En filosofs guide till livets vilsenhet

"Till mitten hunnen på vår levnads vandring

hade jag i en dunkel skog gått vilse

och irrat bort mig från den rätta vägen." Canto 01, D. Alighieri

Ännu ett inlägg som explicit, ändock implicit, inte har med ekonomi att göra kommer idag att presenteras. Likt tidigare redogjort är jag en bokmal. Jag läser mycket och försöker alltid att bredda mitt register och ta mig an nya författare, prosa, genres med mera. Detta gör jag för att jag har ett driv; ett sug att få läsa och ta del av andras berättelser, livsöden, kunskaper, insikter et cetera. 

"Don't panic!", D. Adams

När jag tittar på "the avarage joe" i såväl Sverige som i övriga västländer idag blir jag rädd. Förvisso läser många, men det är endast korta därtill icke-utmanande texter. I flera år har den svenska skolan tappat i såväl nationella som internationella resultat. De två mest heltäckande (om än ej helt rättvisa) rapporterna,  PISA-rapporten 2015 samt PIRLS 2011, segmenterar bara det som jag tror många av oss ser och läser; dagens människor, både vuxna och barn, läser inte. De tittar på serier, spelar Candy Crush, facebookar, twittrar et cetera. Dock, var är escapismen? Var är utmaningarna för intellektet? Jag säger inte att något av ovan är fel. Ej heller att man inte skall göra det. Emellertid, som verksam inom skolvärlden samt som forskare inom lässtrategier och läsningens betydelse för det kognitiva utvecklandet, är jag rädd att människan just nu håller på att bli så "dumifierad" att samtliga antingen skulle kunna få en roll i Luke Wilsons "Idiotrepubliken" eller konkurrera ut Jim Carrey och Jeff Daniels i "Dum Dummare".

Alla har vi våra favoriter som vi ofta återkommer till och detta för att de förmedlar en känsla, ett budskap, en ... "hjälp"(?). Den senaste tiden har jag känt att jag mer och mer har tappat fokus. Inte från jobbet. Ej heller från mina investeringar. Icke heller från mitt bokprojekt. Nej, jag har tappat fokus på "allt"; "livet" (att tillägga är att jag har slarvat med min mindfulness). Jag har under en längre tid gått med känslor tillika frågor kretsande om var jag är, vad jag vill, vad som komma skall och vart jag ska. Sådant gör jag ofta men just denna gång har jag känt en sorts vilsenhet när jag har försökt att besvara samtliga frågor. Bara sådär, likt en blixt från klar himmel, kom jag tidigare i veckan, då jag satt ned och försökte att bli tillfreds med de vilsna känslorna/frågorna, att tänka på en bok som har en hedersplats i min fullsmockade bokhylla.

"Människan är inte annat än summan av sina tankar. Det man tänker det blir man" M. Gandhi

"... är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke, som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten. Historien om de skatter som Santiago finner på sin väg lär oss den viktigaste av alla visdomar: att lyssna till sitt hjärta, att förstå tecknen på livets väg och framför allt att följa sina drömmar."

Bokens titel är "Alkemisten" och är skriven av Paulo Coelho, en av de författare jag håller som högst bland övriga mycket duktiga. Jag läste den för första gången när jag gick på gymnasiet och blev helt ställd. Boken handlar om en man som är vilse i livet, som alltid tror att gräset är grönare på andra sidan eller "inte ser skogen för alla träd". Han ger sig ut på en resa, där han tror sig finna en skatt. Väl hemma är han samma person, men han ser livet på ett annat sätt än tidigare. 

Boken fick mig att ställa frågor; att se inom mig. Den fick mig att ställa frågor som är (o)möjliga att svara på och den gjorde det på ett sådant vackert, lättsamt, pedagogiskt och narrativt sätt att jag aldrig upplevde mig utsatt eller utpekad. Och detta i en tid då mitt liv var lite ostabilt, likt nu, idag, då jag upplever mig vara ofokuserad. Således började jag läsa om den och när du läser detta inlägg har jag redan läst ut den och är, på förhand, säker på att den dels kommer att ha lugnat mig, dels ha givit mig en underbar eskapism.

"När du förändrar ditt sätt att betrakta saker, förändras de saker som du betraktar" M. Planck

Vid en snabb, likväl mycket intressant, googling fann jag att jag inte är ensam om denna känsla, detta budskap samt denna upplevelse av att ha blivit förtrollad av Coelhos prosa. Boken har översatts till 56 språk och givits ut i 156 länder! Den är en av världens mest sålda och omdiskuterade böcker och när man läser runt på Internet är det många som beskriver den som "livets ordbok". Nu tänker du säkert att alstret är en tegelsten á la Dostojevskij eller Dantes "La Divina Commedia", men hör och häpna; den är enbart 185 sidor. Således är den en underbar bok att läsa non-stop under en helg!

På Coelhos hemsida finns mycket matnyttigt om boken och då jag satt och studerade den fann jag nedanstående lärdomar som många i allmänhet, men en recensent vid Huffington Post i synnerhet, anser förmedlas i boken. 

1. Rädsla är ett större hinder än hindret självt

"Säg till ditt hjärta att rädslan för lidande är värre än lidandet själv. Och att inget hjärta någonsin har lidit när det går på jakt efter sina drömmar, eftersom varje sekund av sökningen är ett andra möte med Gud och med evigheten. "
Varje ny strävan kräver in människan på ett okänt territorium - det är skrämmande. Men med stor risk kommer stor belöning.

2. Det sanna kommer alltid att uthärda alla hinder

"Om det som man finner är gjord av ren materia, kommer det aldrig förstöras/försvinna. Och man kan alltid komma tillbaka. Om det du hade hittat bara var ett ögonblick av en insikt, som en explosion av en stjärna, skulle du inte hitta något när du kommer tillbaka. "
Sanningen kan inte beslöjad av rök och speglar - det kommer alltid att stå fast. När du söker efter "rätt" beslut, kommer det att vara ett som tål tidens tand och vikten av kontroll.

3. Bryt monotonin

"När varje dag är densamma som den nästa beror det på att folk inte inser de goda saker som händer i deras liv varje dag som t.ex. att solen går upp."
Tacksamhet är praxis för att hitta det goda i varje dag. Livet kan lätt bli stillastående, vardagligt och monotont. Dock, det ändras beroende på vad vi väljer att se. Det finns alltid en guldkant, om du letar efter den.

4. Omfamna den nuvarande

"Eftersom du inte bor i antingen mitt förflutna eller min framtid är jag bara intresserad av nuet. Om jag alltid kan koncentrera på det nuvarande, kommer jag att bli en lycklig man. "
Det finns ingen anledning gräva i det förflutna och låta det definiera dig, eller att gå vilse och orolig för framtiden. Fokusera istället på nuet. Då är du i området för möjligheten - hur du samarbetar med nuet kommer att styra ditt liv.

5. Din framgång har en krusningseffekt

"Det är vad alkemister gör. De visar att när vi strävar efter att bli bättre än vad vi är,  blir allt omkring oss bättre också. "
Tillväxt, förändring och utveckling är vävt in i tyget av verkligheten. Att bli en bättre version av dig själv skapar en dominoeffekt som gynnar allt  och alla omkring dig: din livsstil, din familj, dina vänner.

6. Ta beslutet

"När någon gör ett beslut dyker han ned i en stark ström som kommer att föra honom till platser som han inte ens hade drömt om när han först fattade beslutet."' Det är lätt att bli överväldigad av de okända och mer fina detaljerna i dina drömmar. Ageranden och resultat kommer att strömma ut om du har tillförsikt och tillit för ditt beslutsfattande; sitter du kvar på staketet kommer du ingenstans.

7. Var orealistiskt

"Jag ser världen i termer av vad jag skulle vilja se hända, inte vad som verkligen sker."
Några av de största uppfinningar skulle inte ha hänt om människor hade valt att acceptera världen som den är. Stora framgångar och innovationer börja med ett tänkesätt som ignorerar det omöjliga.

8. Oavsett hur många gånger du faller - res dig upp!

"Hemligheten med livet är att falla sju gånger och att gå upp åtta gånger."
Åttonde gången kan vara ditt genombrott. Är så ej fallet kommer kanske den nionde att bli det. Det finns inget alternativ! 

9. Fokusera på din egen resa

"Om någon inte är som andra vill att denne skall vara, blir de andra arga och besvikna. Alla verkar ha en klar uppfattning om hur andra människor ska leva sina liv, men ingen otäcks ha det om sitt eget liv"
Det är lätt att påverkas av andra, men du kommer att bli olycklig om du lever någon annans liv. Det är inget fel med att ta råd och lära av andra, men se till att det ligger i linje med dina önskemål och passioner.

10. Agera!

"Det finns bara ett sätt att lära sig. Det är genom handling. "
Du kan studera, läsa och lyssna tills du blir blå i ansiktet, men hela upplevelsen är när du vidtar åtgärder och låt er gummit möta vägen. När du är klar; sikta och tryck på avtryckaren.



Att känna en sorts vilsenhet, ett ofokus, tror jag är sunt och bra. Människan är ett reflekterande och outgrundligt väsen som inte skall jämföras med maskiner e.d. Likväl är vi inte mer än just människor, ett flockdjur, och som dessa behöver vi ständigt, ibland ofta, ibland sällan, mycket hjälp och stöd. Annat vore konstigt. Arthur och Ford hade sin guide, Dante sin Vergilius och jag har min Coelho. Har du någon ciceron och, i sådana fall; vad/vem/vilket?

Huvudlösa förfaranden - (ytterligare) en fransk allegori

Frankrike 13 juli, år 1789

"Jag förstår mig inte på de där idioterna, förlåt min kära; filosofer vill de ju bli kallade. De kräver och kräver men oavsett hur mycket jag ger vill de ha mer. Har jag inte varit dem nådig? Är jag inte en givmild kung?"

"Min älskade. Det har du sannerligen varit och mer därtill! Det är Voltaire och Rousseau som har lyckats förpesta folket med sina idéer om folkstyre samt det där dralvet om 'frihet, jämlikhet och broderskap´ Har de glömt allt som du har gjort för dem? Åh min älskade Ludvig. Var inte orolig. Gud är med oss och han kommer att skydda oss. Här, ta en till kaka - de smakar himmelskt."

För ett par veckor sedan kom världens medborgare att informeras om att det dels finns ett litet land i Centralamerika som heter Panama, dels att många stora affärsmän, kungar, ministrar, ämbetsmän e.d. har placerat många av sina tillgångar där i syfte att undvika skatt. Vad beträffar det förstnämnda; att det finns ett land som heter Panama, tror jag ingen är överaskad och vad gäller det sistnämnda, skatteflykten, tror jag att ... ingen(!) är förvånad. Vad gäller informationen om att nordens största bank, Nordea, nämns i flera av dessa läckta dokument från en "visselblåsare" tror jag endast förvånar några få. Banken har gång på gång lyckats hamna i blåsväder och förutom att smutskasta sitt eget varumärke förlöjligar och dumförklarar ledningens personer sig själva. På kort tid har Sveriges banker, med råge bör tilläggas, lyckats marknadsföra sig i världen; Swedbank med Wolf och Sundström; Nordea med sina Corleoneaffärer.

Finansinspektionen, myndigheten som övervakar finansmarknadens företag i syfte att ge stabilitet och effektivitet, har vid flera gånger de senaste åren kunnat dra undan mattan för Nordea. Lägenhetsaffärer, lite väl konstiga fondmål och hjälp att sätta upp brevlådeföretag är bara axplock av negativa - och egenskapade(!) - ageranden som banken har gjort. Dock har de alltid undkommit med små, knappt märkbara, straff. På såväl bloggar som forum och andra mötesplatser talas det om att "banken är för stor för att Finansinspektionen skall våga straffa hårt". Således framkommer en paradoxal upptäckt; ju större och mäktigare du är, desto lägre risk löper du att bestraffas när (OBS: inte "om") du håller på med olagliga affärer. Med andra ordalag kan det sägas att finansvärlden jobbar med en inverterad straffskala; små synder bestraffas hårt - gigantiska inte alls!

I maj i fjol uttryckte myndighetens chefsjurist följande: "Nordeas system har i princip släppt igenom vad som helst. Det är inte acceptabelt för någon bank, men man kan inte sticka under stol med att det här gäller Sveriges största bank och en bank som anses globalt viktigt"

Det enda som har räddat Nordea från indraget tillstånd hittills är dess storlek samt att detta skulle ha utlöst en svensk finansapokalyps.

