tänk om jag kommer ångra mig? Tänk om...

Lite axplock hämtade från både höger, vänster, upp och ned om detta, minst sagt, fascinerande ämne.
Arbetet - När valfriheten leder till ofrihet
SvD - Ingen blir lyckligare av maximal valfrihet
Futurity.org - Why anxious brains have trouble choosing
Psychologytoday.com - The Anxiety of Freedom

Som framkommer är människan, till såväl medicinfabrikörer som psykologer nöje, fast i detta ångesthjul. Vad skall människan då göra för att bekämpa och, om det är möjligt, bli kvitt detta ok?
Här finns inga för alla fungerande svar, utan envar är utlämnad att själv finna bästa botmedel.
När det kommer till investeringar försöker jag att dissekera mina tankar tillika känslor (jag skriver "känslor", för dessa finns alltid närvarande. Sedan är det en annan fråga om man väljer att följa dem. Detsamma kan appliceras på tankar).

1. När "ångesten" infaller, fråga dig själv "varför?" - dissekera den!

2. Ifrågasätt de tankar som anfaller från alla håll och möt dessa med frågor såsom vad alternativet är. Kommer alternativet att leda till samma tillika önskade resultat fast med mindre ångest? Är svaret "ja - go for it. Är svaret "nej", ja, vad har du (ångest)kval över?

4. Inse att din "ångest" är något som är medfött och att det kräver ansträngning samt träning att förlikas med den. Istället för att bekämpa den, kan du istället acceptera den. Du behöver ej följa den, utan titta på den och se vad för positivt som den kan ge dig.

Utklipp från "mIljonär innan 30" och dennes inlägg den 3/1-2018.

När du fört en adekvat diskussion med dig själv om detta, bör du återknyta till syftet. Ovan redogjorde jag för att vi föds utan en mening och det är upp till envar att skaffa sig en sådan. Varför investerar du - vad är ditt syfte? Är det för att trygga din ekonomiska situation? För att det är roligt? För att du gillar "kicken"? För att leva på utdelningar? När du hela tiden återkopplar till syftet kommer ditt agerande vid dina kvalfyllda beslutsstunder blir mer lätta att bearbeta.

Men samtidigt kan du ju alltid vända andra kinden till, för, om vi ändå någon gång skall dö, varför kosta på sig att tvivla och lida dessa kval? Kanske lika bra att blunda, kasta pilen och låta tiden ha sin gilla gång (och under denna leva likt en epikuré). Om du väljer detta förfarande, kan det motsatta sägas; om vi nu ändå skall dö, varför då inte göra det bästa av situationen istället för att "chansa"? Och låt oss ej gå in på hur det blir när du även börjar tvivla på ditt syfte...

Som framkommer är glaset både halvfullt och halvtomt. Friheten att välja investeringar kommer ej gratis, då det ej finns några gratisluncher. Priset du får betala är tvivel och ångest... Kanske är indexfonder alternativt investmentbolag en gyllene medelväg?