Work some, get some. Work less, get...?

"Vi menar att det måste vara en rättighet att klara sig ekonomiskt utan att behöva utstå förnedring och kontroll. Vi menar också att basinkomst är en lösning på många av de problem som dagens system skapar."

Citatet ovan är skrivet av basinkomströrelsen och står att läsa på deras hemsida. Fenomenet om basinkomst är inget nytt och har på den senaste tiden blommat uppe likt alger på västkusten en svensk (sol)sommar. Är det ett bra förfarande? Ömsom ja, ömsom nej. Det är många parametrar som måste beaktas och tas hänsyn till. Många anser att frågan är ekonomisk och politisk - personligen anser jag att frågan är en filosofisk sådan. Således kan ni säkert förstå hur glad jag blev av att finna en djup, givande och extremt adekvat diskussion om detta i programmet "Filosofiska rummet", vars alla avsnitt finns att hitta i podcastern på din Lou_Mannheim-telefon, a.k.a. Iphone. Just detta specifika avsnitt hette "Basinkomst - ett annat sätt att värdera arbete".

I grunden handlar basinkomst/medborgarlön (och till en stor del en variant av detta: negativ inkomstskatt) om människans tro på hennes godhet; hennes vilja att agera korrekt och ärligt i alla situationer. Om detta vore (för det är inte som så i dagens Sverige) en sanning skulle debatten om basinkomst vara en icke-fråga. Likaså tror jag inte att den ens skulle behövas för världen skulle då vara en bättre sådan. 

 "[...] betalas utan krav på motprestation [...]"

Jobba mindre men ha mer/detsamma i plånboken låter vackert men är det, i praktiken, genomförbart? Vill alla ha detta? Ty det finns arbetsmyror som brinner för sitt jobb och det finns även det motsatta; soffpotatisen som lever för en dag i soffan, med ena handen i chipspåsen och den andra kring fjärrkontrollen. Jag kan förstå såväl förespråkare som belackare men om jag skall ta ett aktivt val faller min röst på de sistnämnda. Jag tror att människan inte är den goda hon var ämnad till att bli när det kommer till pengar. Det känns som att det finns en sorts girighet i samhället där alla skall jämföra sig med allt och alla och minsta lilla "tjuvknep" e.d. från X gör att Z blir alldeles till sig och anser med bestämdhet att om X kan få detta för denna (lilla) insatts skall minsann även jag få det. Därtill slutas jag aldrig att förvånas samt vredgas över alla de människor som utnyttjar det svenska sjukbidragssystemet och hävdar att de har en funktionsnedsättning, är sjuka etc. i syfte att enkom överkomma pengar. Vad är det som säger att detta utnyttjande inte kommer att begagnas om en medborgarlön infördes? Vad blir konsekvenserna för alla andra (OBS! Denna gång inte bara de andra, "ärligt", sjuka)?

"[...] betalas ut till individer, inte hushåll [...]"

Den femte juni kommer Schweiz att ha en folkomröstning om en basinkomst och i Finland prövar man just nu en sorts variant av detta. I Sverige syns frågan mer och mer och i en insändare på Dagens Nyheter, under parollen "alla ska ha en garanterad inkomst", skriver organisationen basinkomst.nu följande:

"Basinkomst skulle ge en arbetsfördelning utan tvång, en rättvisare fördelning av våra gemensamma resurser, det skulle minska konflikter människor emellan, men även minska kriminalitet och slitaget på vår enda jord. Det är ett fullt realistisk sätt att eliminera arbetslösheten, och reformen skulle dessutom ge utrymme för kvinnor och män att i större utsträckning dela det obetalda hemarbetet jämlikt mellan sig. Det är ofta kvinnor och flickor som missgynnas av dagens system, vilket betyder att även ur ett feministiskt perspektiv är idén med basinkomst lysande."

Medborgarlön bör i mångt och mycket ses som en lösning från vänstern. En sådan kan ta sig olika former, men grundtanken är att alla medborgare utan motprestation ska få ett belopp som räcker för ett drägligt liv. Det bör dock påpekas att denna ädla tanke förutsätter snabb produktivitetstillväxt, som både ger utrymme för kortade arbetstider och kraftigt stigande skatteintäkter. I dag syns inte någon sådan. Tvärtom har produktiviteten – i Sverige liksom i hela västvärlden – stagnerat. Därför är skräckvisionen om teknisk massarbetslöshet knappast någon sannolik huvudprognos, i alla fall inte under överskådlig tid. Datorer och robotar kommer förvisso att slå ut jobb, men tekniken skapar också nya. Risken för bestående hög arbetslöshet finns otvivelaktigt – men den härrör framför allt från arbetsmarknadens organisation, parternas lönesättning, dåligt utbildningssystem, svag konkurrenskraft och låg efterfrågan.

"A small step for man, a giant leap for mankind...or?"

Medborgarlön bryter dessutom mot den svenskaste av traditioner – arbetslinjen: Gör din plikt, kräv din rätt. Vad händer med basen för vårt samhälle om försörjningen tryggas utan krav på någon som helst arbetsinsats? Vill verkligen tillräckligt många förvärvsarbeta? Vem kommer att vårda de äldre? Hur ska den offentliga sektorn finansieras när antalet beskattade arbetstimmar krymper?

