Svetten rinner och trots hur mycket jag såväl vill som anstränger mig, mäktar musklerna inte med. Att säga att tröttheten ligger likt en slöja över axlarna vore att dra sig med en litotes, för snarare är det ett tyngdtäcke som i sin tur tyngs av ytterligare ett par som får mig att uppleva hur kroppen pressas mot marken. Det inte bara är, utan känns tufft. Förvisso ska jag bara hålla ut i ytterligare 34 minuter av detta spinningpass, men det känns som att det är minst 33 minuter för länge.
”Öka!”, ropar den hurtiga spinningledaren, som knappt låter andfådd och inte heller syns några direkta svettdroppar i varken hennes ansikte eller på hennes kropp. Det är som vore hon en maskin kommen från en annan värld, kanske Cybertron, kanske en skapelse av Oppfinnar-Jocke.
”Jag sa öka! Kom igen nu! Mina brorsdöttrar orkar mer än er tillsammans och då har de ännu inte hunnit fylla 7 år. Skulle inte ni vara tuffa? Starka? Uthålliga? Jag har sett pensionärer hålla högre tempo än er!”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar