Jag har varit exponerad mot börsen sedan innan finanskrisen, om än att det innan och fram till cirka 2011 var via fonder och att jag då knappt agerade mer än att månatligen överföra en summa till de (dyra) fonder som Handelsbankens personal hade hjälp mig att välja ut. Kring nämnda årtal insåg jag såväl ett som ett annat och sadlade om. Sedan dess har det varit ett par tillfällen då Mr. Market har haft några extra kraftiga infall av sin manodepressivitet, men dessa har mer eller mindre - och för att generalisera - ofta gått över fortare än kvickt.
Euro- och i förlängningen Greklandskrisen, Brexit, Corona och inflationsåren har förvisso noterats och känts av, men dess närvaro var likväl kort. Inte sedan finanskrisen har vi haft en period över två år som börsen har gått ned och detta har säkert präglat dagens, framför allt nytillkomna, investerare på ett både med- och undermedvetet plan. Receptet vid varje nedgång hittills har varit ”buy the fucking dip” och det har också visat sig vara det allra bästa. Kommer det om X antal tidsenheter visa sig att detsamma under dessa tre veckor som krisen i Mellanöstern har pågått vara detsamma? Om det vet vi, som så ofta, först i efterhand.
