Grupptänk vs. vi

Det finns flera forum på såväl Nordnet som Avanza, där skribenter skriver åsikter, tankar och prognoser tillika egna uträkningar på bolagets framtida vinster eller förluster. Då jag ej är aktiv på alla forum, knappt något skall tilläggas, kan jag ej säga att en majoritet av dessa grundar sig på underliggande och adekvata fakta, men att jag hoppas det.

Fingerprints resa, från botten till toppen och sedan, tyvärr, tillbaka till förstnämnda har nog knappats gått någon förbi. Ej heller är det nog få som har missat den tråkiga miljö som tycks ha rått, och fortfarande gör, på deras forum och i andra medier, såsom Twitter. "Antingen är du med oss, eller är du emot oss", tycks vara den praxis som gäller och med "med oss" menas i detta fall "tycker samma som oss (alla som tycker samma och inte alla i hela Fingerprintgruppen)".

"[...]Njae, men det är inte bara jag; det är laget[...]"

Ofta har begrepp såsom "grupptänk" framkommit inom såväl skolsammanhang som inom företag, föreningar et cetera. Laget före jaget; gruppen först är "det nya" och den hyllade individen; universalgeniet, som tycktes härska likt Augustus under millenniets inledande år och som sägs ha skapat därtill påverkat "the millennials" har förpassats till bakgrunden. Vi ser det i olika sfärer och just nu är det nog få som inte har sett diverse tabloiders löpsedlar om hur det svenska laget har presterat bra och att det inte är en person (läs: Zlatan) som är ansvarig för denna sommars framgångar i den sport vi kallar för "fotboll". Det är som att göra en parodi på Henrik Larsson, som var noga, ja t.o.m. löjligt övertydlig, med att aldrig sätta sig själv på en piedestal. Föreställ er att Lasse Granqvist intervjuar "Henke" (som svarar med sin sydsvenska dialekt) efter en viktig match:

"Henrik, du tog jobbet och sprang hem, bröt motståndarnas avancemang och tog bollen i eget straffområde. Sedan dribblade du dig igenom hela motståndarlaget, tunnlade Silva och Neymar, tog upp bollen och "jonglerade" den förbi hela backlinjen för att sedan göra en bicykleta i krysset - vad har du att säga om matchen?"

"Njae... vi gör en bra match."

"Ja, men det var ju du som gjorde det avgörande målet. Det var ju du som rusade, kämpade, slet och sedan levererade det absolut snyggaste målet i världshistorien. Berätta, hur känns det att vara en hjälte?"

"Njae, men det är inte bara jag; det är laget. Isak (läs: Andreas Isaksson) ropade 'kom igen Henke' och sidledsdaniel ropade att jag hade fri väg. Sedan tog Zlatan på sig två markeringar och Hamrén ropade *spring för f*n. Spring'", så det är... ja, det är en laginsats."

"Men snälla, Henrik. Du har gjort det ingen trodde var möjligt! Du tunnlade inte bara Silva, utan även Neymar - känslan?

"Njae... det var ju inte bara jag, utan laget. Jag menar, Isak skrek 'tunnel!' och jag följde hans råd, så... ja, det är en laginsats."

Mer ofta än sällan upplever jag att många ser "grupp" och "vi" som ekvivalenta, vilket förvisso till viss del kan anses passande, men det finns fällor i detta. Skillnaden blir tydlig då det kommer till beslut, ställningstaganden och positioneringar. Grupptänkande kan uppstå, vilket det ofta gör, när människor sätter en obegränsad tilltro till en begåvad ledare, ett geni. Ofta leder sådant till katastrofala följder.

Ett exempel är, i alla fall om vi utgår från det media rapporterar och vad "experter", såsom Blecher (vem jag f.ö. anser vara just en "expert"), H&M, där dessa säger att Stefan Persson omger sig med en massa ja-sägare, för att detta är vad gruppen anser. Ingen av dem ställer sig frågan: "Vad är bäst för oss (vi)?". En grupp kan, och bör, bestå av personer som tycker och tänker annorlunda och således skall grupptänk inte vara ekvivalent med "vi" och vice versa.

