En julberättelse och en julhälsning

I morgon vankas julafton och jag tycks möta den i samma tillstånd som de senaste tre sådana; sjuk (varför bryta en sed/rutin på den mest rutinartade dagen i den kristna kalendern?). Det känns såklart inte roligt men är det någon dag man ska "pressa" sig på torde det väl vara denna. Maten kommer vara smaklös (ack och ve) men det kommer verkligen inte sällskapet att vara och sedan jag tog steget från "barn" till "vuxen ungdom" har detta kommit att bli det absolut viktigaste för mig (och ja, jag brukar faktiskt få en julklapp eller två, så det spelar ju såklart också en roll). 

Många familjer har nog som tradition att sitta uppe denna "uppesittarkväll" och se på Bingolotto, rimma julrim, spela spel eller dylikt. Själv har även jag denna tradition men det är en annan rolig sak som händer innan kvällningen nalkas. 

Jag har en mycket nära vän, vi kan kalla honom Oscar, som föddes med ett kognitivt handikapp. Förvisso märks detta i många vardagliga situationer då han har en kontaktperson som hjälper till med "schema", matlagning med mera,  men han kan ändå gå själv på stan, handla, ta sig för etc. Likaså har han ett jobb genom samhall samt en egen lägenhet, som han delar med sin vackra fästmö (även hon har ett kognitivt handikapp). 

Oscar och jag har gått på samma fritids och det var en ren slump att vi sågs igen för cirka sju år sedan. Då framkom för mig att han älskar tv-spel och spelar allt, ALLT, som släpps. Jag överdriver inte när jag säger att han köper 2-3 spel i veckan, byter in dem och sedan köper nya. Spel som han tycker extra mycket om ... byter han in, men köper dem sedan igen (!) då han är sugen på dem.

Jag har en rätt så arbetssam vardag; jobb, studier samt mitt bokprojekt. Många dagar är krävande och tar såväl fysiskt som psykiskt på mig. Då är det skönt att ha en dag i veckan då jag går till min vän, sätter mig ned i hans ungkarlsrum och bara njuter av att se honom spela, berätta om alla spel som han har hunnit att spela och vem som dödar vem och vem som är ond tillika god. Att tillägga är att Oscar inte kan läsa eller skriva, men ändå kan han varje spels berättelse likt han komponerat den själv!

Ibland brukar vi spela tillsammans men då jag är en sådan extremet dålig förlorare (ta aldrig fram Fia med Knuff i min närvaro) brukar det sluta med att jag lägger ifrån mig dosan och ber honom fortsätta själv, då jag har "ont i handen".

Ibland brukar vi köpa en tv-spelstidning som vi bläddrar tillsammans i och där jag får läsa texten till bilderna. Det är så kul att se hur varje ord skapar en bild i hans sinne... det är magiskt!

Det finns så mycket jag skulle berätta om denna underbara vän, men jag nöjer mig med att beskriva att han ger mig så mycket energi och glädje och just denna dag, den 23/12, brukar vi träffas för en julfika och byta julklappar med varandra. Av mig får han såväl ett par spel som ett par filmer och jag vet att han kommer bli överlycklig! Att jag är sjuk gör föga; kärlek, lust och vänskap väger alltid tyngre!

Varför berättar jag om detta? Egentligen vet jag inte, men kanske är det att jag vill förmedla vad julen är och står för hos mig; var med dem som står dig närmast, skratta, njut, var närvarande samt ge och var nöjd. Tänk inte på kostnader eller uppoffringar. Tänk inte på morgondagen eller på jobbet efter ledigheterna. Låt allt detta läggas åt sidan. När allt kommer omkring är det inte pengar och kostnader som spelar roll; det är våra närmaste och käraste. 

Från mig till er alla: En riktigt God Jul.

"En julsaga" - Sveriges första bankkris

Jultider… är för mig ofta förknippade med samkväm, god mat, trevliga aktiviteter och Kalle Anka. Därtill tillkommer, såklart, julklappar och glögg. Dock är det ytterligare en sak jag brukar förknippa julen med – berättande. Dickens ”En Julsaga” har jag som tradition att lusläsa lite i varje advent och det kan också hända att jag ser en julfilm eller två när själva aftonen nalkas.

För att hålla liv i denna tradition men ändå koppla den till något vi dagligen vistas i – börsvärlden, tänkte jag glänsa (över sjö och strand) med mina historiska kunskaper om Sveriges första bankkris och även nämna lite om de s.k. fallskärmar högt uppsatta VD:ar m.fl. får. Jag upplever det sällan som vi inte ofta får läsa om någon magnats fallskärm, som denne får efter att ha, i de flesta fall, utfört ett extremt dåligt arbete. Den enskilde blir vinnare medan övriga, bolaget och aktieägarna, blir förlorare. Hur var det förr i tiden? Fanns dessa fallskärmar? Njae…


År 1668 upplevde Sverige sin allra första bankkris. Men till skillnad från i dag ställdes bankdirektören till svars. Johan Palmstruch dömdes att mista huvudet om han inte ersatte sina drabbade kunder.

De ansvariga bankdirektörerna för dagens finanskris seglar oberörda iväg med sina enorma fallskärmar. Ingen ställs till svars. Så har det inte alltid varit. Den första svenska bankkrisen ledde till att den ansvarige fick ultimatum: ersätt alla drabbade kunder eller bli halshuggen.

Detta var alltså år 1668 och den ansvarige hette Johan Palmstruch. Redan då grep staten in för att rädda ekonomin – resultatet blev att Riksbanken grundades, den första riksbanken i världen, 26 år före Bank of England.
Allt detta skedde då Sverige var en uppkomlingsstormakt i mitten av 1600-talet. På kort tid utvidgades landets gränser och Sverige blev en politisk och militär faktor att räkna med.

Stockholm växte från en medeltida by till en riktig huvudstad med regeringsbyggnader och privata palats, som inreddes med praktfullt krigsbyte från hela Europa i allmänhet, men främst från Tyskland och Frankrike i synnerhet. Vi fick nya städer. Vägar byggdes. Posten grundades. Den första tidningen utkom. Universitet grundades. Järn- och ståltillverkning inleddes. Svensk koppar exporterades till många länder och blev bland annat till takplåtar på det nybyggda slottet i Versailles.
Under några år var Sverige världens största kopparproducent med mer än 50 % av världsproduktionen. Kopparen var källan till Sveriges nyrikedom och grunden för vår valuta.