Under medeltiden, renässansen och en viss del av upplysningstiden var alla kungar immuna inför lagen. Det var enväldets era där kungarna och påven sågs som av Gud tillsatta och därmed var ofelbara; oavsett vad de gjorde så var det i alla fall inte fel. Bönderna, adeln, prästerna, Sundström...ja, alla fick finna sig i att kungens ord var lag och vågade man sig på att ifrågasätta detta kunde man räkna med att straffet inte skulle bli lindrigt. Emellertid har det alltid funnits de som inte förmår att hålla tand för tunga och dessa spatserade även runt under dessa århundraden. Mer ofta än sällan mötte dessa våghalsar (eller "dödslängtare") hemska straff, såsom tortyr och långdragna dödsstraff, där det slutgiltiga andetaget kom som en befrielse.

[...] groteska och hemska dödsstraff [...]

Beträffande dödsstraffet skulle man kunna tro att alla som dömdes till detta fick ett ungefär samma, som t.ex. en snabb halshuggning och därmed, förhoppningsvis, en smärtfri död. Dock är detta långt ifrån sanningen (om vi nu ej räknar Sundströms och Caspers ord för 'sanning'). Faktum är att de med mest makt, mest anseende, mest egendom etc. var de som hade turen att få "lätta" dödsstraff. Vad gäller övriga, de tillhörande ständerna "borgare" och "bönder", var det mer ofta än sällan som groteska och hemska dödsstraff, gärna med en utdragen tortyr innan, utdömdes. Stegling, hängning och bålbränning är bara axplock av den uppfinningsrikedom som människan hittills hade uppvisat vad beträffar att döda sina fränder. Ibland hände det att de av "lägre social status" hade tur och blev dömda till en "enkel" halshuggning. Dock kunde även denna bli en smärtupplevelse få ville uppleva, då bödeln inte alltid lyckades träffa rätt och därmed blev nödgad att hacka av den dömdes huvud. Förvisso kunde denna "hackning" även drabba adelsmän, men det var sällan. Detta för att man ofta hade mer erfarna, och därmed bättre, bödlar ju högre upp på hierarkistegen den dömde stod.

Under den franska revolutionen (år 1789-1799) kom dödsstraff att dömas ut till såväl höger som vänster. Ingen gick säker oavsett om du var bonde, borgare, präst eller adel. Inte heller ditt namn därtill släktgren tycktes kunna garantera dig skydd från revoltörerna. Det var t.o.m. så illa att även om du hette Voltaire eller Rousseau och dels tillhörde de stora tänkarna för denna tid, dels var ansvarig för revolutionen gick du föga säker...

När den franska revolutionen hade hållit på i cirka tre år kom de styrande att ge gehör för den franska läkaren, Joseph Ignace Guillotin (och nej, han uppfann inte giljotinen, han bara förespråkade användandet av den), som gång på gång försökt få det till legio att giljotinen skulle användas som avrättningsmetod för både de besuttna samt suttna. Dock var anledningen till gehöret inte enbart sammankopplat till att man tänkte sig något av den "jämlikhet" därtill "broderskap" man så snyggt propsat på då man tågat till Versailles tre år tidigare. Nej, det berodde mer på att antalet dödsstraff som dittills hade dömts ut var så många att om begreppet "sjukskriven" skulle ha existerat skulle var och varannan bödel ha erhållit sjukpenning. 

[...] Plötsligt så händer det[...]

Således kom såväl de stora som små att, från och med år 1793, tilldelas samma straff för samma brott (vad beträffar innebörden av begreppen "brott" därtill "olagligt" kan vi låta vara osagt, då jag inte tror att någon egentligen hade någon koll under dessa, minst sagt turbulenta tider). Gissa om det blev ramaskri bland de besuttna - de "stora". Helt plötsligt hade de tappat den förmån de tidigare hade haft och när de gång på gång ställde frågan om de inte var lite mer värda än den illaluktande tillika ovårdade pöbeln fick de till svar att det var de verkligen inte. Skillnaden var bara att de lågklassigas smuts syntes medan de besuttnas doldes under fina parfymer och annat smink (jmf. valfri svensk Hollywoodfru i allmänhet men Gunilla Persson i synnerhet).
Adelns värld kom med ens att vändas upp och ned. För det första hade de oftast kunnat köpa, prata, muta e.d. sig ur olika trånga situationer. För det andra hade de alltid varit privilegierade straff som låg i linje med deras makt. Plötsligt kom allt detta att försvinna! 

Plötsligt så händer det...

Just nu anser jag att vi saknar en Joseph Ignace Guillotin. Thedéen, Kvist, Österberg m.fl. tycks sakna modet att föreslå att giljotinen skall rullas fram och istället fortsätter de med straff som skulle få skamvrån i skolsalen att framstå som kinesisk vattentortyr. Nordea (och säkert andra banker) har hjälpt till att undanhålla skattepengar, pengar som skulle ha kunna lagts på en bättre skola, mer trygghet för de sjuka och gamla, fler poliser etc. Om familjens barn snor ur semesterkassan och därmed försämrar hela familjens möjlighet att ta sig till grisfesten signerad Helmer & CO bör straffet inte vara en lugn tillsägelse. Ej heller bör det vara lite smisk på stjärten. Nej, det bör vara total återbetalningsskyldighet och en vecka med gammelfarmor i hennes etta i centrum med bland annat syjunta, bingokvällar och kafferep twenty-four-seven. Detta samtidigt som familjen lider av beslutsångest, då de står vid hotellets bardisk, och ska välja glass. 

[...] öga för öga, tand för tand [...]

I skrivande stund vet ingen om Nordea kommer att få ett straff och vid ett eventuellt sådant; vad det kommer att bli. Ännu har vi vare sig hört svar på städerskans förfrågan om skamvrån skall städas eller på bödelns undran om fallbilan skall slipas. Trots det faktum att jag är aktieägare i Nordea (och ja, jag har ökat under denna karusell) anser jag ändå, mitt innehav och möjliga sänkta utdelning till trots, att de borde straffas med samma oförrätt som de har utövat. Jag är inte religiös men jag lever ändå efter vissa bibliska ordspråk i min vardag, där ett är: "den som gräver en grop åt andra, faller själv däri" och ett annat "ett öga för öga, tand för tand".