Även om många nackdelar framkommer, kan såklart fördelar urskönjas, ty när människor befrias från överlevnadsångest får vi tryggare individer och därmed ett tryggare samhälle, i vilket skaparkraft och gemenskap kan frodas. Ett samhälle där alla människor, inte bara de välbeställda, har reell möjlighet att utveckla sig själva, kanske utbilda sig, pröva en företagsidé, arbeta ideellt, ägna sig åt kultur och föreningsliv; ”olönsamma” verksamheter men oumbärliga för en levande demokrati och ett gott samhälle, istället för att sysselsättas med meningslösheter.

När alla människor, inte bara de som har det gott ställt och en stark ställning på arbetsmarknaden, får makt att säga nej till meningslösa eller rentav farliga eller, av samhället underbetalda jobb som inte går att försörja sig på, får vi äntligen en välbehövlig press uppåt på arbetsvillkor. Makten förskjuts från de stora strukturerna till de enskilda individerna.

När USA på 1970-talet gjorde försök med basinkomst (negativ inkomstskatt) i några mindre städer kom farhågorna att människor skulle sluta jobba på skam. Däremot tog de vara på möjligheten att ägna längre tid åt att hitta jobb de verkligen passade för. Skilsmässofrekvensen ökade markant, då kvinnor fick makt att bryta upp ur destruktiva relationer. Detta var också orsaken till att försöken lades ner, i det moralkonservativa USA(!)... så mycket för "America - land of opportunity".  

Som ovan sagts pågår olika slags försök med basinkomst, bland annat i Finland men också i Indien. Brasilien har beslutat att stegvis, genom sitt sociala reformprogram "Bolza Familia", införa basinkomst för alla. Redan omfattas en stor andel av befolkningen, de fattigaste barnfamiljerna, av ett stöd som villkoras med skolplikt.

En svensk basinkomstreform kan delvis finansieras genom att andra socialförsäkringar i högre eller mindre grad blir överflödiga samt genom att kontrollapparaten elimineras. Utvinning av naturresurser, höga löner och stora förmögenheter samt finanssektorn kan beskattas avsevärt högre än idag.

Debatten är hetare än gammelfarmors havregrynsgröt och frågorna tillika svaren är lika många som blåbären på dess topp. Åsikter går brett isär och jag tror att för varje förespråkare går en belackare. För oss som har en hög grad av ekonomisk medvetenhet därtill kämpar efter möjligheten till ett drägligare liv, till stor del finansierad via avkastning på investerat kapital, är frågan intressant att diskutera. Att döma av de otaliga artiklar jag läst inför detta inlägg är en majoritet mycket positiva. Många nämner om hur detta har skapat tillfällen för de mindre lyckligt lottade att få ett drägligare liv. Därtill att samtliga av landets invånare har blivit mer kreativa, lugnare och mer "humana". Självklart finns det bevis på motsatser, men dessa lyser med sin frånvaro (vilket absolut väcker frågan om skribenterna har gjort medvetna val i syfte att föra sin egen/tidningens linje). 

Vad anser du om basinkomst? Är det en bra åtgärd och kan den genomföras? Är frågan enkom en ekonomisk, politisk eller filosofisk sådan? Eller måste samtliga av dessa tre beges plats á la en salt, syrlig samt söt godsak i en Gott&Blandatpåse? 

Braintrap

"It's a trap!" Admiral Ackbar, Return of the Jedi

Tänk tillbaka på ett beslut som du gjort i det förflutna, ett som har kostat dig dyrt, t.ex. en försäljning eller en värdefull relation. Tänkt tillbaka och reflektera kring andra beslutsfattanden, såväl mindre som större, så kommer du, med största sannolikhet, upptäcka att du kunde ha agerat på ett sätt som skulle ha lett till ett bättre utfall.

Otur, stress, tidsnöd et cetera är vanliga ursäkter för de dåliga beslut som vi fattar. Dock, hur skulle du reagera om jag sade att ditt sinne - din hjärna - spelar dig ett spratt gällande detta så dolt att Joe Labero skulle bli grön av avund? Kanske har det funnits tillfällen då du valt att lita på din "magkänsla" eller på tidigare beslutsfattanden som varit lika eller snarlika men i själva verket blivit lurad av hjärnans, av oss omedvetna, fällor?

Enligt emeritus därjämte ekonomiprofessorn Howard Raiffa på Harvard Business School är vi avsedda att upprepa samma felaktiga beslutsfattanden och med det möta mer motgångar, sorg, dåliga resultat et cetera än dess motsatser. Detta om vi inte lär oss att bli uppmärksamma samt bekämpa hjärnans undermedvetna krigsföring i vårt "logiska" tänkande.

Enligt Raiffa ligger felet inte i beslutsfattandet, utan i huvudet på beslutsfattaren. Sättet den mänskliga hjärnan fungerar kan sabotera våra beslut. Även om det finns flera, av varandra oberoende tillika beroende, faktorer som påverkar, har professorn identifierat de som enligt honom bör ses som de största.

Rutinerna vid beslutsfattande

Vi använder oss av omedvetna rutiner som kallas heuristik (härav begreppet "hermeneutik") för att klara av komplexiteten som är inneboende i beslutsfattandet. Gud vare prisad tjänar de oss väl i de flesta situationer, till exempel då vi ska bedöma avstånd; då likställer vi vår syn med vårt antagande och kommer fram till ett rimligt mått, resetid eller vad det nu är vi har i syfte att komma fram till för beslut. Ju tydligare ett objekt visas, desto närmare bedömer vi att det ska vara och vice versa vad gäller t.ex. avstånd. Liksom det mesta här i världen är inte heuristik idiotsäkert (för då skulle vi ju ej ta några "dåliga" beslut. Ja, jag tittar på dig Sundström). De dagar då det råder dimma eller när sikten är mycket sämre än vad vi är vana vid, kommer våra ögon tendera att lura våra sinnen att tro att saker är mer avlägsna än vad de egentligen är. För piloter kan detta hinder få katastrofala följder om de inte är utbildade att använda andra hjälpmedel, såsom radar. 