Den växande administrationen och affärerna skapade nya karriärer och möjligheter. Många utlänningar, främst tyskar, holländare och fransmän, militärer, entreprenörer, affärsmän och lycksökare sökte sig till Sverige. Denna invandring kan, till viss mån, jämföras med den arbetskraftsinvandring vi hade i Sverige mellan 1950-1970.

Johan Palmstruch var en av nykomlingarna. Han föddes i Riga, men hade holländsk bakgrund. Han drev affärer i Amsterdam men fängslades av oklara skäl och tvingades hastigt bege sig därifrån. I Sverige lyckades han få tillstånd, att efter mönster från Hamburg och Amsterdam, grunda den allra första banken, Stockholms Banco. Det var något så modernt som en girobank och låg på Västerlånggatan i Gamla stan.

Köpmännen betalade in en summa pengar och fick ett kvitto för det. Sedan kunde de, mot en viss avgift, göra affärer med kvittona som betalningsmedel. Kvittona var enklare att betala med än de svenska pengar, som då var i omlopp, enorma kopparplåtar. Kopparmynten blev så skrymmande eftersom kopparens värde skulle vara det samma som motsvarande silvermynt.

De första kopparplåtarna var så stora och tunga att man fick transportera dem med häst och vagn eller i särskilda slädar (jmfr. gärna Tyskland och deras inflation under mellankrigsåren). De tyngsta vägde 19,7 kg. De var världens största mynt. För en sådan plåt kunde man köpa en ko.

Affärerna gick bra. Palmstruch lånade ut det insatta kapitalet mot ränta till de nya industriidkarna, bland andra sin egen svåger, tysken Reinhold Rademacher som börjat med järntillverkning i Eskilstuna. Affärerna rullade på tills den dagen kom då alltför många samtidigt kom för att få ut sina insatta kopparpengar. Palmstruch hade inte många på lager. Han kom då på att utge vad som skulle bli Europas allra första banksedlar. Han lät trycka sedlar, på vilka det stod att innehavaren hade rätt att lösa in ovanstående summa i daler kopparmynt så snart banken hade fått in alla sina utestående lån.

Affärerna växte och Palmstruch planerade att utvidga sin verksamhet med filialkontor i Göteborg, Falun och Åbo. Det blev med sedeltillverkningen redan då som det så ofta blivit i vår tid, det trycktes många fler sedlar än vad banken någonsin kunde lösa in (jmfr. ECB, FED, Ingves etc.). Palmstruch var själv medveten om farorna. Han skrev i ett brev: ”Men det är så här i världen, att där Vår Herre bygger en kyrka, kommer gärna den onde och upprättar ett kapell.”

Värdet på sedlarna sjönk dramatiskt. Banken gick i konkurs och eftersom ingen då ännu hade hört talas om fallskärmar greps Palmstruch och dömdes till landsflykt och skadestånd. Om han inte betalade vad han var skyldig skulle han bli avrättad. Han knäcktes helt av fängelsevistelsen och den hårda domen varför han insjuknade. Han benådades men avled några år senare, fråntagen sitt adelskap och helt ruinerad. Idag ligger han begravd i Täby kyrka.

Staten ingrep och övertog Palmstruchs bank varpå den år 1668 förvandlades till Riksens ständers bank, det vill säga världens första riksbank. Det första riksbankshuset finns kvar vid Järntorget i Gamla stan. Från början var det meningen att den byggnaden skulle rymma både Palmstruchs nya förstorade bank och Stockholms första börshus, men Stockholm Banco gick i konkurs innan det nya huset hann bli färdigt, varför Riksens ständers bank ensam kunde breda ut sig i hela fastigheten då allt var klart.


Vad anser du om fallskärmar? Bör de finnas? Varför? Varför inte? Hur har de egentligen tillkommit och hur har de kommit till att bli så stora?

Kan någon verkligen anse att det arbete som t.ex. Karl-Axel Waplan utförde i det beryktade Northland var bra och att han, vid konkursen, fick 6,1 miljoner kronor i fallskärm?

Eniros sparkade VD, Johan Lindgren, blev av med sin fallskärm men är det "tillräckligt"? Om inte, vad/hur skulle han mer ha straffats? Kanske inte halshuggning a lá 1660-tal men kanske ett finger eller två?

The Way We Think About Work Is Broken

"I get up at seven, yeah

And I go to work at nine

I got no time for living`

Yes, I'm working' all the time

It seems to me

I could live my life

A lot better than I think I am

I guess that's why they call me

They call me the working man" Working Man, Rush 

Det finns en tro att det är vissa arbetstagares "psykiska löner" som får dem att gå upp tidigt varje morgon och trampa sig till jobbet.  Med "psykisk lön" menas den uppfyllelse som kommer med att göra ett meningsfullt arbete. Detta tänkande tillämpas mer ofta än sällan på yrken såsom författare, doktorer eller socialarbetare, medan en motsats gäller för andra yrken, såsom vaktmästare, industriarbetare och telefonförsäljare. Här gäller mer antagandet från massan, dvs. oss dödliga, att de enbart gör det för pengar – den "fysiska lönen".

Men Barry Schwartz, professor i psykologi vid Swarthmore College, anser att jobben handlar om mer än pengar, detta för såväl arbetare som tjänstemän. När han, för decennier sedan, utbildade sig dominerade Skinners behaviorism – operant betingning. Skinner syn på den mänskliga naturen var att varje åtgärd kan förklaras genom linsen av belöningar och straff: om någon inte gör något kan dennes beteende förklaras med att belöningen för jobbet inte är värd ansträngningen (och vice versa) -  hen anser sig helt enkelt inte få en tillräcklig belöning för det. Även om Schwartz blev utbildad under denna era berättar han att det mer slog honom hur fel detta tänk var.

Jag har läst hans  senaste bok, Why We Work, i vilken Schwartz, som kategoriserar sig själv som en ”outsider inom den ekonomiska sfären”, kommer in på att det är fullt möjligt för en arbetare, oavsett arbetsplats, att kunna nå denna ”psykiska belöning”. För dig som inte orkar eller har tid att läsa finns detta givande och högst intressanta TED-talk  - "The way we think about work is broken" -att tillgå, där detta tema diskuteras.

