Ständigt dessa val...ständigt dessa kval(?)

"We are our choices" J. P. Sartre

För flera år sedan bestämde sig en amerikansk tidningsredaktör som heter Jennifer Niesslein för att reda ut alla brister i hennes liv. Genom att bara använda de råd som finns i en stapel av självhjälpsböcker satte hon igång ett omfattande ”renoveringsarbete”; gå ner i vikt, bli en bättre partner och förälder och allmänt odla en mer fridfull syn på tillvaron. Efter två års försök fann hon att hon var mindre nöjd, inte mer, och började lida av panikattacker.

I boken Tyranny of Choice, där ovan anekdot är återberättad, har till det yttre utseendet av en självhjälpsmanual. Den är skriven på en tydlig tillika användarvänlig prosa och är kort nog att läsas klart under en (sön)dag. Den tillgriper den udda generaliseringen för att hålla sin argumentation på rätt spår men det är där likheterna med andra självhjälpsböcker e.d. slutar.

Renata Salecl, en slovensk sociolog, förlöjligar tanken att en uppsättning tips i en bok, än mindre en hel marknad av böcker som erbjuder radikalt motstridiga tips, kan göra oss lyckligare. Författaren kastar ett öga över den kultur som har gett upphov till självhjälpsböcker (de existerade såtidigt som på 1700-talet) och pekar finger åt ideologin om flervalsmöjligheter, som hon tror är roten av det moderna missnöjet, och den industri som har vuxit upp kring den, t.ex. terapi, fler som lider av depression, bekymmer som hindrar dem i deras vardag etc.

"Idén med att välja vem vi vill vara och det outtalade `måstet` att `bli dig själv/vara dig själv` har börjat arbeta mot oss och gör oss mer ängsliga samt bekymrade istället för att ge oss mer frihet", skriver hon.

I ett samhälle inriktad på individen, som domineras av konsumtion och kändisskap, blir vi ständigt uppmanade att välja ett bättre liv för oss själva. Den falska insikten om att varje val vi ställs inför är av liv och död samt det extrema utbud som existerar leder till att individer drabbas av förödande ångest och panik. Många försöker överlåta till andra att göra valen, och därav har självhjälpsböcker, psykologer, terapi etc. fått en rejäl uppsving. Det tragikomiska i det hela är att tillfredsställelsen med att, eventuellt med hjälp, ha tagit ett beslut utifrån olika val inte håller länge, då nya, av individen upplevda mer viktiga, dito ständigt kommer i dess väg. Vill du ha kaffe? Vilken sort? Från vilket land? Ekologisk? Rostad? Halvrostad? Fair trade? Med mjölk? Ska den vara skummad? Fetthalt? etc. Om du är psykolog men för tillfället är arbetslös kanske du kan finna ett par kunder i valfri kö på Starbucks eller Espressohouse under morgonens kaffe-rusnings-trafik?

Salecl lägger fram flera därtill tydliga diagram över hur denna konsumtions- och valhets har haft på våra liv; våra relationer; föräldraskap och mentala hälsa. Hon menar att det kapitalistiska samhället använder ideologin om individens valfrihet för att hålla hjulen i rörelse men också för att skydda sin blotta existens: om vi är insvepta i våra egna privata önskningar har vi inte tid att tänka på och att välja ett nytt, förbättrat sätt att strukturera samhället på.

Efter att ha smält några lärdomar från lacansk psykoanalys (riktigt intressant att läsa vidare om!) erbjuder författarinnan några tips och idéer på de sista sidorna. Det är inte den typ av råd som kommer att garantera dig omedelbar lycka, (ve och skam) men genom att gjuta ett klart ljus på våra valmättade liv kan det lindra lite av en smygande oro.