Även om beslutsfattande, likt i nyss genomgånget exempel, kan baseras på förnimmelse kan andra byggas på fördomar. En gemensam faktor dessa emellertid har är att de mer ofta än sällan drabbas av irrationella avvikelser i vårt tänkande -  av vårt tänkande(!). De är potentiellt farliga eftersom de är osynliga för oss. De är så hårdkodade i vårt tänkande att vi inte ens inser att vi använder dem (jmfr. valfri Lyxfällandeltagare och dennes förhållande till konsumtion och ett icke-ifrågasättande därtill budgetinsikt).

Förankring

Hur skulle du svara på dessa två frågor?
1. Är Turkiets befolkning större än 35 miljoner?
2. Vad är din bästa uppskattning om Turkiets befolkningsantal?

Om du är som de flesta människor påverkar siffran 35 miljoner ditt svar på den andra frågan. Raiffa framlägger bevis på att detta mönster existerar oberoende på frågans särart. I ett experiment använde han 100 miljoner som svarsalternativ, vilket gjorde att även svarsalternativ 2 "justerades" av de tillfrågande när de skulle uppskatta befolkningsmängden i Turkiet. Således kan man säga att det första svarsalternativet fungerar som ett sorts "ankare", ibland ett korrekt sådant, ibland dess motsats, för vårt beslutsfattande.

När man överväger ett beslut lägger sinnet oproportionerlig mycket vikt vid den första informationen som det tar emot. De första intrycken, uppskattningarna eller annan data förankrar efterföljande tankar och "domar". Konsekvenserna av denna påverkan är häpnadsväckande och kan ta många former. En kollega kanske slänger ur sig en kommentar för att hjälpa eller bara för att säga sin tanke; morgontidningen redovisar fakta eller statistik som kommer att påverka din nästa beslutsfattande i det ämnet (jmfr. kvällstidningarnas "KÖP/SÄLJ" vid börsras). Andra påverkansformer kan vara mer smygande och dolda, som t.ex. stereotypiska uppfattningar som ligger så väl cementerade att de kan vara svåra att upptäcka. Exempel på dessa kan vara hudfärg, dialekt, kläder, kön et cetera.

"[...] de första bilarna såg ut som hästlösa vagnar [...]"

I affärer är det vanligaste "ankaret" en inträffad händelse eller trend. I syfte att projicera försäljningen av en viss produkt för det kommande året, börjar ofta marknadsförare genom att titta på försäljningsvolymerna under de senaste åren. Detta tillvägagångssätt tenderar att lägga alltför stor vikt vid tidigare historia och inte tillräckligt med vikt på andra faktorer.
Eftersom "ankare" kan fastställa på vilka villkor ett beslut kommer att göras, kan de användas som en förhandlingstaktik av kunniga förhandlare.

Vad kan man göra för att minska den grad av påverkan detta ankare utgör?

• Var öppen. Sök information och åsikter från en mängd olika människor att bredda din referensram. Detta utan att oproportionerligt utgå därtill älta vad du hörde eller läste först (dvs. "ankaret").

• I strävan av råd från andra; erbjud information! Var dock noga med att bara framlägga fakta och inte din subjektiva åsikt. Om du är uppmärksam på detta kommer du mer enklare kunna särskilja det subjektiva från det objektiva i ditt beslutsfattande (låt oss, för denna gång, avstå från diskussionen huruvida något är objektivt tillika subjektivt).

• Den som mest levande karakteriserar en situation för en annan förankrar ofta sitt "ankare" hos en annan. Det är en oerhört kraftfull förmåga, vilket alla multinationella bolag gör. De är en sorts levande kommunikatör av ett spels regler, ett spel de själva har skapat. Emellertid spelar de själva och kan således inte både vara spelare och domare. Detta leder till att du kan avgöra om deras regler skall eller inte skall gälla. Tänk igenom din position innan alla förhandlingar inleds för att undvika att bli "förankrad" av någon annans förslag eller ställning.

Status quo-fällan

Instinktivt gillar vi att hålla oss till det som dels verkar bekant, dels verkar sant. Således ser vi för samt letar efter beslut som innebär minst förändring; ty människan är, när allt kommer omkring, en slö varelse. Detta blir mycket tydligt när vi tittar på nya produkter som har kommit och kommer till marknaden; de första bilarna såg ut som hästlösa vagnar; de första onlinetidsskrifterna hade format likt sina tryckta motsvarigheter. Följaktligen kan vi se att när nya produkter lanseras/introduceras försöker tillverkarna, mer ofta än sällan, att få dem att till sitt yttre påminna om det "gamla". Allt för att kunden inte skall, per "automatik", bli avig och känna att det aktivt bryter status quo.

"[...] Att agera, att göra något, tenderas att straffas mer än
 då föga eller ingenting görs [...]"