Det vi dock vet, och kan vara full säkra på, är att banken, vid ett eventuellt straff, självklart kommer att överklaga och försöka svära sig fria. Många har gjort detsamma genom historiens gång. En av dem var Marie Antoinette. 

"Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit" Marie Antoinette

Lyckligtvis för de som hade blivit drabbade av hennes hyllningar till kakor, lyxliv, fester , extravaganta livsstil etc. lät sig bödeln ej övertalas. Vågar vi hoppas att detsamma händer Nordea? Att beakta är att allt detta inte enbart handlar om Nordea. Det handlar om så mycket mer och skulle ett "icke kännbart straff" e.d. bli följden kommer det bevisa att mycket av de statliga verken och institutionerna är mer gjorda för skyltfönstret samt att det är mer "snack och lite verkstad". Föreställ dig bara vilka signaler som skulle signaleras om Nordea går ifrån med en lite rödrosig stjärt istället för ett huvud mindre...

Vad anser du om bankens förehavanden? Bör de straffas och i sådana fall; hur? Eller, som vissa anser, är det kunderna som skall arkebuseras? Varför/Varför inte? 

En filosofs hobbyprojekt

[...] "Manövern hängde på om legionärerna hade modet att stå emot truppen som, beväpnade med långa bastanta svärd och andra tillhyggen, redo att sprida död och lidande runt omkring sig, kom ridandes i full galopp. Om triariis mod svek dem skulle de alla bli nedridna, vilket skulle lämna hastatii och principes försvarslösa och fångade i den kniptångsmanöver fienden planerat. Skulle detta ske skulle striden vara över på några minuter och kohortens standar skulle falla i fiendens händer."  [...] X, Sofokles

Det har verkligen varit roligt att se hur bloggen har kommit att uppmärksammas av allt fler läsare. Ni ska alla ha ett stort tack för att ni dels läser, dels tar er tid att kommentera. Jag är fullt medveten om att jag särskiljer mig jämfört med andra; för det första har jag inte publicerat en enda analys; för det andra är jag lika transparent á la Sundström (eller Nordea; välj själva) när det kommer till mina innehav och hur jag ökar i dem. Utöver detta strävar jag mer efter att finna andra, ibland något långdragna och till sin spets dragna, perspektiv på ekonomiska bestyr; sätt som kan hjälpa såväl mig som dig(?) att se med nya ögon på investeringar än att försöka konkurrera med diverse andra kompetenta bloggare.

Detta inlägg kommer inte ha några filosofiska anspelningar. Ej heller kommer det handla om ekonomi. Istället vill jag berätta om ett projekt som jag har, om än i varierande grad, arbetat med de senaste fem åren. För er som har läst inlägget En grekisk intervju kanske minns att jag nämner min bok. Sedan dess har jag fått många frågor, framför allt via twitter, kring denna. Således tänkte jag berätta lite om detta hobbyprojekt, som tar en sådan stor del av min tid.

Skriva har alltid legat mig varmt om hjärtat; på lågstadiet har jag minnesbilder av att jag skrev om Kapten Röd. Denne var viking och seglade på de sju haven (ja, som ni förstår hade jag sett Pippi Långstrump på de sju haven); på mellanstadiet skrev jag gärna (skräck)noveller och på högstadiet blev jag mer och mer intresserad av historia, vilket gjorde att mitt skrivande kom att få en sådan anspelning. Under gymnasiet fortsatte detta intresse och nu kom jag också att bli mer intresserad av språk; detta verktyg som är essentiellt för kommunikation. Hur är språk uppbyggda? Kan man ändra dem? Hur? Vilka regler gäller och kan/får man bryta mot dessa?

Att mitt intresse för språk väcktes känns logiskt, då skrivande förutsätter en kompetens kring detta. Likaså strävar man som (hobby)författare alltid efter att utveckla sig (jmf. fotbollsspelaren som tränar extra på frisparkar för att bli bättre och bättre) i sitt skrivande och för detta krävs det en medvetenhet om sitt språk- att bli metakognitiv; att lära sig ett språk om språket.

Så vitt jag kan minnas har jag alltid gått med en önskan att skriva en bok; en känsla om att jag vill förmedla alla de tankar, idéer, berättelser, fantasier etc. som finns inom mig, men varje gång har hinder såsom tid och andra projekt kommit i vägen. Mer ofta än sällan har den vanligaste orsaken till att jag inte har börjat med en bok varit den mentala bilden av ett jobb så omfattande att ekvatorn skulle framstå som storlek "small" att täcka det. Och nu, med facit i efterhand, är jag nog benägen att hålla med. Ändock, och detta är ett stort sådant, valde jag att acceptera det tunga arbete som kommer med att skriva och många gånger var jag nära att lägga av. Inte desto mindre var dessa tankar tillika känslor lika kortvariga som Johannes Paulus I regeringstid.

Den bok jag nu är i arbete med att färdigställa (läser, läser och läser om för att finna små enstaka språkfel e.d.) är inlämnad på ett förlag som har visat ett intresse. Dock är det legio att man som ny författare mer ofta än sällan är nödgad att själv finansiera och publicera sitt/sina första alster än att hoppas på att finna ett förlag som gör detta. Bara för att förlag refuserar en text behöver det ej betyda att den inte är bra: genre, ekonomi, förlagets storlek, dess inriktning mm. är bara några av flera faktorer som spelar roll. Ett ypperligt bevis på detta torde vara Bonnier och deras refuserande av Astrid Lindgren.

Min förhoppning är/var att släppa boken till juni, men om förlaget nappar och åtar sig att publicera den kommer den ej komma ut innan 2017. Förlaget har tre månader på sig att läsa, bedöma och undersöka kring mitt alster. Detta gör att oavsett om de väljer att publicera den eller ej kommer det bli svårt att hinna publicera den innan sommaren, då det tar cirka 2 månader att arbeta med ett eget förlag. Således är jag just nu fast... Emellertid stressar jag inte; boken kommer att släppas och det är det viktigaste. Innan eller efter sommaren gör, på ett sätt, detsamma, även om jag hade hoppats kunna bjuda på en skön läsning till alla semesterfirare.