I Schwartz idealiska värld skulle varje arbetstagare känna sig viktiga och uppmärksammade samt skulle de känna att de gör ett meningsfullt arbete som bättrar andras liv. Men att komma till den punkten skulle kräva en rad radikala ändringar av hur vi ser på arbete och konsumtion. Vad skulle då arbete vara om dessa ändringar fick fäste? Likaså är det intressant att se vilka begräsningar detta synsätt bär med sig.

I sin bok hävdar Schwartz att den mänskliga naturen inte är ”naturlig”, utan att varje epoks människor har olika förväntningar därtill föreställningar om vad som motiverar människor. Likt samhällen förändras, förändras även dessa. Dock kan det vara svårt, ja näst intill omöjligt, att säga vilken del som är ansvarig för den andres utveckling. Lättast är nog att säga att allt sker i en symbios.

Schwartz utgår från Adam Smith, som kan ses som arketypen av det moderniserade kapitalistiska tillika industriella samhället. Han hade uppfattningen att människor till naturen är lata och att de hellre gör ingenting än någonting. Så, om man vill ge människor ett jobb måste man få dem att känna att det är värt deras tid och ansträngning. Och hur gjorde/gör man det? Jo, genom att ge dem en lön – pengar.

Enligt denna modell spelar det ingen roll om folk ogillar det arbete de gör, eller om de gör samma operation om och om igen, tusen gånger om dagen, eftersom de inte gillar vad de gör. Således har vi en 250-årig historia av att bygga arbetsplatser på antagandet att människor bara gör arbete för lönen. vilket Schwartz vill argumentera mot; den era vi lever i har andra krav och förväntningar!

Idag lever vi i en globaliserad värld, där människor ständigt pratar om egentid, att uppfylla sig själva och sitt liv, att finna såväl Nirvana som en inre frid. Människor pratar om meditation och mindfulness; Madonna förespråkar Kabala medan vissa doktorer ordinerar kulturupplevelser för välbefinnande. Kort sagt; vi lever i en värld där vi anser oss vara mer upplysta. Hur påverkar allt detta vår syn på arbetet? Vilka krav har vi för att arbeta och, för de som det är förunnat, att välja arbete? Medan vissa kommuner pratar om ersättning/bidrag för ”friskvård” på ett gym kan vi ofta läsa om hur Google bedriver sin arbetsgivarfilosofi.

Varför arbetar jag? Är det för lönen? För ett mer psykiskt tillfredställande? Jag har svårt att välja mellan dessa och jag tror nog att det är sunt. Jag mår bra av mitt jobb och cyklar oftast med ett brett leende till det. Dock, i min nuvarande livssituation, tror jag inte att jag skulle göra det om jag inte fick en fysisk belöning – lön. Däremot, i framtiden, om jag lyckas bygga en utdelningsmaskin, tror jag det kommer att ändras; att jag då mer kommer välja jobb enbart utifrån mitt psykiska välmående. 

Om man ska tillåta sig att dra Schwartz filosofi till sin spets skulle det vara intressant att se hur världen i allmänhet men den kapitalistiska dito i synnerhet utvecklades. Om den fysiska lönen blir mindre värd leder detta automatiskt till att pengar tappar i värde. Människan upplever sig mer tillfreds på dagen i sitt yrke och behöver därför inte konsumera/"unna" sig saker för att ersätta för uteblivandet av detta (vilket jag upplever vara dagens praxis). Hur skulle världen se ut om pengar tappade i värde? 

Varför jobbar du nu?Anser du att Schwartz har en poäng? Bör vi eftersträva den filosofi han förfäktar? Varför? Varför inte? Samt, om vi nu går mot denna filosofi; hur kommer pengar och dess värde att bli/vara?

Njutningens paradox

"Fråga dig själv huruvida du är lycklig och du upphör att vara det." J.S. Mill

Jag är väldigt intresserad av historia i allmänhet och antiken, främst romarriket, i synnerhet. Under min tid som student skrev jag en c-uppsats om Julius Caesar och just nu håller jag på med den första delen i min planerade romanserie om en romersk fältherre tillika konsul. Den planeras att utkomma sommaren 2016.

Varför nämner jag detta? Jo, därför att vad jag kom fram till i min forskning om Julius Caesar var att han var en epikuré, dvs. en livsnjutare och levde enligt  epikurismen, vilket kan sägas vara en filosofi som rättfärdigar ett utsvävande liv. För dig som är intresserad kommer själva begreppet från den antika filosofen Epikuros, som menade att meningen med livet är att uppnå lycka.

Att njuta, må bra och känna ett välbehag är något vi alla eftersträvar. Vi har tidigare diskuterat kring om du är nöjd eller inte och hur man kan reflektera kring det samt även, delvis, nosat på ämnet i "Bland stress och göranden - vad hände med `nuet`och `jaget`". Detta inlägg påminner om en viss del om dessa men angriper allt från ett annat perspektiv.

Varför investerar du? Vad är ditt mål? Att få tid? Tid att göra vadå? Tid att njuta? Kommer du per automatik att bli lycklig när du får tid? Kommer lyckan och njutningen komma som ett brev på posten samma dag som din avskedsansökan anländer i samma låda? Kanske...kanske inte.

I verkligheten är lycka och njutning inte helt lätt att nå. Istället kan det vara såhär: ju mer du försöker ta fast den, desto lättare glider den igenom dina fingrar. Som författaren C.P. Snow skrev: "Att sträva efter lycka är idiotiskt, för du kommer aldrig att bli lycklig genom att sträva efter den" (jmfr. hamstern i sitt hamsterhjul).

För rätt så länge sedan läste jag en intressant artikel skriven av Gary Holden, som nu är professor på New York University. För ett par år sedan tog han och hans fru ett sabbatsår för att resa jorden runt. De lämnade sitt hem i England och tillbringade 12 månader i USA, Nya Zeeland, Australien, Singapore och Malaysia. Han beskrev det som att det var en hedonistisk dröm - ett helt år där de kunde ägna sig åt mat, kultur, nöjen och att bara vara lediga.