Jag befarar att samma tendenser som ovan, finns, eller har funnits i förstnämnda exempel, att se hos såväl Ratos som Kopparbergs. De som sitter i ledningen och på viktiga och beslutsfattande positioner tänker: "vad tycker/anser gruppen?", och sedan tycker/anser de detsamma för att detta är vad gruppen tycker/anser. Det krävs inga högskolepoäng, inte ens några dagispoäng, för att inse att detta är allt annat än rätt, men ändå förekommer det. Varför? Det kan vi ej veta, men jag tror att det ofta beror på att de som egentligen tycker och anser annorlunda är rädda att förlora sin position, eller att, via att göra sig röst hörd, framstå som inkompetenta, då alla andra i gruppen tycker en viss sak, som är den motsatta till dig. Bättre då att hålla tyst(?).

"[...]Den som kan sin historia vet hur det Andra Världskriget slutade[...]"

På 400-talet tillkom en mycket viktig position inom den katolska kyrkan - advocatus diaboli. Djävulens advokat hade som uppgift att framlägga motståndarnas röster; att ifrågasätta och problematisera. Deras jobb var att inte säga ja, utan istället framlägga argument på varför ett "ja" var fel och ifrågasätta de personer som ansåg annat.

Samma förfarande kom även whiskeyälskaren framför andra, Winston Churchill, att applicera. Under Andra Världskriget var den brittiske premiärministern rädd för att omge sig med "ja-sägare", då han visste att folk var "rädda" för honom samt var han medveten om att hans historik, personlighet därtill starka karisma gjorde att folk undvek att ifrågasätta. Den som kan sin historia vet hur det Andra Världskriget slutade (även om jag tillhör dem som anser att i krig finns inga vinnare, bara förlorare).

Inom flera aktiegrupper i allmänhet, men i Fingerprint i synnerhet, finns detta grupptänkade där gruppens åsikt/tänk går före "vi" och vad som är bäst för "oss" (bolaget). Vi som är aktiva på sociala medier, såsom Twitter och via bloggar, kan sägas tillhöra en grupp och jag finner ibland, om än ej ofta, vilket jag är tacksam för, som så att det tycks finnas ett mer "grupptänk", där de som ifrågasätter och problematiserar, ses på med onda ögon istället för dess antonym. "Sluta att gå emot gruppens åsikter! Håll käft eller lämna" et cetera, är sådant som, om än i samma ordalag, förekommer.

"[...]Morgan McCall lyfter fram det farliga med bolagsledningar, chefer, "jag vet bäst"-personer, et cetera [...]"

På ett sätt kan detsamma sägas hur vissa förhåller sig till vissa kända personligheter i de sociala medierna; man tar dessa i försvar för att den grupp man anser sig tillhöra "kräver det", medan man istället borde lyssna på de som kommer med andra åsikter, reflektera och sedan, om man fortfarande anser det motsatta, bemöta argumenten med sakliga och adekvata (läs: inte personliga påhopp eller "blockeringar") motargument.

De bolag/föreningar//äktenskap et cetera som går bäst är där de som sitter på "beslutsposter" vill se och höra motargument och välkomnar dessa, för det tvingar dem att reflektera över sitt eget ställningstagande och de grunder som detta är byggt på. Detta leder till i sin tur till utveckling.

Morgan McCall lyfter fram det farliga med bolagsledningar, chefer, "jag vet bäst"-personer, et cetera vilka bland annat har setts i bolag såsom Enron och SunBeam; "Människor tyvärr tycker om saker som motverkar deras utveckling... Människor tycker om att använda starka sidor ... för att uppnå snabba, dramatiska resultat, även om ... de inte utvecklar nya färdigheter som de kan komma att behöva senare. Människor tycker om att tro att de är lika bra som alla säger ... och tar inte sina svagheter på så stort allvar som de kanske borde. Människor tycker inte om att höra dåliga nyheter eller att få kritik ... Det ligger en enorm risk ... i att lämna något man är bra på för att försöka lära sig något nytt (McCall, 1996).

Vad är läxan? Att omge sig med personer som båda tycker och tänker annorlunda och som även vågar säga det. Gör du detta, och då menar jag enbart inte i investeringsrelaterade sammanhang?