För att skydda våra egon från skador undviker vi att agera för att ändra status quo, detta även om vi får tecken som tyder på att en eventuell förändring kommer leda till det bättre. Vi väljer hellre att se skäl att göra ... just det, ingenting(!). Som ett exempel på detta lägger Raiffa fram ett experiment som gick ut på att en grupp människor slumpmässigt gavs en av två möjliga gåvor - en mugg samt en chokladkaka. Femtio procent av gruppen fick en mugg och de resterande fick en chokladkaka. De fick veta att de fick byta sin gåva mot den andra, vilket forskarna trodde att en majoritet av de som fick muggarna skulle göra. Emellertid blev ej fallet som sådant; endast en av tio gjorde faktiskt detta! Kraften i status quo sparkade igång direkt då de hade fått sin gåva och av "slapphet" (eller obekvämhet?) kändes det bättre för människorna att behålla det som de faktiskt hade fått istället för att bemöda sig med att förändra status quo till något som skulle kunna, men ej garanterat, leda till det bättre. Andra experiment har visat att ju fler val du ges, desto mer kraft har status quo. Varför? Eftersom fler alternativ innebär mer ansträngning medan det "trygga" status quo innebär det motsatta.

I näringslivet tycks även detta framkomma. Tänk efter hur ofta du läser att X fick kritik för det och Y för det medan Z åkte på en rejäl fet smäll pga. att hen gjorde det. Det som alla har gemensamt är att de faktiskt gjorde något! Att agera, att göra något, tenderas att straffas mer än då föga eller ingenting görs, dvs. då status quo tillåts härska till förmån för dess motsats. Således; de som vill/önskar eller faktiskt gör något tenderar att straffas mycket hårdare än underlåtenhetssyndare (de som inte gör ingenting). Summa summarum; oavsett om vi diskuterar den fysiska eller mentala verkligheten har status quo en sorts dold makt över oss... jag finner det ömsom fascinerande, ömsom skrämmande.

"[...] Ytterligare ett exempel ... är att studera bankerna [...]"

Vad kan du göra för att verka mot detta? För det första skall du fokusera på dina mål under din resa mot ett beslut. Vad är dessa? Granska sedan hur de betjänas av status quo jämfört med en förändring. Titta på varje möjlig förändring, gärna en i taget så att du inte överväldigar dig själv och sedan instinktivt vill "spela säkert" och förbli oförändrad.

Se eller tänk aldrig status quo som ditt enda alternativ. Fråga istället dig själv om du skulle välja status quo-alternativet om det de facto inte var det.

Undvik den naturliga tendensen vi människor har att överdriva den ansträngning, kostnad eller känslomässiga reaktion av andra eller för/av dig om du ändrar från nuvarande status quo.


Fällorna som lurar dig att rättfärdiga "gamla val".

Ju fler åtgärder du redan har tagit på grund av ett redan fattat val eller riktning, desto svårare kommer du finna det att ändra riktning eller göra ett annat val. När du investerar tid, pengar eller andra resurser, eller när ditt personliga rykte står på spel, kommer du att få det mycket svårare att ändra ditt beslut eller tillvägagångssätt.

"När du befinner dig i ett hål, det bästa du kan göra är att sluta gräva." 

Anta att du har lagt en hel del tid samt kraft på att erbjuda en produkt till en ny nischad marknad. Eftersom du redan har använt resurser för att lyckas på denna marknad, kommer du finna att det är svårt att överge allt detta, även om marknaden uppenbarligen inte är intresserad av din produkt.

Ett annat exempel är att tänka tillbaka på en gammal barndomsvän. En gång i tiden, då ni var unga, stod ni lika nära varandra som Lloyd Christmas och Harry Dunne, men nu, på ålderns höst, har er kontakt runnit ut likt sanden i ett tidsglas och ni har föga kontakt längre. Just denna förlust, eller mer bättre formulerat; resignation, av vänskapen är något vi har svårt att erkänna därjämte acceptera. Troligtvis för du dig som om ni fortfarande stod varandra lika nära som i unga dagar, eller?

Ytterligare ett exempel, även om jag är medveten om att ovan är mer än tillräckligt samt att du nu börjar undra om detta inlägg någonsin skall ta slut, är att studera bankerna. Mer ofta än sällan tenderar de att låna ut pengar till företag eller privatpersoner som redan tidigare har lånat men lyckats med bedriften att "slänga dem i sjön". Banken har redan studerat och analyserat sin grund för utlåningen och att ändra denna, dvs. att ta sig tid och ännu en gång göra samma procedur, känns mer jobbigt än givande då status quo kan komma att ändras. Jobbigt... Det dessa, i detta fall, glömmer är att det blir om än mer ännu jobbigare i framtiden.

För alla beslut som du har fattat, som du kan härleda till en beslutsfattandeprocess, försök att göra en medveten ansträngning att avsätta dessa "tidigare åtgärder" - investeringar av känslor, pengar eller andra resurser - om/när du överväger att ändra riktning. Leta reda på och lyssna på människor som var oengagerade i de tidigare besluten. Fråga dig själv och försök luska ut varför tidigare misstag plågar dig? Ofta är det inte resultatet i sig, utan processen till detta som grämer dig likt nålar i en voodoodocka. Beror tidigare dåligt fattade beslut på att ditt ego annars hade skadats? I sådana fall; svälj detta direkt. eller, som Warren Buffet en gång sa, "När du befinner dig i ett hål, det bästa du kan göra är att sluta gräva."

Odla inte en "misslyckande-kultur" hos samt med människor i din omgivning, såväl hemma som på jobbet. I en sådan atmosfär kommer andra att föreviga tidigare misstag snarare än att göra dem tydliga för dig i syfte att få dig att ändra kurs. 