Dock, då hände något överraskande. Under de första månaderna av deras resa upptäckte Holden att han hela tiden retade upp sig på hur lycklig han borde vara. Han kunde se ut över Grand Canyon och tänka: "Det här är världens underverk. Njuter jag tillräckligt av det?"

Det var likadant vid Uluru (Ayers Rock) i Australien och vid de varma källorna på Nya Zeeland. Vid Niagarafallen var han så irriterad att hela dagen blev förstörd.

Till sist bestämde han sig för att sluta med att analysera sina känslor och för detta krävdes en enorm viljestyrka. Dock lärde han sig gradvis att rikta sin uppmärksamhet utåt istället för inåt. När de nådde Stora Barriärrevet hade han till sist lyckats. Han fokuserade på korallerna, hajarna och fiskarna istället på sig själv. Och till sist, efter en kamp, hade han det bra - han njöt!

Jag kan känna igen mig i mycket av det Holden beskriver. Ibland kan jag sitta på bjudningar och se mig själv från tredje-personsperspektiv och tänka: här sitter du. Du har sett fram emot denna kväll. Sett fram emot att träffa alla dina vänner. Ändå sitter du här och analyserar de känslor du trodde dig skulle uppleva men som inte ännu upplevts. Istället för att njuta ägnar jag all tankeverksamhet på att leta efter just den känslan!

Det han lärde sig av sin erfarenhet anser jag kan sammanfattas på ett bra sätt av den engelska filosofen John Stuart Mill: "Fråga dig själv huruvida du är lycklig och du upphör att vara det."
Denna kommentar är extra intressant då Mill var gudson och en gång lärjunge till filosofen Jeremy Bentham. Denne var den perfekta hedonisten. Precis som Epikuros satte han likhetstecken mellan lycka och njutning och menade att ett lyckligt liv helt enkelt består av mer njutning än plåga. Han gick till och med så långt att han hittade på en egen lyckokalkyl - ett sätt att räkna ut hur mycket lycka och smärta ett speciellt agerande skulle skapa. Detta synsätt är tilltalade - tänk om man, med rationell teknik, kunde räkna ut hur man uppnår lycka!

Få personer hade i alla fall bättre förutsättningar att förstå lycka än John Stuart Mill. Han var intelligent, hade en god utbildning och hade studerat, förstått och använt Benthams idéer. Dock hjälpte det ej. Vid 20 års ålder drabbades Mill av en djup depression, som varade i över sex månader. Under denna var allt det rationella som han lärt sig av Bentham som borta, vare sig det handlade om att söka efter lycka eller undvika smärta. Ingenting gjorde honom bättre förrän han slutligen upptäckte poesin och främst verk av William Wordsworth. Denna nådde fram till honom och blev en sorts "medicin för hans plågande själ". 

Sjukdomen gav Mill en anledning att ändra sin syn på lycka. En av de insikter han fick var denna: 

"Nu var jag emellertid av den uppfattningen att detta mål [ens lycka] endast kunde uppnås genom att inte göra det till det direkta målet. Endast de som fokuserar på andra tingän sin egen lycka, är lyckliga ... Genom att således sikta på någonting annat, finner de lyckan på vägen ... Fråga dig själv huruvida du är lycklig och du upphör att var det."

En lite rolig övning jag kom att tänka på, under veckan som gått, var följande:
Skriv upp alla saker som gör dig lycklig, som när du ägnar dig åt din favoritsport eller sysslar med din hobby eller läser Värdepappret eller är med dina barn eller umgås med dina vänner - listan kan göras hur lång som helst. Fråga dig sedan följande: Gör jag dessa saker för att de gör mig lycklig eller är jag lycklig för att jag gör dessa saker? Koppla detta sedan till dina investeringar och dina investeringsmål. Så... vad blev ditt svar? Lider du av njutningens paradox?

Emotionella konton?

"There is nothing in the world so irresistibly contagious as laughter and good humor" Scrooge

Pengar är ett känsligt ämne, vilket jag tror vi alla är medvetna om. Krig och konflikter, äktenskap och vänskap, hälsa och flourishing har genom historien påverkats av pengar. Detta är nog en kunskap för gemene man. Dock, utöver att pengar de facto är ett känsligt ämne, hur påverkar våra känslor vårt förhållande till dessa? Vi har tidigare varit inne på ämnet när jag skrev om Is happiness for sale? men här försöker jag angripa från ett annat perspektiv.  

När vi får en summa pengar placerar vi den alltid i en speciell kategori, ett "mentalt konto". Det är beteendeekonomins tydligaste fynd. Vi sätter vår lön på ett konto, sparpengar på ett annat, vinstpengar på det tredje och arvspengar på det femte. Hur vi sedan hanterar och spenderar dessa likvider beror till stor del på vilket mentalt konto vi placerat dem i. Mycket exempel och forskning visar att användandet av dessa mentala konton mer ofta än sällan leder till irrationella beteenden och beslut.

De senaste årens forskning har visat hur mentala konton har en stor emotionell laddning. Och mer än så, nämligen hur vår sinnesstämning påverkar vår vilja att spendera pengar, vilket vi tidigare diskuterat här.

Tänk dig att du får ett brev som förklarar att du fått en summa pengar från en släkting. Bara några dagar tidigare har du fått reda på att släktingen har en obotlig sjukdom. Tror du att det påverkar ditt sätt att spendera/använda pengarna?

Peter McGaw, professor i marknadsföring och psykologi, har i en rad studier visat att detta har en stor påverkan. Vissa deltagare utsattes för ett scenario där pengarna hade en tydlig negativ emotionell laddning. Andra fick veta att pengarna istället var en lotterivinst och blev således förknippade med mer positiva känslor. Studierna visade att en negativ emotionell "stämpel" gör att man spenderar pengarna på mer nyttiga ändamål, såsom välgörenhet, utbildning eller hälsosam mat. Lotterivinster, som mer har en positiv emotionell "stämpel", spenderades istället på Iphone 65, Playstation 39, BMW X5, inköp av en grekisk ö etc.

Slutsatsen är tydlig: pengarnas emotionella laddning har stor påverkan på vår konsumtion och hur de spenderas. Hur ofta har du inte gjort, eller varit riktigt nära att göra, ett aktieköp när du varit på ett extra bra humör och börsen varit blå?