OMX och världens börser har börjat 2016 med mycket turbulens tillika volatilitet. För de som har kyla och vet att korrektioner, och eventuella "ras", händer med jämna mellanrum är det inte frågan om att sälja, utan mer om att köpa och när. Skall jag öka i befintliga eller ta in nya bolag? Ska jag köpa allt nu eller sprida mina inköp? Ska jag exponera mig mot utländska marknader? Kommer Kina att klara sig? Vad gör bloggrannen X och bloggrannen Y? Skall jag följa dem? Varför? Varför inte?

Forskning visar att valmöjligheter är bra och sunt, men att det kommer till en gräns där hjärnan och vår kognitiva kapacitet blir överbelastad; vi klarar helt enkelt inte av att ta in, analysera och värdera dem alla. Personligen finner jag det roligt ändock "jobbigt" att gå in i en delikatessbutik på jakt efter en god ost. Likaså tror jag att för den medvetna konsumenten av schampo, som en dag bestämmer sig för att testa ett nytt märke i sin favoritbutik Tesco i England, snabbt ändrar sig då hen upptäcker att de 91 olika sorterna blir "to much" att analysera och jämföra. Likaså kanske det blir för mycket för den medelsvensson som en fredag bestämmer sig för att den där tacon förvisso är god men något tjatig att varje fredag förtära och istället beger sig till sin favoritpizzeria med inställningen att idag skall jag inte ta den vanliga kebabpizza utan testa något nytt av alla de 70 olika alternativen...

I sin bok The Paradox of Choice (denna har jag ej läst, utan enbart googlat om den samt sett nedan video) skriver Barry Schwartz: 

"But beware of choice overload: it can make you question the decisions you make before you even make them, it can set you up for unrealistiticly high expectations, and it can make you blame yourself for any and all failures"

Vidare kommer forskaren fram till att val mer desillusionerar därjämte försvårar än underlättar. Han vågar gå så långt och hävdar att det ibland till och med tyranniserar vår vardag. Faktum att flera val är bra tror jag få ifrågasätter, men fler val behöver per automatik inte vara ekvivalent med att "more is better".

Om ni känner igen namnet kan det bero på att ni tidigare har läst om honom i mitt inlägg om "The way we think about work is broken"

Även en annan känd psykolog och beteendevetare, Daniel McFadden, är inne på samma linje som ovan nämnda. Han skriver bland annat att:

"Risk of misperception and miscalculation, of understanding the available alternatives, of misreading one´s own tastes, of yielding to a moment's whim and regretting it afterwards combined with the stress of information acquisition [...] problem"

Således kommer vi fram till att för få och för många val kan (och ofta gör) leda till en vilsenhet, osäkerhet samt en missämja med sig själv, sina värderingar, önskningar och känslor. Det verkar som att "lagom är bäst", men alla vi som bor i Sverige vet att "lagom" aldrig kan infinna sig, för oavsett om det är varm eller kallt eller alldeles lagom är det faktiskt aldrig "lagom"; ty, människan är aldrig nöjd, då nöjdheten enbart varar i en tusendels sekund.

Under januaris två första veckor upplevde jag aldrig någon panik eller rädsla. Jag har läst tillräckligt mycket för att veta ovan skriva samt att det bästa för dem som investerar långsiktigt, med en horisont på +10 år, handlar om att vara nettoköpare - inte säljare - som vill/ska köpa billigt. Dock kunde jag stundtals uppleva en viss ambivalens kring om jag skulle fortsätta öka i mina befintliga innehav eller om jag skulle ta in fler sådana eller avvakta med att köpa. Förvisso gick det aldrig så långt som till panikattacker och ångest (i alla fall inte på ett medvetet plan), men ändå var det lite "jobbigt" att strida med sina inre och, minst sagt, spretiga viljor när många av de bolag man har på bevakningslistan helst plötsligt sjönk i kurspris.