Två frågor som säkert figurerar i ditt huvud nu torde vara: Vad är det för bok och vad handlar den om?

Det är en historisk spänningsroman som bygger på verkliga personer och händelser. Jag vågar nog påstå att jag har läst det mesta inom denna genre i allmänhet men om antiken och romarriket i synnerhet; Conn Iggulden; Simon Scarrow; Steven Saylor; Robert Harris; Adrian Goldsworthy m.fl. (en rolig anekdot i sammanhanget är att jag hade/har kontakt och ett samarbete med en majoritet av dem under mitt C-uppsats samt under skrivandet av mitt nuvarande alster). Samtliga av dessa har influerat mig och likt Iggulden, Harris och, i viss mån, Saylor, har jag forskat kring en person och sedan valt att berätta om denne och dennes gärningar, liv, uppgång och fall. Likt dessa författare har jag även tagit ut svängarna; en kniv i ryggen här och där, en dramatisk kärlekshistoria, lite otrohetsbestyr, lite förtal, en smocka i luften och diverse annat ämnat att göra boken till en spänningsroman, och inte bara en roman.

Således ligger det mycket forskning kring min bok. Det har blivit otaliga timmar med bläddrande av gamla dokument, besök och återbesök i Tacitus, Suetonius m.fl:s alster samt korrespondens med insatta i ämnet. Grundforskningen tog mig cirka åtta-tio månader men den har alltid varit med under hela skrivandet.

Genom detta förfarande har jag skapat mig en bild av denna romerska fältherre, som har rollen som protagonist; hans liv, bedrifter, uppgång och fall och ju mer jag har läst, desto mer har jag velat skriva. Det är fascinerande att komma en person så nära; att bli "ett" med honom. Jag inte bara känner honom - jag är honom. När jag skriver om ett fältslag så är jag där - jag! Ja, ni förstår nog de känslor som finns.

Nu blev det ett högst oekonomiskt inlägg men jag hoppas ändå att jag har väckt en liten förundran hos er samt hoppas jag att ni förstår min vilja att nämna lite om detta hobbyprojekt, speciellt då många av er har frågat om den. En del av mina twittervänner har bett om, och även fått, prologen och alla(!) finner det skriva vara mycket bra. Kanske är de inte ensamma om denna uppfattning, då jag, för cirka 5 veckor sedan, fick ett svar från en av Sveriges främsta historiker och författare inom detta ämne. Hen skrev: "En högst trovärdig skildring av ett romerskt militärliv". Utöver detta inväntar jag fler, förhoppningsvis lika positiva, utlåtanden/omdömen från ytterligare ett par historiker.

[...] "Trots alla skrik och stön från skadade legionärer kunde Marius ändå höra centurioner på nytt ge order till principes om eld och inom loppet av ett par sekunder fylldes himlen av en mängd långsmala skepnader. Han följde dem med blicken och såg hur de, efter att ha nått sin maximala höjd, successivt accelererade i sin färd ned innan de med full kraft stötte in i den långa linjen av framrusande män.

”Gör er redo”, skrek han och greppade tag om sitt gladius och sänkte sin scutum. Som om hela den romerska linjen hade hört honom gjorde de alla detsamma och de främre stående legionärerna pressade, i ännu en liten mån, ihop sina dessa tätare, med svärden redo att sticka genom de små luckor som uppstod." [...] X, Sofokles

How the West Was Lost(?)

"[...] the vicissitudes of fortune, which spares neither man nor the proudest of his works, which buries empires and cities in a common grave [...] E. Gibbon

Vandalerna plundrar Rom; det sedan länge mäktiga riket faller och "världen går tillbaka 1000 år i tiden".

En grupp affärsmän presenterar ett förslag till en kund. En västerländska spenderar tjugo minuter på att framhäva en teknisk förfining därtill en utmärkt design och enastående tillförlitlighet för produkt. När hon är klar sätter hon sig med ett självsäkert leende och beställer in en ny espresso. Medan servitören gör denna spänner hon segervisst ögonen i mannen mitt emot henne, vars ögon är något glesare och hy något gulare. Den kinesiska köpmannen ser västmanländskans självsäkra flin men vet bättre än att spela det fula spelet; ty han är uppfostrad med såväl vett som etikett. Samtidigt vet han att några fula blickar eller sparkar under bordet ej behövs - han kommer att segra utan dessa medel. Teatraliskt låtsats han spänna åt slipsen, fukta läpparna och öppna sin Macbook pro som om han hade ett manus nedskrivet däri. När västmanländskans espresso kommer in väntar kinesen tills hon har fört koppen till munnen och hunnit intaga en lite slurk av den himmelska drycken. Sedan säger han kort: "Vi kan göra allt detta till 40 % av deras pris".

Det är svårt att säkerhetsställa exakt när västvärlden, på ett kollektivt plan, beslutade att luta sig tillbaka, ta det lugnt och, med det, implicit, överlämna herraväldet till tillväxtländerna i allmänhet men öst och Kina i synnerhet. Kanske var det inte ett medvetet beslut; trots allt fortsätter väst att lura sig självt om sin tekniska, moraliska och kulturella överlägsenhet över "resten". Allt detta enligt Dambisa Moyo, en erkänd ekonom med bland annat en Ph.D. från Oxford, en M. A. från Harvard samt B.S. därtill MBA. från American University.

Dambisa Moyo hävdar i sin bok, How the West Was Lost, från vilken det inledande anekdotstycket är hämtat från, att det inte rör sig om något "val" av västvärlden. Ej heller att öst helt plötsligt bestämde sig för att "nu jävlar". Nej,  roten till denna maktförskjutning ligger i en rad politiska och ekonomiska val som västerländska regeringar, konsumenter och affärsfolk tagit. Dessa val kommer, enligt Moyo, inom de närmaste 40 åren leda till att världen ekonomiskt, politiskt och, eventuellt, militärt kommer att styras/kontrolleras av dagens tillväxtekonomier. Bland annat har detta tydligt framkommit i de diskussioner som förts angående huruvida den amerikanska dollarn bör vara/kommer fortsätta att vara en världsvaluta.  