Som den litteraturälskare jag är kan jag inte undvika till att associera till Voltaires "Candide", som i detta inlägg lämpar sig mer än väl att återknyta till. Candide, som är protagonisten, kommer fram till slutsatsen att människan, denna naiva, ständigt opportunistiska och godtrogna varelse, gör bäst i att revidera tidigare misstag, bryta upp gamla förlegade regler, lagar, ursäkter et cetera för att istället: "... det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård".

Vi har alla odlat riktigt dåliga grönsaker i våra trädgårdar (undertecknad: Anoto för ca 3,5 år sedan samt Vardia för 1 år sedan). Dock, hur gör du för att inte odla dessa igen? Har du en procedur? En "ritning" på hur att gå tillväga vid beslutsfattande? 

Yes man(kind)

”Vi är styrda, våra medvetanden präglade, vår smak utformad, våra idéer suggererade till stor del av män som vi aldrig har hört talas om” - Edward Bernays.

Bernays, som för övrigt var Freuds systerson, lade grunden till den moderna marknadsföringen i mellankrigstidens USA med hjälp av sin tids modevetenskaper, sociologi och psykologi. Han var verksam så länge i branschen att han hann med att göra kampanjer för såväl för att få fler kvinnor att röka i slutet av 20-talet som hälsomedvetna antirökkampanjer på 60-talet(!). Således var han likt valfri politiker i valfritt land.

Alla vi som dagligen vistas på börsen och läser diverse olika medier, såsom Dagens Industri, forum, tidningar, bloggar mm. vet hur det dels är lätt att bli påverkade av andra, dels vikten av att inte bli det. Jag har alltid hävdat att människan är smart, men att människor är dumma. Om detta vittnar all den hemska historik som människoväsendet har; rasismen, Nürnberg, nationalismtänkandet under 1800-talet, vänstervågen på 60- och 70-talen, TV3:s reklam för Svenska Hollywoodfruar et cetera. Om än mer vittnar den om den kommersialism vi idag lever i. Det blir ett intressant, ömsom skrattretande, ömsom förskräckligt, kliv att ta mellan Bernay och Katarina Bjärvall, som i sin bok ”Yes! Därför köper vi det vi inte behöver” vill undersöka kommersialismen och överkonsumtionen.

“The conscious and intelligent manipulation of the organized habits and opinions of the masses is an important element in democratic society. Those who manipulate this unseen mechanism of society constitute an invisible government which is the true ruling power of our country.” Bernays

I Bjärvalls bok skryter ingen med att de drar i trådarna, för konsumtionen är ett märkligt väsen. Ingen säger sig ha makt över den. Multinationella koncerner känner sig utlämnade åt tonåringarnas nyckfulla vilja, samtidigt som skolgårdens små prinsessor och maffiabossar befinner sig i en underbart välfungerande symbios med varumärken och med kommersialismens outtalade värderingar.

Det är inte säkert att reklamen är den viktigaste förklaringen till konsumtionen. Bjärvall nämner grupptryck, osäkerhet, tidsandans förändring från folkhem till nyliberalism med mera. Här vill jag påstå att Bjärvall missar en tydligt därtill viktig koppling – reklamen och övriga faktorer agerar i en symbios! Således kommer vi in på ett ämne många innan mig, samt även jag själv såväl här som här, diskuterat tidigare. Ändock ämnar jag fortsätta detta ”same shit but differente name”-spår med att försöka skapa lättsam koppling mellan konsumtion/kommersialism samt människans psykologi i allmänhet men neurobiologi i synnerhet. 

[...]Vetenskapen om nervsystemet betraktat i ett biologiskt perspektiv, det vill säga utifrån dess funktioner för människan som biologisk varelse [...] Psykologiguiden.se

Att reklam och konsumtion kopplar sig till hjärnans lust- och belöningssystem är föga nytt, vilket Bjärvall, tyvärr, väljer att stanna vid. Således kommer inte boken med något nytt under solen. Förvisso kan den vara rolig att läsa, men för hen som redan känner sig kunnig inom merkantilismens påverkan av våra sinnen kan nog låta den ligga kvar på Amazons bokhylla. Emellertid har denna bok, därtill andra innan den, gjort att intressanta frågor har växt upp, frågor som jag anser bör diskuteras: vad krävs för att hjärnans belöningssystem ska vilja koppla sig till något annat? Skuld och moralism kommer inte att få folk att sluta överkonsumera (ej heller att göra rätt för sig gällande skattbetalningar), men fäster sig våra lustupplevelser vid något annat än konsumtion kanske det kan leda till att oavsett hur mycket annonsörerna tjatar, likt tonårsföräldrar, kommer vi ej bry oss. Personligen har jag tidigare varit en s.k. "prylnörd" men då jag har kommit att lära känna mig själv vet jag att oavsett om jag köper Playstation 75 eller en Tesla Model 3 kommer min "lycka" vara en falsk sådan, då den grundar sig på ett ting, vilket får till följd att den är kortvarig.

"[...] är om lösningen kanske är kontraintuitiv [...]