Jag valde dels att diskutera med mina kära bloggrannar, twittervänner samt läsa mina tidigare anteckningar. Därutöver var jag noga med att tänka följande tanke: "Du behöver inte göra något; vare sig köpa eller öka. Du är redan `inne` i de innehav du äger och behöver inte pressa dig på något sätt. Se detta som ett smörgåsbord där du inte måste äta, utan bara om du verkligen är sugen."

Hur upplever du alla de valmöjligheter vi ställs inför såväl inom börsvärden som i det allmänna livet? Har du upplevt valmöjligheter som jobbigt eller finner du dem enbart befrämjande?  Stoppar du huvudet under kudden á la en struts och/eller låter du andra ta besluten åt dig?

Till mitten hunnen

"Man brukar vara redo att erkänna att man är 30 lagom tills det att man fyller fyrtio"

Vad beträffar ålder i siffror är det nu inte långt kvar tills det att jag lämnar ungdomen och verkligen kliver in i vuxenlivet. Ja, ni läste rätt. Denna helg lämnar jag tjugotalet bakom mig och välkomnar trettiotalet med öppna famnar, underbar italiensk mat, vin i överflöd och älskade familj, släktingar och vänner. Denna övergång är för mig inte något dramatiskt och vad beträffar någon "kris" á la Dante Alighieri upplever jag inte att den har infunnit sig (vilket kanske de facto är en kris?).

Jag har vandrat på denna jord i 30 år och jag har kommit att få uppleva såväl underbara och goda saker som hemska och tråkiga dito. Liv, lek och kärlek, men också död, tristess och hemskheter.

Jag har aldrig haft någon plan såsom att vara miljonär eller att besöka X antal länder e.d. innan jag fyller trettio  Jag har aldrig gjort en "bucket list", utan har istället gjort det jag velat när jag velat. Dock börjar jag nu känna, då jag kommer att inträda i det Dante Alighieri kallar för "livets mitt", att det skulle vara roligt och intressant att sätta sig ned och verkligen ta sig tid att göra en sådan.

"Till mitten hunnen på vår levande vandring hade jag i en dunkel skog gått vilse"

Denna lista går ej att jämför med en plan om hur man ska lägga upp sitt sparande eller spenderande, ej heller om hur man tänker kring sina investeringar. Nej, denna lista handlar om saker som jag känner att jag vill göra och uppleva.

Jag har således påbörjat en sådan och kommit fram till att det är ett par resemål jag verkligen känner att jag måste besöka medan jag är stark, frisk och, framför allt, "ung":

• Machu Picchu
• Pyramiderna i Egypten 
• Skattkammaren i Petra
• Galapagosöarna
• Den kinesiska muren

Det finns fler ställen jag vill, och säkert kommer, besöka, men ovan nämnda intar min "topp-fem-lista". Jag kommer fortsätta med denna lista och den kan säkert komma att fyllas på med allt från att "arbeta utomlands", "dyka i Stora Barriärrevet", "ha en pingvin eller lemur som husdjur" till att "säsongsarbeta på en vingård i Italien". En sak som tveklöst, oavsett kategori, kvalar in på plats nummer ett är att kunna välja att arbeta halvtid innan jag fyller fyrtio år.

Hur kan jag uppnå alla de önskemål jag har? Genom att spara och investera klokt men också genom att leva! Det går inte att "leva" snålt och aldrig unna sig något innan målet är nått, för då tror jag inte att man kommer kunna uppleva en sann glädje och eufori då man väl når målet. Det är min övertygelse att man kommer att ha blivit så psykiskt skadad att man får ångest av minsta lilla "onödiga" utgift och ligger sömnlös för att man missade Lidls extrapris på toalettpapper för att man istället valde att cykla till Ica Maxi, där de sålde ut Ica Basics tops för halva priset (dvs. ca 2 kr/förpackning).

