Lars, 39 år, har länge lidit av sömnlöshet. En dag ger läkaren honom en sömntablett som han ska ta varje kväll. Tabletterna får genast sin verkan och efter en månad är dessa slut. Lars sover gott och är mer energisk än han varit på länge. Han har återfått sin livsgnista och ser varje dag som en gåva och har nått sitt mål - att kunna njuta av en full natts sömn!
Han vet att han nu måste börja trappa ned, för att slutligen sluta, med sin medicinering. Dock, han känner att det tar emot. Vad händer om han slutar? Kommer han inte få vara kvar i detta Elysium han uppnått? Finns risken att hela den tuffa väg han kämpat för att bli frisk raserar om han slutar med sina tabletter?
När övergår "medlen/vägen" till att bli "målet" och när blir "målet" något abstrakt som, likt en hägring av en oas i öknen för den törstige, ständigt flyttas fram?
Jag har ett mål. Jag vet vägen för att ta mig dit. Dock, kommer jag på vägen att bli för "beroende" av medlen och sättet att tjäna dem? Kommer jag bli för fäst vid pengarna? Kommer jag bli för fäst vid att ständigt spara det där "lilla extra" för att använda dem till mina investeringar? Eller, kommer jag se att målet är nått och att jag nu kan börja trappa ned på "medicinen", dvs. min sparkvot, mitt arbete, mitt sparande mm. för att njuta av målet? Kommer jag att se vägen som en del av målet men att dessa båda nu är upplösta?
Jag tror att risken är stor att jag, omedvetet, kommer drabbas av hägringsliknelsen om jag inte är uppmärksam. Mitt mål är att bli "fri" från att jobba 8h/dag i hela mitt liv. "Fri" att kunna köpa det jag vill, när jag vill. "Fri" att kunna välja, "fri" att leva...(allt inom "rimliga" gränser)
Medel för att uppnå detta är bland annat motivation och målmedvetenhet men framför allt pengar.
Utan pengar att bygga min pengamaskin kommer jag aldrig uppnå mitt mål. Dock, finns risken att mitt leverne fram tills dess att målet är uppnått kommer ändra den jag är, det medvetande jag har idag, min inställning till mitt mål? Kommer jag klara av att lämna ekorrhjulet eller kommer jag vara fast i det; blind för att mållinjen sedan länge passerats? Rädd att stanna upp, ta av mig löparskorna och bara sätta mig ned, njuta av den där väl kylda ölen, titta upp mot solen och känna: "Y.E.S!"? Ja, det vet jag inte.
Kommer jag verkligen klara av att börja använda medlen till att LEVA när jag uppnått en viss avkastning? Kommer jag verkligen kunna sluta med det invanda och "trygga" livet?
Kommer jag klara av att bli drogfri, eller har drogerna förhäxat mig om att hela tiden jaga det där lilla extra? Likt en narkoman ökar bara begäret ju längre man är beroende. Vad som idag ger mig en kick kommer troligtvis inte räcka för densamma om en månad. Och ju mer droger denne tar, desto mer beroende och drabbad kommer denne att bli.
Jag tycker att mål är viktiga att sätta upp, men lika viktigt är det att inse när dessa uppnåtts och därefter kunna njuta av dem och känna att: "JA! Jag klarade det" Jag är duktig och nu ska jag bara njuta".
Det kommer alltid finnas en tanke som säger: "Bara lite till, en vecka till...en månad till..ett år till". Dock, när tar detta slut?
En dos till...en tablett till...bara idag sedan så ska jag sluta. Eller, i morgon också, sedan, ja DÅ ska jag sluta. Det lovar jag...
Det jag vill säga med detta inlägg är att det är viktigt att veta gränsen mellan medel och mål samt att alltid vara observant med när medlet blir skadligt eller övergår att vara ett mål. Då bör man sätta sig ned och fråga sig vad man vill med sitt liv och hur, när, var etc. detta skall uppnås. Annars är man fast i ett annat ekorrhjul likt förvärvsarbetet. Bara det att detta är hemskare, då du är din egen fånge; förnekad möjligheten att leva och njuta. Fast att alltid tänka på inkomster/utgifter i syfte att spara och inte leva/njuta.
Karin Boye har skrivit en mycket bra dikt, som bland annat Tommy Svensson läste upp för det svenska fotbollslandslaget som tog brons i USA 1994. Denna handlar just om vägen och målet. Hon beskriver att vägen är en del av målet, vilket är helt korrekt. Utan att vandra den utmanande vägen kommer man inte uppskatta målet. Dock, när jag tolkar dikten anser jag att hon även betonar målet som något konkret och när du nått det så är det "slut". Stanna där...och NJUT!
“Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen, är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
Men det är vägen, som är mödan värd”
Hur resonerar du kring mål samt medel och vägval för att uppnå dessa? Kan någon verkligen påstå att denne inte är sin egen fånge/fiende och att det alltid finns en röst som säger: "Bara lite till..."
Måste man ha ett mål?
Måste man ha ett mål?