Behöver jag smaka något jag inte har smakat förut? Ja, det är klart! Människan, detta nyfikna och rastlösa däggdjur, behöver nya upplevelser, men istället för att upprepa de vanliga fraserna om överflöd skulle vi kunna se oss omkring med förfrämligande ögon och upptäcka att vår tid är sällsynt fattig på upplevelser och belöningar utöver de som kommersialismen erbjuder. Tänk om lösningen är så enkel som att stänga av allt som hör vardagen till, ta på sig sina sandaler och bara gå ut? Är det inte lycka om något att ta en promenad med en kär vän, sätta sig på en parkbänk och inandas "nuet"?

Ytterligare en aspekt som har vuxit fram hos mig, vilket säkert många av er läsare ryggar undan från, är om lösningen kanske är kontraintuitiv; att det som får oss att må bra inte är överkonsumtion utan mer arbete? Spottade du kaffet på skärmen nu? Innan du stänger ned bloggen ber jag dig att fortsätta, för min förklaring kommer. I en utopisk värld jobbar alla med de arbeten de vill; de upplever arbetet som en plats där de får utlopp för sin kreativitet, lust och vilja; en plats där de trivs (jmfr. dagens s.k. "fritid"). I en sådan värld skulle konsumtionens plats vara obetydlig och enbart fylla ett nyttobehov, vilket är sunt. 

Nu börjar du kanske tänka att denna världsbild förvisso vore fin, men att den i praktiken är omöjlig. Ja, för en majoritet av världens befolkning är, tyvärr, fallet som sådant. Dock finns det de som ändå lyckas. Vilka är dessa? Jo, de som väljer att fokusera på andra saker än en "avarge joe". Det finns de som väljer att jobba med det som de älskar till en lön som enbart räcker till att betala det som de behöver. Dock upplever dessa inte detta som ett ok. Nej, de har fullt upp med att vara genuint lyckliga och må bra. Just till denna position tror jag vi är många som vill, varav flera börjar nå eller t.o.m. har nått sitt mål (ännu en gång: Grattis Fantastiska Farbror Fri). 

Bjärvall vågar sig inte på att gå in på neurobiologi, vilket är synd då det känns som att mycket kunskaper kring varför människor omkring oss är beredda att ta (sms)lån för att köpa en Apple Watch eller dylikt vore önskvärt. Om man som människa är metakognitiv tillika metamedveten om konsumtionshetsarnas "vapen" klarar man av att stå emot de lättsamma försök de multinationella bolaget slänger ur sig. "Köp Pepsi för att Leo Mesi dricker det" - jo, jag tackar! Således skall jag alltså trycka ned 10 sockerbitar i flytande form i kroppen bara för att en känd fotbollsspelare gör det? Och sedan fortsätta med mitt sockerätande tills jag platsar i Bigest Looser och därmed (om jag lyckas) blir ett ansikte utåt för diverse träningsmärken, "nyttig-mat"-producenter osv. som sedan i sin tur påverkar en annan som påverkar en annan etc... Behöver jag fortsätta? 

När det kommer till att konsumera och spara handlar det enbart om att ställa de rätta frågorna (utan inbördes ordning):

• Vad är mitt behov?
• Är priset värt kvaliteten?
• Hur mycket kommer varan att användas?
• Kan jag hitta varan genom billigare kanaler?
• Och slutligen: Har jag råd?

Det finns en baksida med att alltid utgå från ett "snålt" leverne och det är inte det jag förespråkar. Det jag förespråkar är en kostnadsmedvetenhet; ett fokus på såväl det långa som korta perspektivet. Människan är en social varelse och visst mår man ibland bra att unna sig både det ena och det andra (köpte själv Dark Souls 3 denna vecka för jag älskar att plåga mig själv...hrm...). Men att göra detta för ofta leder enbart till en destination där begrepp såsom olycka, skuld, tomhet, materialism etc. har herravälde på bekostnad av dess antonymer. Väl därifrån är det ej långt till en medverkan i Lyxfällan.
Således måste man finna en bra, realistisk och tillfredställande gråzon. Man ska/behöver inte säga "yes" till allting, ej heller "no". Jim Carrey testade "yes" och det gick sisådär...Scrooge sa endast "nej" och det gick ... sisådär ... Lärdom? 

"The era of `yes`has begun" Yes man

"Grundfrågan när man diskuterar överkonsumtionens orsaker och konsekvenser är sikten. Vi överkonsumerar därför att vi inte är förmögna att tänka tillräckligt långt i tid och rum. Vår förmåga att förstå och omfatta konsekvenserna för jordens hållbarhet och för människor bortom vår egen närmaste krets övertrumfas av de kortsiktiga kickar vi tycker oss få av konsumtionen" (Bjärvall, 2015).

Just detta citat fångar mycket av det som en av vår tids stora tänkare därtill filosofer, Noam Chomsky, uttrycker i flertalet skrifter och intervjuer. Igår hade jag äran att se "Requiem for an american dream", i vilken Chomsky b.la. diskuterar företagen, deras (dolda) agendor samt utnyttjandet av den "psykologiska" makt de utfärdar mot oreflekterade osmarta"jag-köper-vad-som-helst-för-vilken-dum-anledning-som-helst" konsumenter. 

 "The major media-particularly, the elite media that set the agenda that others generally follow-are corporations “selling” privileged audiences to other businesses. It would hardly come as a surprise if the picture of the world they present were to reflect the perspectives and interests of the sellers, the buyers, and the product. Concentration of ownership of the media is high and increasing. Furthermore, those who occupy managerial positions in the media, or gain status within them as commentators, belong to the same privileged elites, and might be expected to share the perceptions, aspirations, and attitudes of their associates, reflecting their own class interests as well. Journalists entering the system are unlikely to make their way unless they conform to these ideological pressures, generally by internalizing the values; it is not easy to say one thing and believe another, and those who fail to conform will tend to be weeded out by familiar mechanisms." N. Chomsky

Får du en "kick" av att konsumera eller en dito av att inte konsumera? Hur tänker och känner du då du blir intresserad av något du vill ha, men kanske inte fullt ut behöver? Att då och då unna sig saker är nog sunt, men när och hur bör man dra gränsen/gränser?