Hur har detta kommit till stånd? Moyo anser att väst svarade för globaliseringen och framväxten av ny teknik efter andra världskriget genom att avstå från sparande och investeringar och istället fokusera på en förhöjd levnadsstandard. Denna har, och gör så även fortfarande, om än i mindre utsträckning sedan Lehmankraschen, betalats genom att utveckla världsbesparingar som sedan kanaliserats genom fastigheter och allt mer improduktiva investeringsbubblor.

Efterkrigstiden präglades av snedfördelningar av resurser i och till olika segment - ändock med de bästa avsikterna. Man uppmanade folk att köpa och äga fastigheter/mark i syfte att skapa en fastighetsägande demokrati. Detta ledde till att kapital och produktion flyttades till detta segment och regeringar i väst kom att uppmana husägare att behandla sina bostäder som finansiella tillgångar. Att säga att följderna har varit katastrofala måste nog erkännas vara en litotes. Än idag lider många i USA för denna politik. 

Utöver detta lämnades dyra pensionsrättigheter till "baby-boomers", som inte hade någon avsikt att dö när de förväntades(!), vilket ledde till en sorts uppblåsthet av den offentliga skulden. Tillverkning degraderades, vilket även gällde finansiella medel till utveckling och forskning kring teknik och vetenskap. Finansiella tjänster och institut sög upp de bästa eleverna från västvärldens universitet och tog med det en stor del av den talang som annars skulle ha spridits inom andra segment, såsom industrin. Väst spelade ett spel där målet var vinstmaximering medan "resten", dvs. tillväxtekonomierna, koncentrerade sig på fördelsövertagande gällande såväl teknik, vetenskap och produktion. Med andra ord blev väst girig och valde(?) att glömma vad det var som hade gjort dem stora och konkurrenskraftiga medan tillväxtekonomierna istället var smarta och kopierade det lyckade receptet.

Förvisso har jag inte läst hela boken men jag vågar ändå påstå att Moyo vidareutvecklar sina teser på ett bra och, oftast, pedagogiskt sätt. Dock är det vissa saker jag saknar:

För det första en politisk-ekonomisk analys av hur och varför denna självsvåldiga kortsiktighet kom att dominera den allmänna ordningen i väst. Hennes svar på denna fråga är mestadels funktionalistisk: eftersom det ekonomiska egenintresset underordnades till de militära och politiska uppvisningarna. 

Hennes lösning, bland några andra, för detta är att man ibland måste bita i det sura äpplet och överge nuvarande demokratiska politik(!). Ja du läste rätt. Hon hävdar att det kan vara mer av nytta än ont att övergå till ett annat styrelseskick, vilket gör att de styrande inte kommer behöva bry sig om tröttsamma saker såsom den allmänna opinionen (jmfr. Kim Jong-Un; Stalin; Hitler; Napoleon ... Anders Sundström etc.). En bra och högst adekvat sammanfattning om detta står att läsa hos Cornucopia, som bland annat skriver:

"En etablerad gammal sanning (=verklighetsbeskrivning) är att en liberaliserad marknadsekonomi i en demokrati är vägen till ekonomisk tillväxt och välstånd, aka liberalismen. Men liberalismen genomgår en identitetskris när den kommunistiska diktaturen Kina om några år kommer vara världens största ekonomi.

Liberalismen har genom historien firat triumf efter triumf och dess slutliga seger trodde man var när först det kommunistiska östblocket föll och sedan själva satan själv, Sovjetunionen. Därmed kunde all diskussion läggas till handlingarna - demokrati och frihet var bäst.

Men sedan kom Kina i på banan på allvar runt millenieskiftet."

Som en ytterligare medicin på den pest som har drabbat väst föreslår hon (handels)protektionism, vilket vi får säga vara mer sofistikerat än ovan nämnda förslag.

Det andra som jag upplever mig sakna i boken (jag vill ännu en gång betona att jag ej läst hela alstret och att det jag skriver därmed kan visa sig vara något missvisande) är en historisk medvetenhet om hur regimer oundvikligen stiger och faller (jmfr. rommarriket, det napoleonska riket etc.). 

Ömsom får jag en känsla av att Moyo ser västs nedgång som något absolut; för alltid gällande, ömsom som dess motsats; flytande, relativ och naturlig.

Är denna nedgång reversibel? Kanske har västvärlden helt enkelt förlorat hunger att leda och istället föredrar att njuta av, de förvisso goda ändock ej reproducerande, frukterna av sin före detta överlägsenhet medan det kan? Att väst har tappat "makt" inom världspolitiken och världsekonomin är det nog ingen som motsätter sig. Vad gäller politiken anser jag, för det mesta, att detta är av godo, då världens länder dels måste samarbeta för att "rädda" den jord vi håller på att förstöra, dels komma till insikt att kolonialismen sedan länge är död. Detta kan endast uppnås om det finns ett sorts "status quo", där ingen är herre över den andra.

Beträffande ekonomin har västs avsaknad av ledarroll tydligt framkommit, då nyheter från Kina mer och mer styr våra börser. Dock, kommer samma sjukdom som har drabbat väst även drabba öst? Vad händer sedan? Återgår den gula tröjan till väst eller blir det en ny ekonomi; en vi inte ens kan föreställa oss? Är jag, du och vi låsta vid ett visst synsätt och därmed saknar förmågan att se ur ett annat dito? Är vi för insnöade på att "A" är "A" och inget annat och att detta alltid har gällt och således skall fortsätta gälla? Visserligen gillar jag Kalle Anka på julaftonens eftermiddag, men tror jag att det alltid kommer att sändas? Kommer det aldrig att komma något nytt? Att tro annat är som att säga att vi lever i en statisk värld, vilket vissa (implicit) gjorde när den erkända trillingnöten togs bort i de kära röda askarna; "Den har ju alltid funnits där". Ja, det kanske den har, men är det en anledning till att så skall förbli? Det var en stor händelse när Konstantin den store beslutade att införa kristendomen som officiell religion och trots att Jupiters beskyddare ryggade undan och kom med så många anklagelser och argument att inte ens Tiro, Ciceros slav som "uppfann" stenografin, skulle ha hunnit med att anteckna övergick religionsväldet till Jesus Camp.