Att finna någon gyllene gräns är inget som lättsamt låter sig göras och varje individ har olika gränser/plan för var spara/spendera/investera går. Just nu har jag en hög sparkvot men skulle något ändras i mitt liv, något som kräver mer utgifter men som jag upplever ger mig desto mer rent glädje- och levnadsmässigt, kommer jag ej tveka att ta dessa. Om det så gör att mitt mål, att kunna välja att arbeta halvtid vid 40 års ålder, inte nås utan måste skjutas upp i 2-3 år är det en kostnad jag med glädje tar!

Vad vill jag säga med detta inlägg? Egentligen ingenting mer än att jag är ett steg närmare mitt mål, såväl rent investerarmässigt som mognadsmässigt. Portföljen finns och den kommer sjunka (likt dessa röda börsdagar) och den kommer att öka (á la 2012) men så länge jag inte säljer i panik, utan istället låter innehaven arbeta för mig kommer jag att stå som segrare (förutsatt att historien återupprepar sig, vilket den hittills har gjort. Fråga bara Napoleon, Hitler m.fl om de uppskattade sin picknick i de nordöstliga territorierna).

Vad kommer hände under de tio år som står framför mig? Jag vet inte, och det känns verkligen befriande. Varje dag, varje timme, minut, sekund, är unik! Att inte veta vad alla dessa ska innehålla ger mig ett sug få saker kan ersätta. Allt jag vet är att jag kommer att fokusera på att L.E.V.A. Fokusera på att leva L.I.V.E.T;vara med dem som står mig närmast; ge och få kärlek samt glädje; försöka att alltid fokusera på det vackra och goda i livet.

För alla er som följt mig under den tiden som bloggen har funnits vill jag tacka det ödmjukaste och för er som är nya välkomnar jag med öppna famnar. För er som undrar vad en filosof önskar sig finns det ju vissa saker som är mer självskrivna än andra och framför allt en sak som lyser likt Nordstjärnan: Vin (och Fontanas grekiska yoghurt)!

En filosofs innehav

Då det är många som efterfrågat, såväl via twitter som via bloggen, vilka bolag jag har i min väska kommer detta inlägg handla om det. Således är filosofikvoten denna fredag lika med noll, vilket gör att den bör bli det dubbla till nästa dito!

Jag vill även tillägga att jag aldrig haft för avsikt att inte redovisa min portfölj, utan det har "liksom" bara inte blivit av. 

Ja, vilka bolag har jag i min väska? Jag tänker inte skriva något specifikt eller mina tankar/förhoppningar kring dem, då detta är sådant jag har i mina egna anteckningar. Dock kan sägas att samtliga (förutom Amhult2, som ej har utdelning utan ses som ett tillväxtinnehav/värdeinvestering) är "buy&hold...forever" så länge det fundamentala inte ändras, som t.ex. utebliven utdelning e.d.

Jag handlar via Avanza och har ett ISK-konto för svenska innehav samt en KF för utländska dito. Av det totala investerade kapitalet utgör kapitalförsäkringen cirka 30 %.

Jag känner mig bekväm med mina innehav och har just nu mer prioritet att öka i dem än att ta in nya. Dock har jag ett par på min bevakningslista som, om rätt kurs nås, kommer göra övriga sällskap.

Jag tar gärna emot, såväl positiva som negativa, synpunkter, reflektioner och alla andra passande synonymer på dessa två begrepp på mina innehav.

För er som just nu sitter och bitar sönder såväl tunga som läppar över en skakig börs kan jag rekommendera detta inlägg, vilket är ett av mina mest besökta. Håll ut. Det kan blåsa och det kan storma, men en storm kan inte vara för evigt!

Håll ut - nästa vecka blir det mer filosofiprat!

Hur att hantera extra och oplanerad inkomst?

Detta blir nog bloggens kortaste inlägg under dess korta historik. Dock är den filosofiska frågan angenäm och möjligtvis kanske den säger något om hur man är som en person(?). Om det vågar jag ej uttala mig om, då jag inte hittat några adekvata argument för såväl det ena som det andra lägret. Dock letar jag just nu bland de filosofiska pappersbuntar (läs: böcker) som jag har hemma för att se om denna fråga finns diskuterad bland "de visa".