"If you cannot control your emotions, you cannot control your money" Warren Buffet

Dock, pengar och känslor är ett komplext ämne, vilket vi ska se ytterligare exempel på.

Du som har läst eller sett på Charles Dickens`"En julsaga" (kan varmt rekommendera denna) vet att Ebenezer Scrooge är snål, sniken och självcentrerad, dvs. raka motsatsen till den svenska regeringen i denna flyktingskris. Dessutom verkar han också ganska olycklig. Han vill inte spendera sina pengar på någon annan än sig själv. Men, efter att ha fått besök av några, minst sagt, karismatiska varelser förändrar han sitt sätt att spendera och hjälper andra människor i grannskapet. Då når han något som närmast kan liknas vid flourishing. Troligtvis hade inte Charles Dickens ekonomisk psykologi, filosofi därjämte lyckoforskning i åtanke då han skrev historien, vars orsak var att betala av en skuld, men hans karaktär är ett fint exempel på detta.

Kan vi lära av denna karaktär? Kan vi läsa in att Scrooges sätt att spendera pengarna hade påverkan på hans nedstämdhet?

Kanske, då en rad sinnrika studier nämligen har visat att nedstämda personer tenderar att vara både mer självcentrerade och spendera mer pengar på sig själva (jmf. nämnda, Joakim Von Anka m.fl.). Om man ska tro på de senaste årens lyckoforskning, likväl som gammal visdom, är detta en dålig metod för att bli lyckligare - pengar kan inte köpa lycka. Förvisso kan de säkert underlätta, men att kunna köpa en känsla bryter med all logik! Att spendera pengar på sig själv ökar istället ens egen självcentrering - egocentrism - och leder, i längden, till ett ökat missnöje, som i sin tur leder till ökad personlig konsumtion. En negativ spiral blir här tydlig.


Ebenezer Scrooge fick besök av tre spöken som hjälpte honom att förändra sitt beteende. Vi andra kan hoppas på detsamma men får nog mer förlita oss till kunskap och söka hjälp inom psykologin och dess forskning (alt. läsa Kalle Anka). Vi vet exempelvis att konsumtion, god och utförd med rätt orsaker tillika på rätt sätt, leder till en mer positiv sinnesstämning.

Ett tydligt exempel på hur de mentala kontona fungerar och hur de används tror jag står att finna i hur en majoritet av Sveriges befolkning använder sin eventuella skatteåterbäring. Mina vänner och bekanta brukar ofta se dem som en sorts "lotterivinst" och köper ofta något "onödigt" eller "onyttigt". Tänk vad intressant det skulle vara om Skattemyndigheten kunde ge dem en annan emotionell laddning. Kanske skulle folk då bruka sina pengar till mer samhällsnytta, såsom att skänka till diverse hjälporganisationer eller dylikt.

Känslor och pengar är ett mycket intressant ämne som går att attackera från flera håll. Det är fascinerande hur man kan känna sig mer "lycklig" om man är rik (till en viss nivå). Hur kan känslor egentligen hänga ihop med döda materiella ting? Hur kan man säga att man "älskar" sin Iphone, sin bil, sitt hus, sina pengar etc? Förvisso menar nog 99 % inte detta bokstavligt men här väcks ändå en tanke.

Har du några emotionella konton? Hur tänker du kring din konsumtion? Hur mycket spenderar du på dig själv tillika andra och vilka känslor ger det dig?

Rudimentära ekonomikunskaper för en "Svensson"(?)

Jag har en bekant på mitt jobb som har sett att jag ofta läser Dagens industri eller ekonomisidorna i diverse tidningar på jobbet. Han har börjat fråga mig lite om mitt intresse och själv berättat att han ofta velat lära sig mer om denna sfär men alltid känt att det är ”för mycket” tillika ”för svårt”. Grafer till höger och vänster, räntor som går upp och ned, BNP, tillväxt etc.

Jag svarade att det förvisso är sant men att även en tusenmilafärd börjar med ett första steg, varpå han skrattade och bad mig sluta citera Tao Te Ching.

Sedan det samtalet har jag gått i lite tankar kring vad man som lekman, på ren rudimentär nivå, bör/ska kunna. Jag googlade och läste i lite böcker jag fann på biblioteket på mitt jobb.

Allt är subjektivt om vad man som lekman bör kunna och mina punkter nedan bör ses och förstås med detta i vetskap.

1. Ekonomi har två huvudfåror: mikroekonomi och makroekonomi. Mikro behandlar kundernas beteende, incitament, prissättning, marginaler, etc. Makro är mer knutet till breda ekonomier och större saker såsom räntor, bruttonationalprodukten (BNP) och andra saker som du bland annat kan se i aftontidningar. Mikro är mer användbart för chefer och mer kunniga investerare  medan makro mer används av "Svensson-investerare". Med undantag för punkterna 2 och 3, kommer jag att täcka makroekonomi i andra punkter.

2. Lagen om utbud och efterfrågan. Detta är det fundamentala blocket i nationalekonomi. När utbudet av något ökar sjunker priserna och när utbudet minskar höjs priserna. Så när du har överproduktion av majs sjunker priset och vice versa vid underproduktion.

3. Användbarhet. När du har mer av något minskar dess ”användarvärde” för dig. Således är 100 kr mer värdefullt för dig om du tjänar 10 000 kr i månaden än om du tjänar 50 000 kr i månaden. Detta används ofta i att sätta upp priserna.

4. Bruttonationalprodukten (BNP): Detta är det grundläggande måttet på storleken av en ekonomi. Detta är begreppsmässigt lika med summan av inkomsterna för alla människor i landet eller summan av marknadsvärdet av alla varor och tjänster som produceras i landet. Just nu är USA den största ekonomin i termer av BNP på cirka $14000000000000. Det innebär att ett värde av $14000000000000 produceras i USA varje år.

5. Tillväxttakten: Tillväxten av en ekonomi mäts vanligen i termer av BNP-tillväxt. Eftersom BNP är ett mått på nationalinkomst, är denna tillväxt en grov representant för hur en genomsnittlig persons inkomster växer för varje år.