Jag kommer fortsätta att läsa Moyos alster och hoppas på att hon kommer fram till intressanta slutsatser. För er som är intresserade att se samt läsa mer av henne kan jag, självklart, rekommendera boken, men även detta TED-talk: "Economic Grothw Has Stalked. Let's fix it"

Förvisso en makrofråga utan dess like (vilket säkert killarna i Värdepappret gillar) men... vad anser du ligga bakom "The decline and fall of the western empire"? Jag vill betona att jag ej anser det nu mera vara en kamp mellan väst och öst, då dessa är något som kom till i och med efterkrigstiden och idag bör anses vara förlegade; ej heller att den ena sidan är bättre än den andra. Dock finns denna indelning på grund av den historia som vi, mänskligheten, har skrivit. 

Därtill kanske väst inte har "förlorat", utan det bara är den subjektiva uppfattning som, genom medier, fått oss att tro så. Kanske har Moyo (och många fler, i sådana fall) gjort en höna av en fjäder? Tveksamt ändock viktigt att betona. Jag vill varmt rekommendera Riskminimerarens inlägg om detta.

Är det tillfälligheter? Är det lättja? Godtrogenhet? Många frågor som kräver lika många därtill utförliga svar. Låt inläggets tema figurera i ditt sinne och skriv gärna kortfattat (haha) vilka de första tankarna och åsikterna, som kommer till dig, är. 

En reverserad värdefälla?

"Price is what You pay. Value is what You get." W. Buffett.

Sedan en tid tillbaka har jag länge tittat på B&B Tools, Yara International samt Trelleborg, varvid det förstnämnda lockar mest. Förvisso har jag många bolag i min väska, där de flesta segmenten täcks. Detta till trots kan jag inte negligera det faktum att B&B Tools är ett fint tillväxtbolag som jag tror kommer gå en fin framtid till mötes. Dock, likt ofta är fallet, är kursen just nu hög. Då vare sig jag eller du(?) har en spåkula á la valfri skribent på börssnack vet ingen av oss om detta är den nya "lägsta-nivån" eller om kursen kommer att dala. Kanske borde jag bita i det sura, men i framtiden säkert goda, äpplet? Då min strategi är "buy&hold...forever" har jag inte problem med att se röda siffror, dock är det (ju) alltid bra att komma in billigt av flera anledningar, som nog ej behövs nämnas.

Jag tror vi är många som alltid sitter i dessa val tillika kval. Ska jag köpa nu eller ska jag vänta - kanske sjunker kursen...kanske. Men i vår förblindade hoppfullhet kan även motsatsen hända och helt plötsligt är det förra höga priset rena rama rean (jmf. eWork nu och 4 veckor tillbaka). Väl då kommer du sitta där och gräma dig över att du intre tryckte på "köp".

År 533 f.kr. var ett fint år. Förvisso innan min tid men jag vet att dessa tider var fina då mina släktingar har sparat fina årgångsviner. Jag kan definitivt rekommendera Thaet...förlåt. Likt så ofta är fallet tar vinets verkan mina fingrar i ett järngrepp inte ens Hercules kan förmå att böja upp. Åter till inläggets essens. År 533 f. kr. var det romerska riket bara en fläck av det enorma imperium det skulle komma till att bli. Under denna tid hade man fortfarande monarki men upproriska röster hade allt mer börjat att höras på Forum; röster som krävde republik. Detta för att många kungar var precis likt andra dito; de såg till sitt eget bästa, spenderade alla pengar på sig själva och i sina egna syften. Mer ofta än sällan kom folket i andra hand. Med handen på hjärtat knappt ens det...

Vid denna tid reagerade en kung vid namn Lucius Tarquinius Superbus. Utan att han visste om det var han Roms sjunde och sista kung innan republiken skulle komma satt se dagens ljus. Som många av sina anfäder ämnade han utöka riket och försköna staden. Bland annat kom Latium (dagens Lazioregion) att införlivas i kungadömet och i Rom byggde han Jupitertemplet, vilket sades vara det största och mest bländade byggnadsverket för den tiden (ännu hade vare sig Kolossen på Rhodos eller Fyrtornet i Alexandria sett dagens ljus). För sina gärningar blev han förvisso, i alla fall i början, hyllad men det är inte för dessa som han är ihågkommen.

"...Superbus, att bli synonymt med 'despot'..."

Likt många kungar var han rädd för att förlora sin makt och enligt, den ännu ej nedskrivna, regelboken, a.k.a "Fursten", för all världens härskare, såväl föregångare som efterträdare, gjorde han allt i sin makt att dels behålla den som han de facto hade, dels öka den. Kortfattat kan sägas att det gick sisådär, milt sagt. Då han mer och mer kom att styra Rom med en järnhand utan dess like kom hans namn, Superbus, att bli synonymt med "despot". Med denna, lilla, fakta kan ni säkert förstå att det inte gick så bra för honom. Ändock är det inte för hans bristande kunskaper som despot jag väljer att förära honom med en omnämning. Nej, det är för hans (bristande) sinne för affärer.

Likt mig (och säkert dig) hade han ett val därtill kval i om han skulle köpa Sibyllinerna (i dag mer kända som "de Sibyllinska böckerna"), vilka var en samling av orakelmässiga uttalanden från sibyllan i Cumae. Dessa sades innehålla svar på när, var och hur Rom skulle verka i olika vägskäl i kommande tider. Man kom bland annat att rådfråga dem år 293 f.kr., då en pest härjade i staden och beseglade otaliga stadsmedborgares liv. Böckerna var en gudagåva utan dess lika och Superbus kunde endast föreställa sig vad han skulle kunna göra (för sig själv) med dem.

Lucius Tarquinius Superbus var sin tids Joakim von Anka, detta såväl gällande rikedom som snålhet. När han besökte Sibyllan och fick höra hennes pris för nio böcker ryggade han tillbaka likt han sett Warren Buffet naken... med Larry Fink! Sibyllan regerade föga på despotens utbrott, utan valde istället att bränna tre av de nio böckerna framför hans ögon. 

I vrede lämnade Lucius Tarquinius Superbus oraklet men skulle snart till att återkomma då diverse problem uppstod i staden där folkets röster sade: "Detta skulle aldrig ha hänt om vi hade de Sibyllinska rullorna" eller "Vad ska vi göra? Om vi bara hade de Sibyllinska rullorna..."