Castellum - en spansk allegori

Spanien, nådens år 1492

"Vänta nu. Säg det en gång till. Du vill alltså att jag skall investera i dig och denna seglats vars syfte är att finna en ny väg till Indien?"

"Korrekt, ers majestät."

"Men du kan ej lämna några garantier och du vill att jag ska pynta för såväl tre skepp som för alla förnödenheter, manskap och andra utgifter? Därutöver kräver du en egen liten del av den möjliga kaka du ämnar baka..."

"Var man måste sko sin egen häst, ers majestät."

"Du vet att statskassan är ansträngd efter att vi äntligen har lyckats befria vårt kära fosterland från muslimerna?"

"Jag hörde något om det. Var det Granada ni så fint 'befriade'. Starkt jobbat. Nu när ni har tömt statskassan på att se till att otaliga muslimer antingen nödgas att tvångskonvertera, dö eller fly landet kanske ni förmår att lyfta upp näsan ett par grader och försöka skåda längre än dit den räcker?"

"Passa dig..."

"Förlåt, ers majestät. Men jag ansåg att det var öppet mål där."

"Förvisso. Isabella, min sköna, vad anser du?"

"Jag? Du vet min älskade, att oavsett ditt beslut stöder jag dig. Gud har givit dig makten och vad säger att han inte skulle vägleda dig rätt?"

"Lyssna på jäntan, ers högaktighet. Visserligen ser hon ut som något som skatan har letat fram men hon tycks veta vad hon pratar om. Seså, låt lätta på pengapungen så att jag kan komma iväg medan Gud fortfarande förärar oss med vindar och vatten på haven. Likaså behöver jag gå på toaletten för den kycklingen jag åt igår trycker på, om ni förstår..."

"Avskum. Nåväl, jag finansierar detta men om du skulle misslyckas så kommer jag att..."

"Kommer ni vadå, ers majestät?"

Året är 1492 och Spanien har befriat det sista muslimska härbärget i Granada. Kung Ferdinand och Isabella har förstärkt sin makt och hela landet står nu, mer eller mindre, enat under dels en stark krona, dels en stark religion (lägg även till inkvisitionen, så förstår ni begreppet `stark`). Dock har landet tappat mycket konkurrenskraft mot övriga nationer i allmänhet och övriga sjöfartsdito, såsom Nederländerna och Portugal, i synnerhet. Vägen till Indien, detta mecka för nya och luxuösa varor, är sedan länge känd och då ingen tycks ha någon sorts patent på handeln tillika sjöfartslederna är det svårt att bedriva säkra, på förhand garanterade, handelsaffärer där vinsten är lika säker som Kim Jong-uns ord. Det finns, enkelt och klart uttryckt, för mycket riskmoment i hela företaget.

 [...] á la en avarage avanzian [...]

I sammanhanget bör det dock betonas att Spanien var en sjöfartsnation att räkna med redan innan de hade "upptäckt" Amerika. Bland annat hade de starka positioner i Medelhavet samt i Afrika, om än ej lika starka som deras rivaler - Nederländerna och Portugal. Således kunde Ferdinand känna sig relativt lugn, då han redan hade en fot på marknaden. Varför skulle han även träda in med den andra? Det var en stor risk och det erfordrades mycket kapital. Således var riskerna allt annat än små därtill obetydliga. Emellertid gällde ju detsamma, om än omvända, den möjliga avkastningen som skulle kunna komma; direkt genom guld, diamanter och andra ädelstenar; mer långsiktigt via varor och slavar. Om allt gick vägen kunde en investering i långa loppet visa sig vara en guldgruva så stor att självaste Krösus skulle bli grön av avund. 

Ferdinand tittade igenom prospektet som denne 'Columbus' hade presenterat. Mycket såg på förhand bra ut men ändå fastnade han vid riskerna, vilket visade på en klokhet få kungar innan honom visat. Att låta sig förblindas av det positiva utan att ta hänsyn till det möjliga negativa á la en avarage avanzian i Anoto passade sig inte för en kung. Efter ett rikligt begrundande därtill reflekterande och diskuterande med sina rådgivare gav kungen slutligen ett jakande svar på sjöfararens förfrågan. 

Den tredje augusti 1492 stod han vid kajen och såg hur en stor del av statskassan, nu transformerad till två karavaller och en karack, lämnade kajen. Trots att han utåt såg lika lugn ut som en människa proppad med såväl venlafaxin som xanor och stecolid, var hans inre allt ifrån detta. Om det skulle, för att använda Herman Hednings ordalag, skita sig skulle folket inte förlåta honom i första fallet. Likaså skulle hans arv och historia befläckas och hans släktgren skulle för alltid bli förknippad med ordet "misslyckande".

