Alla vi som lever och vistas med investeringar, må det vara i aktier, fonder, kryptovalutor eller ett träd i Afrika, har en förståelse för pengar – valuta – och dess värde. Vi vet att en krona kan bli två och dessa två kan bli fyra och så vidare. Vi vet också att sannolikheten, eller mer korrekt möjligheten, för detta minskar för varje krona vi istället slösar på sådant som egentligen ej ger oss något (mer)värde. Förstå mig rätt, för en glasstrut på stranden, eller en drink på krogen, ger mig och många andra mervärde, men att köpa något som jag kan känna ”meh” kring är inget annat än ren och skär kapitalförstörelse.
Att förstöra kapital är något som jag tror blir ”lättare” ju mer pengar man får i sin pung. När portföljen vuxit sig till en viss nivå, såsom 3 msek, börjar det psykologiskt bli tal om monopolpengar, likt pengarna i portföljen ej fanns eller var påhittade. Adderade därtill en månadslön från förvärvsarbetet och det är lätt att bli förblindad.
Dels blir vi trubbiga i vårt förhållande till portföljen och dess dagliga rörelser, dels till det vi konsumerar. ”Kanske vi ska ta färskpasta idag också, trots att det inte är helg?”. ”Falukorv är så… ’student’. Lammkorv eller om man kanske istället skulle ta något annat, såsom lax. Fisk ska ju vara mycket nyttigare”.