6. Inflation: Du vet redan att priset på de flesta produkter nu är högre än på din gnetiga svärmors tid. Inflationen (mätt i procent) är ett mått på hur mycket ett gäng produkter har ökat i pris från förra året. I mogna ekonomier är den årliga inflationen kring 2 % - det betyder att priserna på diverse saker, i genomsnitt, går upp med 2 % varje år. De grundläggande centralbankernas roll är att hantera den här takten och hålla det till ett lågt positivt tal. 

7. Räntor: När du lånar ut pengar till någon förväntar du dig säkert något extra i gengäld. Detta överskott kallas ränta. Räntan är ett positivt tal som mäter hur mycket överskott du får. Oftast är det centralbankerna som styr och sätter dessa. Just nu är räntan i Sverige minus 0,35 % och nära noll i stora delar av världen. Dock är det inte bara centralbankerna som styr räntor: inflationen och de långsiktiga utsikterna för ekonomin spelar också roll. De mekanismer som centralbankerna kontrollerar för de korta räntorna kallas penningpolitik.

8. Räntor vs Inflationen vs. tillväxt: Det existerar nästan ett omvänt förhållande mellan räntor och tillväxt och räntor kan också påverka inflationen direkt. Så när du räntorna höjs tenderar inflationen att sjunka tillsammans med tillväxt.

9. Finanspolitik: Regeringen kan styra ekonomin på ett bra sätt genom att justera sina utgifter. När regeringen spenderar mer kan det leda till ökad efterfrågan och det innebär mer prishöjning. Detta innebär både hög tillväxt och hög inflation, vilket även gäller omvänt. Således försöker regeringarna spendera mer under perioder med låg tillväxt och låg inflation och minska utgifterna under perioder med hög tillväxt och hög inflation.

10. Konjunktur: Ekonomier har sina perioder av uppgångar och krascher i cykler om cirka 7 år. I början av cykeln är det en bom som leder upp till toppen. Där infaller en sammandragning som i sin tur leder till en recession (period med negativ tillväxt och/eller ökande arbetslöshet) som slutligen följs upp med en expansion.

Detta är de punkter jag anser vara kunskaper man bör veta och kunna om ekonomi i allmänhet på en rudimentär nivå. Dessa grunder är något jag gärna skulle vilja se att varje skolelev får lära sig under sin skolgång. 
Har jag missat något eller bör något strykas?

Blir du, jag eller vi köpenickiade?

Rapportsäsongen börjar lida mot sitt slut och som vanligt har vissa företag ömsom överraskat positivt, ömsom negativt. Positivt och negativt i förhållande till analytikers förväntningar! Positivt och negativt i förhållande till s.k. "experters" bedömningar! Även om vissa bolag visat på svarta siffror har de ändå belönats med sjunkande kurser pga. att ovan nämnda personer förväntat sig mer och bättre, vilket den stora massan har anammat.

I många fall vill jag påstå att de rubriker tillika artiklar jag läst, såsom "SEB missade målet", mer visar på att vissa "experter" kanske har för höga förväntningar eller väljer att lyfta fram det sämre än bättre i resultatet. Personligen anser jag att en majoritet av storbankerna visade på helt okej rapporter då vi har en minusränta som har varat i cirka 1 år!

Vi har många gånger varit inne på psykologin och dess påverkan. Massan, pöbeln, popularerna, dräggen, har en tendens att ofta följa andra och dessa andra är mer ofta än sällan s.k. "experter" och analytiker. När de säger "hoppa", eller i detta fall "köp/sälj", gör 9 av 10 detta utan att reflektera vidare om det. Och varför skulle de det? En expert har ju sagt att de ska köpa/sälja! Varför då lägga ned tid på att själv sätta sig ned, analysera tillgängligt underlag, skaffa sig en egen uppfattning och ställa sig frågan varför denne har kommit med detta utlåtande? 

Jag är ingen psykolog men jag tror att i en majoritet av fallen handlar det om en sorts lättja samt en icke-existerande tilltro till sin egen förmåga att faktiskt sätta sig in i de investeringar man har gjort och sedan skapa sig ett eget svar/uppfattning.Sedan återstår alltid frågan om varför man i första hand investerade i bolaget om man så lättsamt, efter en persons utlåtande, väljer att sälja. 

Under denna tid har jag inte kunnat undvika att dra tydliga paralleller till en fin anekdot, som bör läsas som en allegori, jag ofta brukar berätta vid passande tillfällen. Den handlar om Wilhem Voight, en tragisk figur som levde i Tyskland i början av 1900-talet. Under hela sitt vuxna liv hade en majoritet av hans tid spenderats bakom galler pga. brott såsom stölder, snatteri, bedrägeri etc.

När Wilhelm väl fick komma ut från en av sina vistelser på "sitt andra hem" hade han verkligen bestämt sig - aldrig mer fängelse! Från och med nu var det att leva lagligt som gällde. Tack och hej alla försök till snabba pengar och hej skatteverket! Dock, efter att ha gått runt i ett par månaders tid utan att få jobb, kom denna bestämdhet successivt att minska. Slutligen var den obefintlig.

Överallt såg han människor som levde livet; som var lyckliga! Detta gjorde honom avundsjuk. Varför skulle han, som nu svurit på att leva lagligt, behandlas på detta sätt? Hade han inte suttit av sitt straff?

I sin frustration tillika vilsenhet bestämde sig Wilhem att han minst sagt förtjänade att få leva precis som alla andra. Varför skulle inte han kunna få njuta av såväl pengar som "livet"?

En dag gjorde han slag i saken och skaffade sig en preussisk kaptensuniform. Därefter valde han, på måfå,  några soldater som stod posto på gatan. Han gav dem order och kommenderade dem till rådhuset i staden Köpenick, där han lät arrestera både borgmästaren och polischefen.
Väl på plats beslagtog han stadskassan på 4000 D-mark. Efter detta bjöd han de soldater han lurat på en skrovmål och signerade kvittona med namnet på den direktör som var chef på hans senaste fängelsevistelse.

När han ändå var igång passade han på att skicka borgmästaren och polischefen till Berlin, där de skulle "förhöras". Efter detta kände han sig tillfreds och, efter att ha bjudit soldaterna på ytterligare förfriskningar samt givit dem pengar till hemfärd därtill mat, smög han ut från rådhuset och bytte om till civila kläder.

10 dagar senare greps Wilhem och därmed kom också begreppet "köpenickiad" att skapas, vilket enligt ne.se definieras som: bedrägeri med användande av av falsk namn eller föregiven befogenhet.


Oavsett sfär finns det alltid experter, ledare, talespersoner, viktigpettrar, analytiker etc. som vill, antingen direkt eller indirekt, styra oss att agera enligt ett visst förfarande. Ibland har de rätt, ibland fel... och ofta är de duktiga på att tala i tungor samt försäkra sig med vissa "men".

Säkerligen har alla i ovan positioner en gedigen utbildning, erfarenhet och kunskaper kring sitt speciella område. Dock, och detta är ett stort sådant, oavsett detta är detta ingen garant att de har rätt (fråga valfri invånare i Sverige vad de anser om våra kära meteorologer på SMHI). Därtill är det bara du som vet om din placeringshorsiont, din placeringsstrategi och dina grundsatser till val av investering. Följaktligen är du lika mycket expert som övriga.

Jag påstår inte att analytiker och experter inte behövs, däremot vill jag gärna få till en diskussion kring deras roll samt hur man bör behandla och bemöta de utlåtanden de gör. För en vanligt Svensson kan ett utlåtande såsom "H&M når ej upp till förväntningarna" tolkas som att det, mer eller mindre, är katastrof, medan det för oss insatta mer leder till en axelryckning, eftersom vi själva har studerat nämnda siffror och vet att företaget "missade" med 1 %.... således inte världens undergång!

Förvisso är mitt val av anekdot på gränsen till absurdum, men likt alltid är mitt syfte att skapa en reflektion. Hur påverkas du, jag och vi av alla experters åsikter? Vi, som tror oss vara "immuna", blir vi ändå påverkade undermedvetet? När allt kommer omkring; är vi inte våra egna experter?

Månadsavslut

Ännu en månad har fortgått och likt historien har oktober varit starkare än såväl augusti som september. Det har varit lärorikt och intressant att följa de, minst sagt, kraftiga kurssvängningarna i portföljen. 

Under oktober har ett par inköp gjorts. Bland annat har Emerson Electric och TGS Nopec tagits in i portföljen. Om Emerson kan jag rekommendera Långsiktig investerings analys och vad gäller TGS har Värdepappret skrivit en gedigen sådan (även Långsiktig Investering samt Småbolag & Undantag har mycket matnyttigt skrivet om detta norska bolag).

Utöver dessa inköp har jag även gjort ett tredje dito: Travelers Companies Inc.(TRV). Jag hade inte läst eller hört något om detta, minst sagt, fina bolag innan Ägamintid skrev om dem på sin blogg. Därefter läste jag om dem på deras hemsida samt på Divided Mantra. Jag kommer ej gå in på för många detaljer à la en analys, dels för att det inte passar sig på tråkiga "månadsavlutsinlägg", dels då jag anser att såväl Ägamintid som Divided mantra lägger fram dem mer än väl. Därtill har Värdepappret sagt att de kommer skriva om bolaget i det nummer som släpps den 30/11. 

Det jag främst gillar med bolaget är att nästan 70 %, räknat de senaste 10 åren, av resultatet kan härledas till investeringsportföljen, som består av räntebärande papper på kort löptid. Ungefär 40 % av dessa förväntas mogna de kommande tre åren. Detta leder till den spännande frågan var räntan då kan komma stå, men då det mer står för dörren att den kommer öka/stiga/befinna sig högre kommer TRV att gynnas med sin konservativa portfölj.

Således är tre bolag intagna denna månad. Jag känner mig en aning "osäker", då jag nu har över 85 % investerat av mitt totala kapital samt att ca 20 % av dessa investeringar är i amerikanska bolag. Jag tvivlar ej på bolagen men det är ändå en otillfredsställande känsla som finns inom mig. Jag kommer ha kvar TRV men släpper inte känslan kan jag komma att släppa det, och då endast pga. att jag då  kommit fram till att jag just nu inte är mentalt mogen att ha mer än ca 1 200 000 kr investerat.

Det finns även en sorts obekväm känsla i att ha handlat mycket på en kort tid, vilket går emot många av de kriterier andra investerare har (vilka jag även försöker förhålla mig till).

Jag hade planer på att ta in Vardia och har flera gånger suttit med knappen på köp. Dock, och detta kan låta konstigt i betraktarens öron, har jag ej kunnat förmå mig att åter ta in det i min väska. Sedan sommaren, då jag drog upp mina investeringskriterier, har dessa mer och mer kommit att segmenteras och även om jag finner Vardia som en extremt fin, om än fortfarande riskfylld, investering förmådde jag ej att trycka på köpknappen. Jag tror inte att de kommer göra om samma redovisningsmisstag som tidigare och med en ny ledning samt fina förvärv såsom Espen Husstad (som direkt köpte 1 miljon aktier) borgar det väl. Dock, de går fortfarande ej i vinst samt kan jag ej släppa den förlust jag fick lida i bolaget (visst; jag valde förlusten då jag sålde).

Sedvanligt kommer här de obligatoriska månadssiffrorna. Sparkvoten förhåller sig på en jämn nivå och det känns roligt att se hur mycket pengar jag kan sätta i arbete. Denna månad landade den på 75 %, vilket är i linje med tidigare månader.

Vad beträffar utdelningar har en sådan inkommit och jag tackar NCC för en fin månadspeng på 2394 kr. Nästa månad väntas utdelningar från b.la. Atlas Copco, Johnson & Johnson och Kinder Morgan.

Då börsen gått mer plus än minus har det totala kapitalet kommit att öka och jag är för första gången över 1 400 000 kr vid ett månadsavslut! Nu hoppas jag att denna siffra är den nya ”botten” och att 1,5 miljoner kronor nås inom en inte allt för lång framtid. Dock är jag noga med att ständigt påminna mig den fina sagan om sköldpaddan och kaninen.

Hur blev din månad?

Mer ved på "jag-vill-nå-mitt-mål"-brasan

Mitt syfte att kunna välja att bara arbeta halvtid från och med år 2026 har aldrig varit en sorts ”fix-idé” för mig. Dock har det alltid känts skönt att kunna snegla och spana mot ett mål. Detta kom, för cirka en vecka sedan, då jag var och handlade på ICA, att ändras. Förvisso är mitt mål fortfarans inte en "fix-idé" men det kom att bli alltmer påtagligt i mitt sinne.