För ett par veckor sedan kom nyheten om att Castellum förvärvar Norrporten för en kostnad på 13,4 miljarder kronor ut. Detta möttes ömsom av tilltro, ömsom av skepsis. Förvisso blir Castellum med detta en diversifierad gigant vi sällan skådat på svenska fastighetsmarknad - fastighetsportföljen får ett värde, proforma, om cirka 71 miljarder kronor samtidigt som förvaltningsresultatet ökar med 900 miljoner kronor (totalt dryga 2,5 miljarder kronor) - men det finns också många risker i detta:

Castellum köper, för 14 miljarder kronor, fastigheter värderade till 26 miljarder kronor. Emellertid tar man också över skulder på 12 miljarder kronor. Således betalar bolaget, mer eller mindre, ett marknadspris. Företaget är ett av de mest konservativt belånade fastighetsbolagen. De har dock, från sin börsintroduktion och framåt, i princip bara varit med om en stigande fastighetsmarknad. Denna uppvärdering har lett till att de har kunnat ta nya lån och förvärva/utveckla med följande förbättring av förvaltningsresultat (lättsamt draget; för varje miljard fastigheterna värderas upp skapas möjligheten att ta ett lån på 0,5 miljarder för att växa). Detta har pågått i två decennier och därmed möjliggjort denna fina resa som Castellum de facto har haft. De har, mer eller mindre, bara verkat på börsen under sötebrödsdagar och frågan blir då hur de skulle klara sig när det söta försvinner och Fredrik Paulún tar över med sitt "vik-hädan-socker"-mantra. Att lägga in en "evig" pristillväxt på fastigheter som överstiger inflationen när man värderar Castellum känns allt annat än realistiskt. Detta med tanke på att priserna är de högsta någonsin och att räntorna dess antonym. Vid en eventuell bostadsmarknadskrasch skulle detta kunna leda till att få Pompeji den den 24/8 år 79 att framstå som rena rama vintern!

Ledningen skickade ut information om att det kommer ske en företrädesemission för nuvarande aktieägare och att all information, såsom teckningskurs, antal aktier som skall emitteras etc., kommer att publiceras den 18 maj. Kortfattat kan syftet sägas vara att ta in 6,5 miljarder kronor för att finansiera detta köp. 

[...] ej kommer drabbas av en krasch men att uppgången inte är hållbar [...]

Likt kung Ferdinand ser jag mer positivt än negativt i denna affär och, utifrån den fakta som just nu ligger på min pulpet, ämnar jag teckna min del. Dock bör tilläggas att jag har sålt av 200 st av mina ursprungliga 800 dito. Detta för att jag ej vill ligga allt för tung utan att veta om spelreglerna.
Att döma av nuvarande makroinformation (ursäkta mig, @Värdepappret och tack för klappen på axeln @Gottodix) tycks det råda en konsensus om att nuvarande låga ränta kommer fortsätta tills slutet av 2017 för att därefter, sakta men säkert, stiga. Vad gäller bopriserna har det hörts blandade röster, där den ena sidan skriker "krasch" medan den andra säger "stagnation" tillika "kontroll". Min åsikt är att vi ej kommer drabbas av en krasch men att uppgången inte är hållbar. Kanske blir det en stagnation eller en nedgång, men krasch? Nej.

Vad gäller framtida utdelningar, potentiella vinster etc. kan jag enbart bege mig till Pythia för att söka svar, men då häxan till kvinna mer ofta än sällan har blåst mig på mina hårt förvärvade slantar väljer jag hellre den anrika, hederliga ändock lika otillräckliga kaffesumpen. Det är det eller börssnack, liksom. Emellertid tycks det finnas några som aspirerar på en plats i Delfi och dessa kan du finna i kommentatorsfälten hos bland andra Miljonärinnan30 och hos min kära bloggkollega Vägen Till Frihet.

Ferdinand spanade ut mot havet. Ännu en morgon utan de efterlängtade seglen vid horisonten. Sex månader hade förpassats utan att någon nyhet eller tecken kunnat skådas. Hade Columbus talat rappakalja? Hade han blivit lurad och förblindad av sin tro på de skatter och fina avkastning som sjöfararen utlovat? Var detta ett straff av Gud? Hade han inte hedrat denne? Var inte skavsåren på hans knän och doften av såväl blod som skräck från inkvisitionens kammare bevis om något på hans tro?

Med sakta steg började han röra sig i den avlånga och luxuöst inredda korridoren. Precis då han skulle äntra sin gemak hörde hans hastande fotsteg bakom sin rygg. Med andan i halsen och svetten drypande nedför pannvecken stannade en kavallerist framför honom. Monarkens ögon föll genast till det pergament som soldatens hand omfamnade. Med hast och oförsiktigt bröt han sigillet och höll upp pergamentet i ljuset för att läsa. Hjärtat slog hårt och intensivt. Kunde detta vara ett budskap från sjöfararen. Med iver kastade han sina ögon över de första stavelserna.

"Morsning korsning ers högfärdighet. Jag hoppas allt är bra med er och att er, förvisso osköna ändock skarpa, fru mår bra. Själv är jag nyss hemkommen med rikedomar så stora att t.o.m. Gud skulle bli avvis. Nu skall jag spisa kyckling, träffa kvinnor och bjuda laget runt. Jag sa ju att det skulle gå bra, för inte trodde ni annat? Nåväl, nu blir det vin. Peace! p.s. Santa Maria förliste tyvärr men hoppas det är okej? Tar för givet att detta dras från din del av kakan. d.s. "

Hur ser du på Castellums förvärv? Äger du dem? Kommer du att teckna? Är det en Amerikaresa á la Columbus eller en dito á la Kling, van der Water och Jöransen och kolonin "Nya Sverige"?