Förställ dig detta; Du är DU (och eftersom du läser denna blogg har du en ekonomisk medvetenhet; du vet vikten av inkomst/utgift samt hur mycket makt du de facto har över ditt liv, ditt kapital etc.) och just nu är du ute på en promenad. Plötsligt hittar du 500 kr på vägen. Ingen person syns på långa vägar. Du tittar dig ännu en gång omkring; ingen syns till.

I denna fas i berättelsen brukar många liknande dito om etik och moral stanna upp och fråga: "vad skulle du göra och varför?". Dock tänker jag fortsätta och göra det enkelt för dig. Du tar pengarna.

Frågan jag vill komma till är istället: hur hanterar du dessa? Är det pengar som du kan spendera hej vilt, då de egentligen inte är "dina"? Eller räknar du dem som till dina andra, hårt inarbetade, dito och håller i dem likt de vore de sista du hade?

Nu kommer en lite rolig ändock konstig framställning av mig som person komma fram och jag vill betona att den på intet sätt säger mycket om mig, men visst avslöjar den ändå lite.

Likt många(?) har jag en standardfrukost som jag ofta äter; grekisk yoghurt, musli, proviva, te, bröd, smör och pålägg. Näst intill alltid köper jag min grekiska yoghurt på Lidl, då den är den absolut bästa vad gäller pris kontra smak och konsistens. Tidigare åt jag Lindhals grekiska yoghurt, men efter bara ett försök med Lidls dito var valet enkelt - såväl godare frukost som mer pengar kvar kassan, då det skiljer cirka 7 kronor de båda märkena emellan.

Nu har jag hittat en ny favorit, men som är EXTREMT mycket dyrare: Fontanas grekiska yoghurt. Denna ligger på 33 kr jämfört med Lidls på 20 kr. Att tillägga är att en burk av Lidls yoghurt räcker till fyra frukostar för mig medan Fontanas räcker till 3 stycken. Således....lyxfällandyrt!

Och varför pratar jag om något så banalt som detta undrar du? Jo, nu kommer vi till punkten om hur jag skulle tänka kring dessa 500 kr. Jag skulle se dem som "extra/spenderbara" pengar på sådant jag behöver men som kanske räknas inom kategorin "extra dyrt". Lägga dem på det jag vill, oavsett kostnad kontra kvalitet, smak etc. Jag skulle också tänka mig att bjuda kompisar, familj e.d. på mat/fika/bio men jag skulle nog inte köpa mig t.ex. en tröja endast utifrån att jag vill ha den (men egentligen inte behöver den, för då hade jag redan köpt den).

Kort sagt: jag skulle plocka upp femhundringen och använda den till att köpa sådant som jag konsumerar, men då unna mig lite dyrare/lyxigare dito; finare/dyrare vin, kött, yoghurt, fisk et cetera. Andra kanske tänker att de fortsätter köpa/göra precis som vanligt och ser det hela som en extra inkomst på 500 kr (och fortsätter leva "snålt").

Hur skulle du göra med denna femhundring? Skulle du spendera hel vilt på vad som helst? Skulle du göra lite mer likt mig? Eller skulle du spara den och fortsätta konsumera likt du ej hade hittat den?

Säger detta om hur man är som person och hur man handskas med "oförutsedda" pengar? Låt oss applicera det hela på investeringar. Du får 50 000 kr i arv; hur spenderar du dem? Hej vilt på förhoppningsbolag á la Anoto e.d., eller köper du kvalitetsbolag som ändå är lite väl "dyra" för tillfället? Eller, lägger pengarna i krigskassan och fortsätter din investeringsstrategi precis som vanligt?

Kanske jämför jag äpplen med päron, men jag finner ändå denna filosofiska tillika hypotetiska fråga intressant.