Då jag alltid handlat i denna butik samt, i allmänhet, har lätt att prata och hälsa på de anställda, ”känner” jag ett flertal av dem. En av dessa tog emot mig vid kassan och slog in mina varor. Killen i fråga är 25 år och har jobbat på ICA i cirka 2 år. Han har nu fått fast tjänst och säger sig vara nöjd.
Om han har planer på att studera e.d. vet jag inget om, då det oftast blir ”Hej!”, ”Såg du matchen igår?”, ”Har ni ingen parmesanskinka?” ”Är oliverna slut? WTF?!” e.d.

Två veckor innan den incident jag hänvisar till åkte han på semester i Turkiet. Jag pratade med honom dagarna innan, då han skar upp lite påläggsskinka vid charken, och han var då lyrisk och spänd inför denna resa. Han såg verkligen fram emot den och pratade om vad han skulle göra (vila, sola, bada, äta och dricka gott etc. Dvs. "the usual").

Nu, då han slog in mina varor vid kassan, möttes jag av ett kort ”Hej” och hela hans kroppsspråk samt minspel skrek ut ”olycklig”, ”fången”, ”låst” och ”ekorrhjul”. Det var som om Ozzy Osbournes "Soulsucker" personifierats  och dragit ut hans livskraft. Förvisso kan han ha haft en dålig dag, vilket känns som mer troligt. Ändock fick jag dessa vibbar och kom att tänka på mig själv, min livssituation, var jag är och vart jag vill.

Jag kom fram till att jag har det riktigt bra; hälsan är behåll, mat finns på bordet, taket täcker mitt huvud, några skulder finns inga att nämna, är delägare i en bostadsrätt, har fast jobb etc. Därtill har jag (ju) en relativt stor portfölj. Detta är extremt viktiga, värdefulla och fina ”tillgångar” och jag ställde mig frågan vad är det jag vill – i dag, i morgon, om ett år, om tio år?  Därtill ställde jag mig frågan om hur jag kan använda dessa tillgångar för att maximera utfallet av min resa mot mitt mål.

Mina slutsatser blev att jag inte vill vara som han i kassan; leva för en/ett par veckors ”frihet” och sedan låta sig plågas resten av årets dito. Jag vill verkligen kunna äga en möjlighet att själv välja vad jag vill göra när jag vill, var jag vill och hur jag vill.
Visserligen är "fredagskänslan" skön och vetskapen om att två dagars vila står för dörren, men... visst kan man ha samma känsla med att jobba deltid alt. ej jobba överhuvudtaget (och då syftar jag på att det just är "fredag" och inte vetskapen om 2 dagars ledighet). 

Det har varit svängiga dagar på börsen och vissa bolag har kommit med starka rapporter medan andra inte gjort det. En majoritet av mina bolag tillhör det förstnämnda, men även ett par tillhör de sistnämnda, såsom SHB A, KMI, Nordea samt Fortum. När jag läser deras rapporter ser jag vad alla andra ser: minusresultat, röda soffor  sänkta prognoser etc. Dock blir jag ej orolig, då jag har räknat med att alla bolag i min portfölj, på ett eller ett annat sätt, kommer ha dåliga perioder under min resa mot 50 % frihet. Så länge det fundamentala ej drastiskt ändras ser jag ingen anledning att trycka på ”sälj”. Historiken talar för att jag gör rätt men detta är ingen garanti för framtiden. Vi har i dag Greklandskrisen, IS, flyktingströmmar, Kina, minusränta, oljan, Eva Romson … ja, vi har mycket som skriker ”rött” och vem vet; kanske kommer alla dessa faktorer göra att historiken inte återupprepas? Kanske kommer Mellanöstern att ”braka samman”? Kanske, kanske, kanske… ett magiskt ord som ömsom är bekvämt att använda, ömsom obekvämt att få höra.

Det är nu, i stunder likt dessa, jag verkligen tänker på var jag är, vart jag vill och hur jag skall nå dit. Att fokusera på annat hjälper mig inte; det finns andra som gör detta mer än nödvändigt.

Hur skall jag nå till mitt mål och hur kan jag utnyttja de tillgångar jag har?

• Fortsätt investera regelbundet i starka och vinstgående bolag. Dock måste jag bli bättre på att sprida mina inköp över en längre tid. Detta är en svaghet jag upptäckt hos mig själv.

• Fortsätta att jobba (jag tycker om att jobba. Det ger mig mycket att känna mig önskad och behövd. Likaså har jag ett jobb med underbara kollegor och mina arbetsuppgifter är verkligen belönande).

• Inte drabbas av någon sorts hybris utan försöka se och agera logiskt därtill rationellt.

• Försöka hålla samma sparkvot under en lång tid för att snabbare öka såväl värdeutveckling som utdelningskraft.

Jag skulle kunna skriva många flera punkter. Dock väljer jag att bara skriva en till, vilken jag anser vara den viktigaste:

• Pengar är inte allt. Lev i dagen (men inte för den), njut av det lilla och stora; umgås med vänner och familj; köp det du vill om du känner en stark känsla för det; spara mindre om ditt välmående ”kräver” det; var ute och inne, läs en bok, spela ett spel, skaffa fru, barn och kombi; åk till Liseberg;  ta en fika med vännerna; spy galla i det tysta över (blivande) svärmor, tvinga ned den billiga snapsen vid farfars sillbjudning; håll med släktens viktigpetter att det verkligen är sant att dagens ungdom nog allt är extremt bortskämd; låt bli att debattera om huruvida man får/inte får ta av det undre lagret i den berömda tillika omdiskuterade Aladdinasken. Kort och gott: LEVA LIVET!

Hur tänker du kring ditt "Var är jag",  "Vart vill jag" samt "Hur skall jag nå dit"?
Filosoferar du över frågor likt dessa och hur använder du dem? Är det sunt att ha dessa vid jämna tillfällen? Finns det en risk att man, mer eller mindre, ser sig själv som en "sim", som man kan ändra, styra och försöka kontrollera från ett "tredje-persons-perspektiv"?