Att författa

Att skriva en bok är en känsla som jag önskar alla skulle få uppleva. Ömsom finns där en attraktionskraft likt den såväl Luke som Yoda känner till ”kraften”, ömsom en känsla likt hur du inte vill annat än nattens ”one-night-stand” skall lämna lägenheten och inte förslå en gemensam frukost.

En uppfattning jag har är att många tror att skrivande av ett bokmanus är något härligt, fantastiskt, njutningsfullt och… ja lust- tillika glädjefullt. Ja, detta är en sanning, men det är minst lika mycket krävande; alltid finns manuset i ditt huvud, du vrider och vänder på begrepp, meningskonstruktioner, innehåll, frågan om det blir upprepningar sett till såväl innehåll som språk et cetera, då du tar en promenad runt kvarteret, området eller hela stan (vi pratar Motala, så få inga föreställningar), lägger dig med en känsla av ”hyfsad produktion idag” för att sekunden efter få en ”snilleblixt”, och snabbt därefter plocka upp mobilen för att prata in ett memo. Du försöker därefter att sova, men tankarna går på högvarv och du vet med dig att det inte är någon idé, utan det är lika bra att skriva ned allt, precis som tidigare nätter. Och likt vid tidigare tillfällen slutar det i en massiv revidering den efterföljande morgonen.

Det blir som en sorts besatthet, men också ett beroende – du vill, och mer ofta än sällan finns energin där, vilket tyvärr inte gäller tiden. Emellertid är det skillnad då jag har semester, vilket är både en för- respektive nackdel. Fördel då jag verkligen får mycket, mycket gjort. Nackdel då tiden går snabbare än Nicklas Andersson, aka. ”Investeraren”, hinner rabbla Stockholmbörsens utveckling sedan 1987. Det kan gå dagar utan att jag gör annat än skriver, äter, tar promenader och går på to… ja, ni förstår nog.

"[...]det skall vara gurkan först, och pastejen sedan[...]"

Klagar jag? Nej – för jag älskar det lika mycket som jag älskade att pressa mig då jag utövade både fotboll och långdistanslöpning på hög- samt elitnivå. Blodsmaken, blicken, bestämdheten, ”jävlar-anammat”… allt detta och när det sedan resulterar i en produkt som jag kan känna mig nöjd med, är det som när man sitter i omklädningsrummet efter de 4,2 milen; nöjd, belåten, glad att man pressat sig under alla jobbiga och krävande träningspass. Glad över att man har huvudet; det som säger att det inte finns något alternativ om du önskar ställa dig på pallen.

Ibland kan jag se bilder på hur någon semi-B-kändis-författare, likt Läckberg (no hard feelings), postar ett foto då hon sitter på ett café, med en rykande kopp Masala Chai vid sin sida. Inga av de övriga gästerna stör och deras prat om allt från vem som låg med vem i senaste Paradise Hotel, eller om det skall vara gurkan först, och pastejen sedan, försvinner i bakgrunden.

För vissa författare kanske detta är en sanning, men jag vågar nog påstå att det gäller en ytterst liten minoritet. För mig är det en tidig morgon, som börjar med en kort promenad, en rejäl frukost och sedan skrivande i 4-5 timmar (med bensträckare á 5 min vid varje timme) innan en långpromenad intas. Det är skrivande blandat med läsning av forskning. Det är mjukisbyxor. Det är en sliten t-shirt. Det är Hans Zimmers ”The World of Hans Zimmer – A SymphonicCelebration” non-stop i bakgrunden-. Det är en odiskad kaffekopp och mycket, mycket annat ”orent” och icke-för-fotografering-eller-blogginlägg-värt-att-nämna.

Ryggvärk, klagande fingrar och irritation på hur dåligt Apples tangentbord är, som inte hänger med då jag försöker att spela ett piano likt Yiurma och dennes River Flows in You, är ständigt återkommande. Irritation på att telefonen ringer, ett mail som inkommer om något, i stunden, nonsenssak, fiskmåsarnas skrin, grannens högljudda stämma om ”vilket väder! Vilket väder!”…

Men… känslan av att skapa; att från ingenting skapa något som andra kommer finna nytta av och nöje i, är så stark… så obeskrivbar. Att se hur en bokstav blir ett ord, hur ett ord blir en mening och hur en mening blir ett stycke, som slutligen blir en sida et cetera är som att ha en gudomlig kraft i fingrarna.

Hur det går med bokmanuset? Det går mycket bra och den feedback som löpande inkommer gör gällande att det är ”bra skit”. Emellertid låter jag inte detta få mig att på något sätt slappna av, eller att luta mig tillbaka. Istället frågar jag mig: ”varför upplever läsarna detta bra?”. Om och när jag finner svaret försöker jag att replikera detta, likt jag försöker att inte replikera det som är mindre bra (läs: skitdåligt).

Känslan att döda sina älsklingar, för att därefter snabbt föda upp nya, varav vissa kommer att dö för att sedan ersättas med nya älsklingar, är lika euforisk som dess antonym. Det kan låta galet, och det är det nog säkert, men glädjen när man lyckas… när man äntligen klarar av labyrinten där både det språkliga och innehållet spelar likt vore de en vacker Giovanni Battista Ceruti är inget annat än magisk.

Tiden till deadline för nuvarande projekt krymper för envar dag… hatar jag det? Nej – tvärtom. Jag mår och presterar bäst när kniven närmar sig strupen och jag tror nog att många känner igen sig i detta.

Jag vet att jag har med mig många följare och läsare som stöder mig och blotta vetskapen om detta gör att jag ständigt orkar med "ett varv till".

Inom 3-4 veckor kommer jag att ha en första vända där jag kommer att fråga efter ”testläsare” och om du är intresserad är du mer än välkommen att skriva en kommentar, eller skicka ett mail/meddelande.

Ämnar att återkomma med lite mer information kring boken, ryggvärken, grannen, fiskmåsarna och den odiskade kaffekoppen denna sommar och hoppas att du önskar följa med på resan!