Superbus började vid denna tid att ångra sitt tidigare beslut att neka oraklet det pris som hon hade begärt. Priset reflekterade säkert värdet, resonerade han med sig själv. Således återvända han, rak i ryggen och med pengapunden hårt knuten i livremmen, till grottans djup. Sibyllan mötte honom likt tidigare och när Superbus frågade om priset svarade hon kort att det var detsamma som förra gången.

"Men du brände ju tre av de ursprungliga nio. Således borde du minska priset med en tredjedel!?"

Sibyllan mötte hans förvånade min med sitt tandlösa leende. "Värdet är fortfarande detsamma. Kanske till och med mer", svarade hon och tände eld på ytterligare tre när Superbus hade gjort klart att han vägrade betala fullpris för bara 2/3 av vad han ursprungligen hade önskat köpa.Värdet på varan hade ju för bövelen sjunkit!

I frustration lämnade despoten sibyllan ännu en gång tomhänt. Dock dröjde det inte länge innan han för en tredje gång nödgades besöka henne. Denna gång mer säker än senast på att priset borde ha minskats, i alla fall med hälften.

"Va!? Samma pris för tre som du krävde för de ursprungliga nio?!"

Innan Sibyllan hade hunnit ta ett steg närmare eldstaden kastade Superbus sin pengapung vid hennes fötter och slet de tre böckerna ur hennes hand. Vad gällde det självsäkra därtill lika tandglesa leendet var han mentalt tillräckligt stark att inte göra det helt tandlöst.

Böckerna kom att visa sig värdefulla för Rom under dess storhetstid och sett i det perspektivet var despotens beslut, att krypa till korset och acceptera marknadens pris, ett korrekt sådant. Detta till trots återstod faktum att han hade låtit sin snålhet drabba staden. Hela tiden hade han sett värdet, lika tydligt som solen står att se i Zenit. Detta till trots hade han ändå inte förmått sig att betala, vad han innerst inne kände vara, ett "okej" pris. 

"...med stor sannolikhet/säkerhet kommer vara en grym investering på ett par års sikt..."

Disclaimer: Även om det ej kan sägas vara till despotens försvar gick (ju) romarriket slutligen under och frågan huruvida de Sibyllinska böckerna skulle kunna ha räddat riket från såväl vandalerna som Konstantin och dennes, minst sagt, udda ideér tillika styre kan endast sias om. Således kanske B&B Tools hamnar i bottensegmentet inom ett par år, tillsammans med annat skräp såsom Anoto (börspodden tycks dela den åsikten), men vågar man ta chansen att så blir fallet? Många pratar även om H&M i dessa dagar och att det "...med stor sannolikhet/säkerhet kommer vara en grym investering på ett par års sikt...". Tyvärr har jag inga rullor att rådfråga och Sibyllan ignorerar mig då jag tog en springnota vid vår senaste date...

Inom aktievärlden finns ett begrepp som heter "värdefälla" (Value-trap). Med detta menas att man låter sig luras av att ett bolag är historiskt lågt värderat eller har en historiskt låg kurs och att det bör ligga ett underliggande, av andra ej synligt, värde. Man låter sig kanske förblindas av en hög direktavkastning eller av att bolaget historiskt sätt gått starkt (vill man läsa mer om value-trap rekommenderar jag b.la. Spartacus inlägg). Man litar förblint på tidigare siffror istället för att se nuvarande och att de faktiskt inte återspeglar de äldre dito. 

Valu-trap är således något man bör undvika och det är lättare sagt än gjort, ändock ej omöjligt! Men, kan det råda en omvänd/omkastad värdefälla? Kan det vara som så att ett företag har fått en hög kurs på en kort tid och att man, som investerare, därmed tror sig att priset har kommit till att bli ekvivalent med värdet trots att så inte är fallet, dvs. värdet är högre? Om detta vet jag föga men jag tror vi är många som har hamnat i denna situation flera gånger om. Man blir rädd att tåget redan har lämnat perrongen; att raketen redan har lämnat plattformen; att prinsessan redan har fått sin groda.

Det finns många olika investeringsstrategier; värdeinvestering, utdelningsinvestering, fundamentalanalys, magic formula etc. och alla har sina för- respektive nackdelar. Sina olikheter till trots har de ändå en sak gemensamt - till syvende och sist faller alltid den sista detaljen i investeringen in under kategorin "psykologi" tillika "subjektivitet". Alla av oss tolkar siffror olika och likt fallet om glaset är halvfullt eller halvtomt är det vår subjektiva tolkning och åsikt som spelar den sista och avgörande rollen i våra investeringsbeslut. Just nu anser jag att B&B Tools ser lite för dyrt ut. Detta utifrån hur jag tolkar diverse siffror. För en annan kanske det hela ser på tok för billigt ut, då denne har andra kriterier, jämför med andra variabler tillika siffror - dvs. ser ett värde jag själv inte ser. Således kanske all vår investering är en huvudlös sådan? Visst kollar vi fakta, studerar allt mellan himmel och jord, rådfrågar såväl satan och hans moster som twitter- och bloggkollegor, men utslaget, den ultimata domen, landar alltid i var mans (eller kvinnas) subjektiva ställningstagande. Det finns inget som heter "objektiv sett", vilket bland annat professor Robert Nozick elegant framlägger.

Så, när man hamnar i dilemman likt mitt angående B&B Tools; ska man då avvakta och med det riskera att "missa tåget" eller ska man ta en liten position och sedan se vad som händer och öka oavsett om kursen stiger eller sjunker? Eller ska man köpa och tänka; oavsett närmaste månaders kursutveckling ser jag värdet och "vet" att jag i det långa loppet har gjort ett bra och korrekt val? Risken finns alltid det hela kommer sluta med att jag köper 1/3 av det tänkta antalet aktier till priset av 3/3...likaså finns möjligheten att jag kan få 6/3 för samma pris. 

Hur brukar ni reflektera och göra vid vägskäl likt detta? Kan man kalla detta för en "reverserad värdefälla", där man lurar sig själv att kursen snabbt blivit ekvivalent ned (det subjektivt upplevda) värdet? Alla instruktionsböcker säger att man ska sprida köpen, men ändå kvarstår frågan om/när man ska köpa...