Jag är en av de som förordar långsiktighet, men inte en naiv sådan. Förr tillhörde jag kategorin "klubben för de naiva långsiktsinvesterarna". Vi samlades på Internet, skrev blogginlägg, diskuterade via twitter och andra sociala plattformer och klappade varandra på ryggen medan vi basunerade ut "enig!", "bra!", "helt rätt!" eller dylikt. Vårt motto var: "Köp, för i längden kommer det att slå väl ut. Historiken visar det. Det kan liksom inte bli fel!". Inget kan vara mer fel, för det kan alltid bli värre. Det kan alltid bli mer fel och när detta inträffar svider det. Rejält.
Förstå mig rätt, för långsiktighet är något som jag fortfarande applicerar, men, hoppas jag, utan en naivitet. Att blunda och köpa blodet som rinner på gatan för att sedan suga upp det likt vore jag en vampyr fungerar ej längre. Jag har tappat smaken för denna röda, tjocka substans. Dock kan jag absolut tänka mig att ta fram sugröret om jag bedömer det öppna såret, vari blodet rinner ifrån, kommer att läka.
Långsiktighet är, som har diskuterats i tidigare inlägg, ett relativt begrepp och detta mindset gäller enbart tills nästa nya fakta blir tillgänglig. Följaktligen är det mer semantik än faktiskt agerande som är långsiktigheten karaktäriserad. Detta oavsett om det är en naiv sådan eller dess antonym.
"[...]"The greatest trick the long-term ever pulled was convincing the investor that he was real and to be taken for true" [...]"
Under måndagen den 27 maj läste jag Koll på Kontots inlägg om långsiktighet och likt många tycks skribenten ha skriftens (och talets?) förmåga, för begreppet tillika mindsetet säljs in med stil, elegans och klass. Emellertid finns samma brist, förstå mig rätt, för det är ingen personlig kritik, utan denna gäller sättet som presenteras, som alltid då det gäller PR - det är bara en sida av myntet som, mycket fördelaktigt, presenteras. Likt lobbyisterna för valfritt bolag visas bara den, utifrån det egna perspektivet tillika agendan, positiva sidan.
Ja, den som investerade $40 i Coca-Cola 1919 skulle idag ha $394 000. Ja, den som investerade 10 000 kronor i H&M 1974 skulle idag ha 42 miljoner kronor. Ja, den som investerade $20 i Apple 1980, då bolaget börsintroducerades, skulle idag ha $86 miljoner. Samma utveckling står att finna i övriga bolag som skribenten, men även andra tidigare (och säkert senare i framtiden) skriver om.
När inlägg likt dessa läses är det viktigt att iklä sig de källkritiska glasögonen och fråga sig hur fakta presenteras. Nämns nackdelarna och de mindre bra exemplen? Om inte, varför?
Den som kan sin bolagshistoria vet om nedan bolag. Om du ägde dem långt innan de började att dala i såväl vinst- som kursutveckling blev svedan värre än att få uppleva Castafiore live, och köpte du dem då blodet hade börjat rinna blev saken heller ej bättre, för -100 procent är alltid -100 %.
- Kodak
- Enron
- General Motors
- Lehman Brothers
- Atkins Nutritionals
- Hugo Boss
- Facit
- Eniro (förstår mig rätt)
Utan något underlag tror jag att det absolut går fler bolag på den "bra" sidan, än på den "mindre bra", men att bara blunda, tänka att bolaget har varit fint långsiktigt och kommer nog så förbli är en onödig och dum(?) risk att ta. Att enbart utgå från historik, ej bedöma utifrån vad man tror och kan prognostisera för framtiden, och sedan applicera Warren Buffets: "If You aren't willing to own a stock for ten years, don't even think about owning it for ten minuts". Citat är ofta bra, träffande och "korrekta". Dock skall de inte tas ur de sammanhang som de sägs och ursprungligen tillhörde.
"The greatset trick the long-term ever pulled was convincing the (naive) investor that it was real and to be taken for true" - eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar